TANTBASTANT

WINTER IS COMING

2012-01-31T08:09:00.000-08:00


Blågrå skymning över torpet i kohagen. Snön har äntligen fallit och termometern pekar på minus. Vinter har kommit och vi skriver januari 2012.


Smalare utsnitt, men samma torp.

Nu vilar Brogården i gläntans tysta stillhet, omgiven av mäktiga granar som susar sitt evighetsrop mjukt ut i skogen. Till sommaren kommer korna och då ska jag röja buskar och träd, klippa gräs och måla hus och kräva torpet som mitt änteligen.

THOUGHTS IN THE TIME OF DARKNESS

2011-12-06T02:58:00.001-08:00

Vi har nu äntligen lämnat den månad som är höstens längsta; årets längsta,mörkaste minst hoppfulla: min födelsemånad,ett fredagsbarn som kom till världen en eftermiddag för snart 57 år sedan, hal och slankig med kolsvart hår.
November är för mej en golgatavandring genom en snårskog av mörker,dimma, kolsvarta morgnar, tidiga kvällar då ljuset fallet platt till marken, som en hand som trycker en ljuslåga ner i stearinets smälta.

Jag vill aldrig mer vakna upp, jag vill undfly detta mörker, jag vill leva i stillhet tills ljuset vaknar om våren. Min nacke känns böjd, liksom tyngd av mörkret, av den annalkande kölden, av vinternätter prickiga av stjärnornas nålfall. Det enda försonande med vintern är dess obevekliga klarhet, som en vässad egg, ett blankpolerat rakblad, en yta av silver att spegla sej mot. Det är som om vinterns enda försonande drag är dess skärpa, dess bågnande blånande svärta in mot universums mittpunkt,med ett hopp om färder bortom Vintergatans krokande galax, till kvasarerna fjärran.
Därför längtar jag nu tlll vintern, till dess klarhet, till andedräktens pulserande rök ur kroppens hålrum, till skärpan som får trädens grenar att svartna, tlll himlens blårymd; vad som helst bara november vore över.

Och min födelsedag är numera en dag som alla andra.
Annat var det när man växte upp: förväntan, pirr, ljudet av mor och far i köket prasslande med papper, mumlande, skrapet av stolar, koppar mot fat, och så till slut: brickan med ljus och present. Eller, om presenten var för stor (som när jag fick min första vuxencykel när jag fyllde 14) fick jag gå upp ur sängen och ner i hallen för att beskåda.
Idag är jag glad att jag lever. Varje dag till på denna jord är en gåva.

Today is a gift, that´s why it is called the present.

Jag har alltid tyckt att det är en befängd idé att fira någons födelsedag - varför fira att någon lyckats leva ett år till? Det är liksom ingen bedrift, inget man rott i land. Men det finns väl någon hednisk sedvänja bakom, som med så mycket annat. Kanske var det för att förr i tiden var det verkligen att bli en bedrift att leva ett år till. Tiderna var hårda. Hygienen bristfällig. Stora svarta råttor rullade ur bukmagade skepp och rann iland bärande på en smitta som skulle sprida förödelse i stora delar av Europa.
Att leva vidare då var en bedrift.
Men nu.
Fast jag erkänner att när det gäller mina barn ÄR jag verkligen löjligt lycklig över att de lyckats leva ett år till. Så är det.

Vägen till upprättelse av den egna personen går över en kullerstensbelagd väg där du hela tiden kan snubbla, och gör det, där du hela tiden riskerar att falla, men att inse och omfamna just den sårbarheten, den svagheten leder till kärlek för den man är. I all skröplighet.
Att se mej själv fullt ut, och ta till mej den sanningen är något av de skönaste jag upplevt. Jag är inte klar än, inte på långa vägar, jag har lång väg att gå ännu, och det fyller mej med en djup känsla av respekt för min förmåga att resa mej på nio och gå vidare.
Visst kan jag bli ledsen, visst finns det tillfällen när jag gråter men skälen är så mycket annorlunda nu.
Så jag är glad och tacksam över allt det goda som kommit i min väg, men mest av allt värderar jag ändå det svåra, det jobbiga, det som vrängde mej utan och innan. Det var inte roligt medan det hände, det fick mej att rasa, att förbanna, att ibland vilja dö, men när jag ser tillbaka så är det dessa upplevelser som stärkt mej mest. Som kraftfullast bidragit till mitt växande och lärande. Detta är olika för alla, jag lägger inga värderingar i olika upplevelser eller sorger, det finns inget som är mer eller mindre; allt är, och hur det påverkar oss avgör vi själva.

För två år sedan dog en av mina vänner. 49 år gammal föll hon ihop på golvet och när ambulansmännen fick igång hennes hjärta hade allt redan blivit för sent. Två dagar senare dog hon i en sjukhussäng utan att ha återfått medvetandet. Av olika skäl fick jag inget veta förrän hon redan dött. Jag hade pratat med henne några veckor tidigare: Jag kommer ut till din stuga innan sommaren är slut, sa hon.
Nej, det gjorde hon inte. Istället fick jag närvara vid hennes begravning i en kyrka fylld till sista plats av familj, vänner och kollegor.
Hon var min vän, min syster, min älskade, mitt problembarn. Hon var en människa som strök livet mothårs, som krävde stort tuggmotstånd och inget hos henne var varken lätt, enkelt eller obehindrat. Hon mötte livet med blottade tänder, redo att hugga, för hon var van vid att bli biten. Hon var min syster, själsligt, för hos mej kunde hon möta samma förståelse som den man visar ett syskon. Vad hon än gjorde fanns en liten ficka hos mej reserverad för henne, för jag visste att hennes godhet var stor och hennes förmåga till kärlek ännu större.

På hösten tänder jag ett ljus vid hennes grav och begrundar det obegripliga, att hon inte längre finns. Jag läser hennes namn på skivan av bohusgranit och upplever återigen en känsla av svindel över att hon inte längre lever.

Jag har blivit besparad så mycket,och det är jag tacksam för.

Även detta hade jag velat leva utan.

THE GLASS IS EITHER FULL OR EMPTY

2011-08-11T00:25:00.000-07:00

" En vanlig frågeställning illustrerar Optimism vs. Pessimism via frågan, betraktar man ett vattenglas, som till hälften är fyllt, som halvfullt eller halvtomt? Sedvanlig visdom förmodar att optimister svarar 'Halvfullt', och pessimister 'halvtomt' (förutsättande att fullt betraktas som bra, och tomt betraktas som dåligt). " Wikipedia

I am glad that SOMEONE is agreeing with me!

Jag har alltid haft problem med föreställningen om det halvtomma eller det halvfulla glaset. Detta började redan i späd ålder; jag kunde inte se vad det var för skillnad och varför man gjorde ett så stort väsen av detta. Jag kom till den slutsatsen att det måste vara något fel på mej; jag såg aldrig glaset som vare sej halvtomt eller halvfullt, jag förstod inte frågeställningen helt enkelt.

Nu när jag har insett att det är så det ligger till, att detta synsätt som halvfullt eller halvtomt aldrig kunde få fäste i mej, har allt blivit så mycket enklare. Det var väl tusan också att jag var tvungen att leva över ett halvt sekel innan jag lät mej själv begripa detta, men gjort är gjort.

För det var faktiskt bara häromdan som det slog mej: Glaset är antingen fullt eller tomt. Det är DÄRFÖR konceptet med det halvfulla glaset aldrig gått hem hos mej. Eller det halvtomma, for that matter.

Nej, i min lilla värld är glaset antingen fullt eller tomt.

Är det fullt så - bra.

Är det tomt så - bara att fylla på.

Båda glasen erbjuder möjligheter. Det fulla glaset inbjuder till att låta sej väl smaka. Det tomma glaset är ny obruten mark, att fylla med vad hjärtat lyster.

Inget av glasen erbjuder något problem, båda inbjuder till möjligheter, och är glaset redan fullt går det alldeles utmärkt att hälla ut innehållet och fylla på med nåt annat, nåt nytt.

Och det tomma glaset ska vi inte ens tala om. Så mycket möjligheter som ryms däri!

Men det halva glaset? Ska det bara stå där och åbäka sej och vara till för att Schopenhauer tänkt till där i sin ensamhet?

I don´t think so!

Det är väl så att för mej finns inga halva glas. Det är antingen eller. Inte både och.

Jag ser tillvaron som det fulla glaset: till brädden full av möjligheter, eller som det tomma glaset: Vad ska vi göra nu då? Vad ska vi hitta på för spännande saker?

Glad och lättad - jo faktiskt - över att ha kommit detta på spåren (varför jag inte funnit mej tillrätta med detta så vanliga mänskliga betraktelsesätt) kan jag nu släppa taget om min egen känsla av otillräcklighet, över att inte "känna mej hemma" bland mina likar,och gå vidare; glad och nöjd över att ha funnit min egen uttolkning av ett slitet och vedertaget begrepp.

Nej, kära systrar och bröder.

Mitt glas är alltid redo. Att tömmas eller fyllas, vad som passar för stunden.

Men det är mitt glas.

BEYOND WORDS

2011-07-27T11:43:00.000-07:00

Utöya Juli 2011

Till mina älskade barn:

Jag är helt tagen av det som hände i Norge i fredags,speciellt nerskjutningarna av barn och ungdomar på AUF:s läger på Utöya. Det kändes så ofattbart när det hände,som en berättelse som handlade om någon annan - inte oss, hämtat från ett fjärran land i en ond saga.

Jag bär med mej sorgen efter alla de unga som dött,det är oundvikligt. Jag bär med mej de känslor av panik,ångest,skräck och outsäglig fasa som jag tror de drabbade anhöriga har känt och känner. För jag är själv förälder, och vetskapen om att jag kunnat mista mina barn lika lätt och ofattbart som dessa norska mödrar och fäder gör mej delaktig i deras sorg, i deras svarta resa genom smärtans alla mörker.För man vet ju aldrig. Var man än befinner sej kan livet visa sej vara så bräckligt, så fasansfullt, att en vuxen man riktar sitt vapen mot en elvaåring.och trycker av. Två gånger. För att vara säker.
Det går inte att begripa.
Det är först nu, fem dagar efter det oerhörda som skedde i Oslo och på Utöya,som det har blivit riktigt verkligt.Nu,när namnen och bilderna på de som dödats börjar visas i media.
Nu,när jag hört de överlevande berätta, med stela anletsdrag, med tomma ögon, med skräckens kalla färg målade i ansiktena, som det börjar gå upp för mej, en millibråkdel av djupare insikt och förståelse,inte mer, vad de varit med om.Vad de gått igenom. Vad de kommer att få leva med resten av livet.
Det är först nu som jag fått tillgång till mina tårar. I början frös de bara till is inom mej. I ett mörker som bara födde tomhet,outsäglighet.
Sen kom chocken, de andra känslorna: vrede, ilska,frustration,hämndbegär,rop på hårdare straff,mer övervakning: Fånga den jävlen innan!
Men inget sådant hjälper,det vet jag.men känslorna kommer i alla fall.
Nu är det onsdag. Jag präglas fortfarande av det som hände, av det som hänt. De små kropparna i vattenbrynet, alldeles stilla: mördaren på språng mitt ibland dem,med vapen i händerna iklädd den polisuniform som var ägnad att invagga i trygghet,säkerhet,ro. Så att han kunde komma dem riktigt nära,så att han kunde träffa så många som möjligt. I ansiktet. I ryggen. I magen. I bröstet. I benen.
Det finns inga ord för detta. Jag är ohjälpligt fast i ett band som förenar mej med människor jag aldrig mött, men som förlorat någon de älskar.Jag känner deras sorg för nu vet jag att det är möjligt att mista allt på bara några timmar. Allt som betyder något.Som var hela ens värld.
Jag värderar livets helgd,det har jag inte alltid gjort men det gör jag nu,men inte på grund av det som skedde. Det som skett.
Jag vet vad jag har - mina älskade barn - och insikten att ni kan tas ifrån mej med hastigheten av ett ögonblick gör mej ödmjuk.
Jag älskar er , alla tre.
Med hela mitt hjärta.
Av hela mitt hjärta.
Med hela mitt väsen.
kram
mor

HUNTERS AND COLLECTORS

2011-04-28T03:32:00.000-07:00

Morgon vid stugan i Finnekumla påsken 2011, med älvdans å allt.

Jag skrattar gott när jag läser dotterns paralleller om Anna Kareninas moderslöshet som i förlängningen leder till att man vill kasta sej under ett tåg när tillvarons förbryllande egenheter inte går ihop, versus en mamma som med hela handen pekar ut riktningen och säjer - bland mycket annat - : lägg inte trosorna DÄR!
Män är konstiga. Det finns ingen väg runt detta. Jag vet, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, vårt lika värde och allt det där, må så vara, men män är konstiga. Ellers, som dom säjer i Norge - dom är " de andra".
Man skulle kunna tro att om någon fick nåt väldigt lättvindigt och gratis, skulle vederbörande bli både tacksam och glad och skatta sej lycklig, eller hur?
Inte män. De ska KÄMPA. Slåss. Bröta. Böka. Få till det under sitt anletes svett, annars är det inte värt nåt!
Om en man kommer hem till mej, tar av sej alla kläderna och säjer:
- Först ska jag göra dej väldigt lycklig, sen diskar jag!
Då säjer inte jag: OH NO, vilket lättfångat byte! Guud så jobbigt! Jag som ville slåss för detta!
Som kvinna säjer jag: Tack. Kanon. Say no more. Välkommen.
Varför det är så att män vill JOBBA för sina "segrar" går nog tillbaka till jägar och samlarsamhället. En mans värde mättes i hans dådkraft, hans förmåga att jaga (vilket i förlängningen betydde att hans folk kunde överleva- inte så dumt eller hur? ) och eftersom det var rätt behändigt att vara i fysisk trim på den tiden med allt springande efter djur på savannen and what have you, så var det eftersträvansvärt att ha en muskulös kropp. Den kunde utstå och uträtta så mycket mer. Märk väl att detta var långt före feodalsamhället när ägande blev den norm som styrde upp allas liv. Alltså behövde inte mannen från jägar och samlarsamhället oroa sej över pikar om storleken på hans penis eller hans eventuella förmåga att avla söner. Allt sånt kom senare.
För honom räckte det med att få JAGA. För så mättes hans värde.
Därför betraktar de flesta män de stekta sparvar som utan föregående jakt kommer flygande in i hans mun, med stor misstänksamhet och skepis. Det var inte såhär det skulle gå till, tänker hans reptilhjärna. This is WRONG!

Men lättflirtad som han är, åtminstone för stunden, är han inte den som är den utan han gapar glatt och sväljer.
Tills nästa morgon. Insikten om, och kraften av, den uteblivna jakten slår nu till med full styrka, och han vill bara fly, eftersom hans manlighet fått sej en törn.

Eftersom hans gener vant sej vid att hans manlighet blir bedömd utifrån hans förmåga att lyckas vid jakten, hans förmåga att springa, lura på bytet, fälla det med spjut och whatnot, och i sitt anletes svett släpa hem det till de samlande kvinnorna i samhället, så hänger han inte riktigt med i den moderna världen där inget sånt förväntas av honom. Att göra sej FÖRTJÄNT av beröm, segersötmor, är något han vant sej vid under årtusenden. Att njuta segerns sötma utan föregående jakt känns för hans reprilhjärna som obegripligt. Och fel. Som att - det BORDE inte vara såhär. Därför värderar han detta lägre. Det kom till honom utan kamp, utan hans egen förskyllan, och han har således inget ansvar för en eventuell fortsättning av det. Han gratulerar sej själv - i smyg - till sin smala lycka, men vänder genast blicken åt annat håll, ett där jakten kan utlovas.
Därför beror detta på att män fortfarande vill förtjäna det de uppnår. De vill inte ha det gratis, på ett silverfat, inte om det ska betyda nånting.
Så den krassa sanningen om män, förutom att de är konstiga, är att de fungerar såhär. Det finns massor av män som det inte spelar nån roll med vad man gör, men så finns det dom som det spelar roll med och vill man ha nåt av dom, ja då är det bara att lägga benen i kors och låtsas som JAKT pågår. Till skillnad från vad många tror så är män inte så nogräknade när det gäller en flickas förflutna. Innerst inne skiter han nog i hur många hon legat med innan hon träffat honom, men det är NU det gäller, och det är NU han ser hur hon uppför sej, om hon är en stekt sparv, eller en åtråvärd vattenbuffel på savannen. För såklart får han mer poäng för vattenbuffeln.
Därav berättelsen om kon och mjölken. Varför köpa kon när man kan få mjölken gratis? I alla fall inte DEN kon. Men den berättelsen utgår oxå ifrån att män är till 98% sexuella varelser (resten av procenten används till att titta på fotboll), vilket inte är sant. Män ÄR, trots vad man skulle kunna tro, mer mångfacetterade än så. De vill bli UTMANADE. En ko utmanar ingen, det är därför den liknelsen bara handlar om den eventuella tlllgången till sex. Men män vill ha mer, trots allt, och det är där jakten blir viktig. Kossan och mjölken handlar uteslutande om hans chanser att få söla ner staken. Men jakten beskriver något helt annat, det handlar om HELA PAKETET, och det är därför som den blir viktigt - för honom.
Som kvinna kan man - i bästa fall - odla sitt sinne för tålamod, ta hänsyn till signalerna från hans uråldriga gener och spela med. För det är de vi gör. Vi spelar med. Han har ingen aning om att vi hade tänkt vara en stekt sparv all along, det är nu det är viktigt att vi låtsas, så att han får jaga och känna att det betyder nåt.
Detta förstod jag redan i tonåren,men jag växte ju upp i en brytningstid mellan gamla konservativa ideal och den nya tidens frigjordhet och var tvungen att snabbt greppa detta med mitt intellekt.
Dagens förmenta frigjordhet har lett till att detta inte är så klart uttalat. Man tror att alla är med på tåget, men män står kvar på perrongen , och så kommer de att göra för lång tid framöver, tyvärr. Det är bara att hacka i sej.

LUDICROUS THINGS YOU DO WHEN IT IS DARK

2011-04-08T14:39:00.000-07:00

Stugan på sommaren - ah vad jag längtar dit!

Den här listan snodde jag från Elins, sonens begåvade flickväns blogg. Varför inte, natten är på ingång och jag känner inte för att göra någonting särskilt just nu.

1. Hur gammal är du om fem år? Usch, kompost....

2. Vem var den sista du träffade? Däckbytargubben på Gbg:s Däck och Fälg i Högsbo.

3. Hur lång är du? 1,62 - fortfarande.

4. Vilken var den senaste film du såg? Himlen är oskyldigt blå.

5. Vem ringde du senast? Yngsta dottern för att kolla en grej.

6. Hur löd ditt senaste sms och till vem? Sent ska syndaren vakna - till barnens far.

7. Vad är dagens planer? Dagen har gått, nattens planer är rätt diffusa.
8. Föredrar du att ringa eller skicka sms? sms

9. Är dina föräldrar gifta, sambos eller skilda? Döda.

10. När såg du senast din mamma? Som sagt, samma dag hon dog 2006,

11. Vilken ögonfärg har du? Blue.

12. När vaknade du idag? Jag vaknade skittidigt av skäl som jag inte rådde över - min kropp ville pissa.

13. Har du någon gång hittat en katt? Nej, men en gång hittade jag en ekorrunge. Jag tog med den hem. Den rymde såklart efter några dagar. Vildmarken kallade.

14. Vilken är din favoritplats? Soffan. Är jag inte i soffan ligger jag i sängen.

15. Vilken plats föredrar du minst? Femmans köpcenter i Göteborg lördag efter löning - hua!

16. Var tror du att du befinner dig om tio år? Förhoppningsvis kvar på denna jord. Men var på denna jord? Ute på landet kanske.

17. Vad skrämde dig som barn? Eld. Risken för eldsvåda var stor, med vedeldade spisar och osande fotogenkaminer över hela huset - vi snackar svenskt 50 - tal.

18. Vem fick dig att skratta senast? Eddie Izzard.

19. Är du för ung för att äga vinylskivor? Oh no, jag har en dryg halvmeter.

20. Har du stationär eller bärbar dator? Bärbar - duh!

21. Sover du med eller utan kläder på dig? Boxerkalsonger, that´s all.

22. Hur många kuddar har du i sängen? Två - små och platta.

23. Hur många landskap har du bott i? Västergötland, Örebro och Stockholm.Vad nu landskapen heter.

24. Har du någon gång spytt på fyllan? Har påven en konstig hatt?

25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota? Barfota såklart. Bär skokläder högst motvilligt, typ under vintern och så.

26. Är du social? Det händer.

27. Vilken är din favoritglass? Lyxstrut.

28. Vad skulle du göra om du vann en miljon? Ge pengar till mina barn,och behålla en liten del själv.

29. Tycker du om kinamat? Det händer.

30. Tycker du om kaffe? Ibland.

31. Vad dricker du till frukost? Thé, har en hel låda full av olika sorter.

32. Sover du på någon särskild sida? Nope. Har - än så länge - hela sängen för mej själv.

33. Kan du spela poker? Om jag måste.

34. Tycker du om att mysa? Oh ja, älskar att mysa, speciellt i stugan framför brasan med en bok och ett glas vin.
35. Är du en beroendemänniska? Ja, men jag jobbar på det.
36. Känner du någon med samma födelsedag som din? Nej, men träffar ständigt folk som fyller dagen före eller dagen efter.
37. Vill du ha barn? Trodde inte det först, men nu har jag tre stycken. Så det kan gå.
38. Kan du några andra språk än svenska? Flytande på engelska. Halvtaskig på tyska. Fragmentarisk på franska. Förstår danska.

39. Har du någonsin åkt ambulans? Ja, när något hänt barnen.

40. Föredrar du havet eller en pool? Havet såklart, inget slår havet.
41. Vad spenderar du helst pengar på? Vackra saker som känns som en present till mej själv : god mat, lyxig tvål, vackra smycken t ex.

42. Äger du dyra smycken? Japp, lite diamanter, och mycket vintage som troligtvis är värt en del.

43. Har du någon gång testat narkotika? Hasch och marijuana - räknas det?

44. Vad var det senaste du stoppade i munnen? Mitt eget finger.
45. Vem är den roligaste människan du känner? Minns inte. Har träffat många roliga människor genom åren men av dom jag känner så är det tunnsått, jag är ganska rolig själv faktiskt. Jag har kul ihop med mej själv.

46. Välj ett ärr på din kropp? Ett ärr på ena ögonbrynet - slog huvudet i bordskivan hemma som tonåring när pappa slog till mej bakifrån.
47. Vad har du för ringsignal? No 1 Swartskalle.

48. Har du kvar klädesplagg sen du var liten? Nån liten mössa från bebistiden, plus flera navellindor.

49. Flirtar du mycket? Ofrivillig flirtare, märker inte när det händer.

50. Vart togs din profilbild för din blogg? I mitt förra vardagsrum.

51. Kan du byta olja på bilen? Inte nu längre, nu är bilarna högteknologiska vidunder, fjärran simpla muttrar och skruvar som det var förr. Men om det kniper? Så klart jag kan.

52. Har du fått fortkörningsböter? Nej, har klarat mej ur alla straffbara trafiksituationer tack vare min charm och/eller min käft.

53. Vilken var den senaste bok du läste? Mons Kallentoft:Vårlik.

54. Läser du dagstidningen? Oh ja, som den journalist man är. Både GP,DN,Excessen och Aftonpesten - på nätet - från morgon till kväll.

55. Prenumererar du på någon veckotidning? Inte längre. Brukade prenumerera på allehanda heminredningstidningar förr, men de tog till sist bara upp en massa plats.

56. Dansar du i bilen? Jadå,man rockar loss ibland, det händer.

57. Vilken radiostation lyssnade du på senast? Mix Megapol.

58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? Prel. deklaration 2011,bråttom!!

59. När var du i kyrkan senast? På guddotterns bröllop i sept 2009.

Nu lyssnar jag till mörkret utanför.
Katten är ute, smyger i snåren, temperaturen håller anständig nivå - runt 8 grader plus eller så.

PICTURES OF TIMES PAST AND PEOPLE PASSED

2011-01-29T17:15:00.000-08:00

Det var en gång en flicka som hette Marie.
Ibland har man inte riktig koll på vart man är på väg,
men för det mesta vet man var man kommer ifrån.

Jag bodde i Furulund, en liten plats med villor och sommarhus. Då. Så är det inte längre. Marken har ökat i värde, kommunen Partille expanderar och måste ta plats. Skogen ner mot tjärnen bebyggdes med radhuslängor och villor i miljonklassen. Vem hade väl trott det den där dagen i början av 60-talet, när den här bilden togs, på trappen till det hus min morfar byggde på 20-talet : Vilhelmsro.

( Notera uniformen - morfar var inkallad i hemvärnet under kriget)

Morfar hette Olle, han var gift med Edith, och deras första barn döptes till Aina Ingegerd. Han var långsam i starten, morfar, och mötte Edith när han var en bra bit över trettio. Hon hade redan fått ett erbjudande to die for av en rik godsägare, men inför utsikterna att behöva ställa upp som avelskossa och säkra arvingar till hans förmögenhet, backade hon ur. Åtminstone enligt den berättelse jag fick höra.

Enligt samma berättelse var det nämligen tradition i denna godsägarfamilj att skaffa många barn, något som Edith var sådär lagom sugen på. Så hon nobbade ädlingen och valde morfar istället. Med honom fick hon tre döttrar: Aina,Elly och Ing-Marie.

Här är två coola tjejer i Mora i slutet av 40-talet: Storasyster Aina (med cigarett i handen, hon gav aldrig upp rökningen, inte ens när hon fick lungcancer på ålderns höst) och mellansyster Elly. Var de i Mora för att kolla på Vasaloppet? Det berättar inte historien.

Morfar Olle med en välbeställd herre, kanske fabrikörn?

Morfar jobbade på Mürehns Sliperi i Partille. Företaget låg alldeles invid järnvägen som passerade utanför på sin väg mot Stockholm. Partille station låg bara ett stenkast bort; bekvämt för tunga transporter ut i landet. Här står min morfar med sin cykel, som han cyklade på tills han blev så gammal kroppen inte längre orkade med.Jag minns hur han brukade cykla ner till Partille för att hämta ut sin pension.Bilar var liksom inte hans grej.

Det var få förunnat på 40-talet att skaffa körkort, än mindre bil.
Men min far kunde. Han valde en bana som yrkeschaufför och körde bland annat lastbil åt SKF:s fabriker som låg i Gamlestaden. På den tiden bestod körkortslektionerna i att man tog en sväng med körläraren ,visade att man kunde hantera fordonet och visste vad skyltar och vägmärken betydde. Sen var det klart. Med lappen i hand kunde man sen ge sej ut i världen. Min far körde bil i hela sitt liv, även sen han fått -och hämtat sej från - sin första stroke.Att åka bil med honom var inget för det vekhjärtade. Han skrek, svor och hötte med näven åt medtrafikanterna; han provocerade genom att ibland köra onormalt långsamt så att det bildades långa köer efter honom, eller så vägrade han konsekvent att använda vägrenen om någon ville köra om. "Vägrenen är ingen körbana!"

En ung rekryt i Luftvärnet på 40-talet.

Många år (60) senare, fjärran den unge rekryten.
De sista åren av sitt liv bodde min far på Bergsjöhus, sedan han fått flera strokes och små hjärnblödningar som gjorde att han behövde omfattande vård. Men han var fortfarande den han var.

Min far Kurt gjorde lumpen vid Luftvärnregemente 6 som låg ute i Kviberg, LV6. En röd slottsliknande byggnad som ännu finns kvar, Exercisfälten runt omkring är till stora delar fortfarande bevarade.
Min far växte upp i Gärdsås, en del av storgöteborg som på den tiden - 40-talet - låg långt utanför stan. Efter att ha kört genom Mellbys villaområden upphörde asfaltvägarna, och oljegruset tog vid. Mina farföräldrar - Oskar och Linnéa - bodde i ett stort grönt trähus med stor spännande trädgård där grusade gångar erbjöd långa utflyker för en liten tjej på trehjuling. Ju längre bort från huset man kom, desto vildare blev trädgården.

Min fars mormor, Alfrida, ett riktigt rivjärn.

Gamlamormor Alfrida var en riktig bitch, åtminstone om man ska tro vad som berättades om henne. Hon var en varm anhängare av aga som uppfostringsmedel och slog sina barn och barnbarn. Min äldsta faster berättade om sommarlov ute hos mormor - i farmor Linnéas bardomshem i Lindome - och hur de blev slagna av sin mormor vid minsta förseelse.

Historien om byrån från Lindome

Många år senare, när torpet i Lindome övergått i min fars ägo och mina föräldrar bestämmer sej för att sälja (till min kusin Magnus,min äldsta fasters yngste) blir jag erbjuden att välja ut de möbler jag skulle vilja ha. Jag tar med mej en stor Lindomebyrå - den står nu i mitt sovrum - och uppe på vinden hittar jag en gammal kommod med zinkbalja som jag också tar med mej.Några år senare flyttar jag till en ny lägenhet. Från första början står det klart att jag och mina döttrar inte är ensamma där. Dörrar öppnas och stängs utan anledning, dörrhandtag trycks ner eller skramlar utan att det finns någon där. På nätterna fylls bostaden av rastlösa ljud, som om någon skyndade otåligt och med lätta steg över parketten i vardagsrummet.
Till slut får jag nog. En natt går jag ut i vardagsrummet och väser (för att inte väcka döttrarna):"Nu får det fanimej vara nog! Det är JAG som bor här! Lämna mej ifred för helvete!"
Men aktiviteten i lägenheten upphör inte. Som av händelse har jag en vän på besök. Jag berättar om våra bökiga inneboende, och hon erbjuder sej att gå runt i alla rum och "känna", för det är sånt hon kan. Efter ett tag kommer hon tillbaka till mej och säjer: "Det är någon som har kommit med din byrå." (byrån från Lindome stod då i hallen)" Hon älskar dej, och hon blir jätteledsen när du kommer ut och svär åt henne på nätterna. Hon vill dej bara väl. Hon är här för att vaka över dej."
Jag fattar ingenting. VEM kunde det vara? Tills det slår mej: Alfrida, min elaka gammelmormor, hon som slog sina barn och barnbarn. Det måste vara hon. Men hur kunde det komma sej? Och när blev hon så "god"? Men på nåt sätt "känns" det ändå "rätt", som om hon, genom att ta hand om mej, återupprättar sitt anseende. Fråga mej inte var de tankarna kommer ifrån, det bara känns så. Och på nåt sätt har jag inget emot att denna kärva kvinna vakar över mej. Hon påminner mej om sin dotter, Linnéa - min farmor - som också var kärv och tuff ,ingen gulligullfarmor att krypa upp i knät på direkt. Men min farmor var ett av få ljus i mitt liv under min uppväxt, och hon älskade mej. Det kände jag. Och jag älskade henne, hela livet. Även nu,många år efter att hon är död, saknar jag henne. Att ha dessa starka, obekväma och sträva kvinnor på min sida känns bara bra.
Jag känner igen mej i dem, jag känner vårt släktskap; vi är stöpta i samma form.

Julfirande hos gamlafarmor i Östergötland på 60-talet. Från vänster: gamlafarmor. min farmor Linnéa, mor Aina, farfar Oskar ,pappa Kurt, Ellen (gift med farfars ygnste bror Erik) och längst fram jag och Lillbror Sören. Inget rinnade vatten inne hade hon, gamlafarmor.

Gården i Östergötland, och gamlafarmor med långkjol och förkläde.
Där växte min farfar Oskar upp, med sina yngre bröder Erland och Erik. Jag minns att hennes händer var mjuka och fulla av veck och fåror, och att hon betonade orden annorlunda : sockerdricka med tonvikt på i:et, istället för på o:et , som vi sa på västkusten.

Far och grävmaskin grävde för vatten och avlopp i Dingle 1954.

När jag föddes jobbade min far uppe i Dingle, i närheten av Lysekil. Han hade övergett lastbilarna och satsade istället på ett yrkesliv som grävmaskinist.På den tiden - och så är det förmodligen fortfarande - åkte man dit jobben fanns, och den här gången följde mor med. Han skulle vara borta länge, och med tanke på att jag snart skulle födas, så åkte hon med.
.
Min far jobbade med grävmaskiner i hela sitt liv
Han startade eget så småningom, hade en kille anställd under en period, och tjänade bra med pengar: Under de här åren - 50,60 och 70 talet - växte Göteborgsregionen så det knakade. Torslanda flygplats byggdes delvis med hjälp av fars grävskopa. De allra flesta vägar som vi numera kör på, har han varit med om att bygga. Att satsa på grävmaskiner visade sej vara ett bra val , och det var aldrig ont om jobb under de åren; det skulle byggas överallt, stan växte och det behövdes kunnigt yrkesfolk som min far. Det enda som ibland kom ivägen för hans möjligheter att få, eller behålla ett jobb, var hans hetsiga temperament.

Mor och jag i Göteborgs skärgård - kanske Rivö? - 1957. Leopardmodet var inne redan då.

Båt och hav var en självklar del av tillvaron. Farfars båtar hette "Else" med olika nummet efter. Första båten, en rejäl träsnipa, hette följaktligen "Else I", och så vidare.

Efter att lillebror läst mitt inlägg fick jag välkommen hjälp med korrekta uppgifter. Såhär var det nämligen enligt honom:

"Farfars första båt hette Lallie som var en plattgattad träbåt, stil ungefär som en tender. Båt nummer två var en rackarns stor livbåt i lärkträ som fick namnet Else, den var 9 meter lång och det var en ständig kamp att hålla röta borta och vatten ute. Den sista han hade var i kontrast en ganska liten plastsportbåt, en Sälö 17 från 1966."

Det fiskades ständigt, far och farfar var ute vid Böttö och i vattnen däromkring, och kom hem med blank torsk, grönskimrande makrill och ibland min absoluta favoritfisk :vittling.
Det blev väl aldrig någon fiskare av rang av mej, men havet, det arvet bär jag med mej i mitt blod. Än i dag känner jag en djup känsla av hemkomst och välbefinnande, när jag kommer ut till havet.

Fin skolavslutningsklänning på 60-talet. Vit med blå prickar.

Kvällsdopp i Kåsjön på 60-talet. Far var en snygg karl, det går inte att förneka.

Rötter

Maria.

När jag var i Egypten förra vintern lärde jag mej att skriva på namn på arabiska. Jag undrar vad farmor Linnéa hade sagt om det, hon som hatade tyskar (på grund av kriget) och hånade danskar för deras "grötspråk".Hon var kanske inte direkt främlingsfientlig, men hon gillade inte "utlänningar", oavsett härkomst eller hudfärg, även om tyskarna stod högst upp på hennes hatlista. Men kanske hade hon bara gillat det, för att det var jag.
De finns inom mej, alla de jag härstammar från. Deras leenden, deras skratt, vår släkts beryktade galghumor som vi själva förstod och hängivet ägnade oss åt - men kanske ingen utanför familjen - deras berättelser, även om de börjat blekna och fast deras kroppar inte längre finns ibland oss.
Ibland tänker jag att jag kommer från en lång rad snygga, men djupt störda, människor.
Det roar mej att tänka på det viset, som om deras knäppa personligheter är något som gick i arv.
Ibland kanske jag glömmer bort vem jag är , vart jag är på väg.
Men ett besök bland bilderna, och minnena av mina förmödrar och fäder ger mej en känsla av sammanhang, av obruten väv, och jag vet att deras väg är min, till slut.
Dit de har gått ska även jag gå en gång, och även jag ska vila under träden, under lövverkets skugga, och kanske, kanske ska vi mötas där, på andra sidan nu.

JOY TO THE WORLD!

2010-12-25T04:52:00.000-08:00

MY NEW DIGS

2010-11-10T01:13:00.000-08:00

Så var man på plats då....

i det beryktade Länsmansgården i Göteborg, tyvärr mest känt för diverse våldsdåd det senaste året.
I den klara söndagssolen gick jag ut på en rejäl promenad i Svarte Mosse,det fritids- och naturområde som gränsar till dessa blattekvarter. Jättefint var det. Inte mycket folk alls och trevliga lagom prövande gångstigar. Annars är jag rejält förtjust i min nya lägenhet som ligger på nedre botten med uteplats och allt. Katten har väl haft lite si och så med övergången till dessa lite vildare kvarter, och det lilla skogsområdet som gränsar till området Karlaplatsen är mer bestrött med cykelvrak och diverse bohag än vad han varit van vid i det stillsamma Härlanda/Bagaregården.
Naturligtvis blev jag förkyld när allt var över och flyttgubbarna lyft den sista kartongen. Så jag gör mitt bästa för att bringa kaos i röran och staplar flyttlådor lite överallt.
Det är lite som Moment 22: för att kunna tömma något måste man först flytta en massa annat, och sen flytta tillbaka det till samma plats...
Inget jag jublar över direkt.
Snart är det min födelsedag - igen - och jag fyller en herrans massa år. Jag tänker inte get my panties up in a twist over that, utan inriktar mej i första hand på att kanske kanske kanske ,om jag orkar, ha mostrarna här på kaffe och kaka på fredag. Men bara kanske. Avslutar med en egen parafras på den berömda bilden med barnen som hand i hand går in i en skog: quo vadis ?
Vart leder denna tunnel som jag hittade ute i skogen? Verkar som gjord för mord och våldtäkter ,eller hur?
Men jag föredrar att tänka positivt; jag ser den som porten till något okänt, något spännande...

Ha det.

BLESS ME COZ I´M BLOND

2010-09-20T03:15:00.000-07:00

Historiskt sett är detta en ödesdag: vi vaknar upp i ett land där ett parti med rötter i nazismen har tagit plats i riksdagen.
Grattis!
Så är det med den härliga demokratin, den gör inte skillnad på kreti och pleti, den är lika för alla. Vilket är en bra sak, på det hela taget. Jag menar,vi kan inte ha en demokrati med speciella regler för partier vi inte gillar, eller som tycker sånt som vi tycker är fel, det motverkar själva tanken med demokratin. Den är lika för alla, och egentligen borde vi vara tacksamma för denna chans att nu visa vilka vi ÄR i förhållande till företeelsen SverigeDemokraterna.
För egentligen är vi alla skyldiga; du och jag. Vi har berett plats för detta främlingsfientliga parti med sina konstiga värderingar så att det kan komma in riksdagen. Vi, inga andra.
Vi har legat på latsidan och inte förstått, att vår flathet och lathet inför en växande rörelse vars fundamnet vilar på ett mörkt kapitel av europeisk historia, bidragit till dess framgångar. Det går inte att bortse från. De etablerade partierna satt och pöste i sin egen självgoda middagslummer medan Sverigedomkraterna växte bland de som kände att de inte fannns någon plats för dem, någonstans. Så uppstod gänggrupperingarna i USA, bland unga män som kände att de saknade inflytande, makt eller röst att göra sej hörda eller spela någon roll. De slog underifrån tillbaka mot den makt som hade satt sej på dem och anklagat dem för att själva ha försatt sej i ett läge där de saknade värde; de la över ansvaret för deras problem på dem själva, utan att ta ansvar för att det var överheten som byggt landet, och ett system som marginaliserade och stötte ut.
I långa tider nu har socialdemokratin,och övriga politiska partier i Sverige suttit vända in mot sej själva, in mot sin egen puttriga "det-är-vi-som-är-makten" lägereld och avstått från att erkänna ,eller vidgå, det krafter som vuxit upp i det tomrum deras bortvändhet öppnade upp för. Partierna har skapat en skugga, ett vacuum, som måste fyllas, för så är lagen när det gäller öveblivet utrymme: när något är tomt drar det obönhörligen till sej något som fyller det. I glappet mellan de etablerade partiernas självnöjdhet,och det växande missnöjet bland människor, som kände att de inte blev lyssnade på, som inte kände igen sej i någon annan politisk agenda; där skapade de något eget, för så fungerar rörelser under tryck: de väljer en annan väg, bort ifrån det gamla. Det är inte nödvändigtvis att betrakta som en protest, mer som ett resultat av att man ansett sej hamna vid vägs ände, utan andra alternativ än att skapa en plattform åt sej själva, en egen grund, ett eget land.
För det är så det blir när grupper, som vill bli hörda, möts av hånfulla avspisanden vid tjänstehjonens dörr.
Detta är långt mer allvarligt än att en grupp arga unga män nu fått in sina politiska representanter i en demokratisk församling. Detta är en svidanda kovändning av människor som tidigare nöjt sej med att vara anhängare av de etablerade partierna. Detta är en markering, och historien visar oss att vi vore dumma om vi blundade för vad dessa - till synes - oförarliga unga män har på sin agenda.
I slutet av 30-talet fanns det i Tyskland en grogrund för de åsikter som senare skulle leda till att när Adolf Hitlers ord öppnade frustrationens fönster, så möttes han av en jämnad väg. Det fanns redan ett klimat av åsikter och strömmningar som, präglat av den upplevda nationalskymfen efter Versaillefreden, banade väg för honom.
Han mottogs av många som uttolkaren av ett behov på upprättelse som vilat inom den tyska nationen i åratal. Att han var ute efter att skapa upprättelse åt ett eget sårat jag på bekostnad av miljontals människoliv var det ingen som varken begrep eller insåg den gången, men det var vad som hände.
Vi kan bara hoppas att Jimmie Åkessons agenda är rent politiskt, för jag vet att han, och de åsikter han framför, talar för många ur det svenska folkdjupet. Jag vet, för hans ord viskar även i mina öron, bedrägligt, förföriskt och hade jag inte haft min bakgrund som kritikst granskande journalist, en högutbildad klassresenär som vet att tyckanden och kategoriska påståenden skapar mer problem än de löser, så vete fan.
Nej, jag menar inte att jag någonsin i detta livet någonsin skulle bli Sverigedemokrat, det är inte det, men som Jimmie Åkesson själv sa: De andra partierna har lånat delar av sin politik av oss.
Vilket i praktiken betyder tvärtom; han och hans kamrater i SD har sett de hål som uppstått i de andra politiska partiernas arbete, de glipor och schakt som uppstått när den "lilla människan" blir offer för ett system som tycks blint och okänsligt.
Han har sett dessa hålor,dessa gropar, och i detta tomrum har han sakta men säkert fyllt på med sina toner, som en främlingsfientlig "Råttfångaren i Hameln" , och lett iväg en ansenlig mängd av väljarkåren.
De andra partierna har bemött honom arrogant, nedlåtande och avspisande, just det beteende som säkrar hans stöd bland männsikor som upplever att ingen lyssnar på dem, ingen tar dem på allvar, och i moderaternas marginaliserade välfärdskoloss växer deras antal.Detta har de etbalerade partierna misslyckats med att ta på allvar, och det är denna skörd som nu landat i alla våras knän, just för att vi inte lyssnade, eller brydde oss.
En företrädare för motsvarande parti i Danmark varnar nu den blivande svenska regeringen för att inte ta Sverigedemokraterna på allvar, det skulle bara leda till att partiet fördubblat sina sympatier bland väljarna till nästa val.
Men så blir det med en politik som säjer : Åt dem som har skall varda givet.
Nej,jag är inte sur, eller bitter, jag är orolig, för med moderaternas framfart i svensk politik ser jag ingen ändring i sikte för den sortens politik som ger grogrund och jämnar vägen för Jimmie Åkesson och hans anhang, förlåt anhängare .
Vi har oss själva att skylla, och nu är det upp till oss att bevisa VILKA VI ÄR i förhållande till företeelsen Sverigedemokraterna, för jag lovar; fortsätter vi att minimera och utesluta dem så har vi inte en företeelse att ta ställning till nästa gång, då har vi ett fullfjädrat politiskt parti som kan sjunga sångerna på ett sätt som förför även den starkaste.
Det har hänt förut.
Det minns ni, eller hur.

" WATCHING THE WHEELS...."

2010-09-11T04:21:00.000-07:00

Makin´ money
doin´ nothin´

Satt vid Säveån härom veckan och tjänade en massa pengar.
Det var väldigt behagligt .
Hur tjänar man då dessa pengar utan att göra nåt?
Jo,man säljer sin lägenhet, i mitt fall med vinst. I det här landet är det dyrt att köpa, äga eller sälja sin bostad, så skatter och avgifter kräver en betydande del av kakan. Men även sen kakan blivit sålunda decimerad har jag en rejäl vinst. Lättaste pengar jag tjänat någonsin. Och folk som säjer att jag inte GÖR något med mitt liv!
Anyway, det innebär följdriktigt , att jag nu måste ha nån annanstans att bo.
Var då?
Jo,jag sitter i den guldiga sitsen att jag har lite att välja på: Dels har jag fått en hyresrätt (visserligen ute på Hisingen men ändå) och så har jag ett litet (nåja 120 m2) hus på G ute i skogen. Dom som säljer det huset vill oxå tjäna pengar, men det kommer dom inte att göra, åtminstone inte som jag gjorde, även om jag bättrar på det bud till dom som jag redan gett.
På måndag har dom en sista visning av huset, sen får vi se.
Reaktionerna på detta hus har varit blandade i bekantskapskretsen; en del tycker huset är förfärligt, andra hurrar och står bakom mej.
Kanske det är ett ruckel, kanske det är ett guldägg förklätt till sten, vad vet jag, Det enda jag vet är att det känns bra. Trots alla fel och brister med det huset : ett nytt kök måste byggas, delar av taket läggas om, kanske en balkong behöver byggas om, hela huset är nergånget och fullt av halvdana lösningar och amatörmässigt arbete.Ändå känns det bra.
Mäklaren, som var väldigt ärlig, ryckte i halvmurkna brädor, pekade på bristfälliga yttertak och fuktskador inomhus. Han sa att de var ett "riskhus",något han inte tyckte om att sälja, för han ville inte skapa ett dåligt rykte om sej själv som en säljare av "drömkåkar" (tänk filmen med Björn Skifs från 80-talet..)
I vilket fall som helst - jag går därinne i detta nerslitna bygge och bara ser möjligheter. Jag ser hur vardagsummet i fil ser ut med ny färg, fondvägg och slipat golv.Jag ser hur mysigt köket blir efter att jag rivit ut allt i det. Jag ser hur trevligt badrummet kan bli, bara jag fått måla om allt och riva ut det mesta...Jag ser hur fina golv jag lägger in sedan jag rivit ut de hiskeliga heltäckningmattorna och återskänkt dem till 70-talets sämre designhälft!
Jag njuter i förväg av all den rymd, den plats och den utsikt - bara skog och längst bort vid horisonten Rångedala kyrka som en vit fläck i grönskan - jag kommer att få.
Är jag en drömmare, en orealistisk fåntratt?
Varför är jag en omhändertagare av sådant som blivit försummat?
Jag tog mej an min gröna SAAB 9000 till stor bedrövelse för min plånbok men nu har jag gett upp.Jag ska skicka den vidare ut i omvärlden. Den var som ett stort tomt hål; hur mycket pengar jag än pumpade in i den så dök det hela tiden upp NYA saker som måste fixas, nej nu räcker det. Jag har gjort en enorm (mja nästan, men ändå) förlust på den bilen, men nu tar jag mitt vett tillfånga och låter den försvinna ur mitt liv. Jag är inte HUR dum som helst, och min välvilja och mina samaritdrag har sina gränser. Den går här, nu. I morgon lägger jag ut bilen tillförsäljning, för nu räcker det.
Min goda vän Y förutspådde dystert, att det här huset skulle få likadana följder för min plånbok. Det var ett säkert sätt att bi av med mina pengar, trodde hon.
In the meantime I´m watching the wheels go round and round, och vid Säveäns strandkant överlåter jag med varm hand lösningen till universum, a great procurer indeed!

A FACEBOOK TAKE ON WWII!

2010-08-28T08:05:00.000-07:00

Klicka på rubriken så kommer ni direkt till collegehumor, annars kopiera och klistra in länken nedan:
Hittade det här på Fejan,hysteriskt roligt faktiskt. Jo jag vet. Det var krig och allt det där,men detta är faktiskt KUL!
Bifogar länken här:
http://www.collegehumor.com/article:1802364
Läs och....vad vet jag.
Begrunda den amerikanske tonåringens grunda kunskap om sin omvärld-utanför USA that is!
Dessutom får ni njuta av några krigsaffisher som skulle stärka moralen och tjänstvilligheten hos de kvinnor som lämnats att hålla landet igång. Speciellt den översta är gullig i sin världsomspännande omtänksamhet:Like Russia,like here!

NEW FAVOURITE KIND OF MAN-CANDY

2010-08-17T04:19:00.000-07:00

Ah, hade det förträffliga nöjet att se "Prince of Persia - The sands of time" igår och jag måste säja att jag hade - kul, jo men faktiskt.
Rescensionerna av filmen har ju sågat den jäms med fotknölarna men jag hade kul. Matiné - kul,förvisso, men ändå. Att se en biffig Jake Gyllenhaal störtdyka ner från höga höjder och svinga sej in genom stängda fönster gör jag gärna i flera timmar!
( Berätta det inte för någon, men tant sitter och smådreglar när tuttenuttkillar som Taylor Lautner och omnämnde Gyllenhaal har biffat upp sej och sällan har skjortan på.)
Jag gillar att de är uppumpade och deffade, jag gillar det.Tycker det är snyggt,sexigt whatever. Förmodligen ligger någon djup homosapiensnedärvd överlevnadsinstinkt till grund för denna förkärlek för män som ser starka ut, typ: Om han är stark och vacker dessutom, så har han bra gener vilket ger stark livsduglig avkomma, och han kan beskydda avkomman och dess moder dessutom, så att den har chans att växa upp och ta över efter honom.
Nåt sånt.
Vad tror ni? Verkar det logiskt?
Det handlar kanske helt enkelt bara om överlevnad. Gott så. Jag tänker inte analysera sönder det. Tänkte bara att det fanns ett skäl till min förkärlek för män som är vackra, ser starka ut, som håller fienden stången med ena armen, medan han har den andra runt kvinnan i nöd.
Nåt sånt.
Whatever.

Läckert att se på var det i alla händelser.
Ska nog köpa filmen på dvd.
Live long and prosper!

CHANGES

2010-08-10T05:26:00.000-07:00

I filmen "Broarna i Madison County" säjer den hemmavarande hemmafrun till sin känslomässiga utlevelse ( i filmen spelad av Meryl Streep och Clintan ) vid ett tillfälle: "Vår uppgift som föräldrar är att stå stilla så att våra barn kan röra sej bort från oss" ( på ett ungefär ).
Jag har stått stilla så länge nu att mina barn, alla 3, har börjat röra sej bort från mej, en del väldigt långt bort. Sonen har visserligen inte kommit längre än till Kortedala, men äldsta dottern har emigrerat till Det Stora Landet i Väster och yngsta Lill-Hönan ska studera i Stockholm till hösten. Är det tack vare mitt stillastående som de kunnat röra sej utåt och bort? Har det blotta faktum att jag hållit mej inom gränserna för deras hemstad, och inte flyttat en ynka meter, aktivt bidragit till deras flyttförmåga, deras förmåga att alstra rörelse?
Nu ska jag flytta på mej.
Egentligen vill jag bli en exentrisk utlandsvenska med ett litet luftkonditionerat pörte i den kretensiska staden Rethymnon , med dagliga promenader längs Medelhavet som själsdos för sinnena.
Men det blir nog inte så. Förmodligen inskränker jag min Greklandsvistelse till charterresor då och då.
Men jag kan röra på mej nu, och den förmågan har gjort att jag vacklar. Jag vet inte vart jag ska ta vägen med min nyfunna frihet, min nyfunna rörelsefrihet, min nyfunna rörelseförmåga. Vart ska jag? Ut på landet? In i stan?
I nuläget har jag en bostadsrätt i Bagaregården och en hyresrätt i Länsmansgården (ja jag vet, Hisingen! ) Jag var och skrev på kontraktet för lägenheten i Länsmansgården igår och trodde att jag skulle känna mer för att fira än jag gjorde. Förmodligen för att det ställer till problem för mej med min katt Spock. Enligt kontraktet får husdjur inte gå lösa i området. Hur löser jag det? Ska jag ta med Spock och låtsas som om det regnar, och om någon kommer på mej lösa problemet när det dyker upp? Ska jag skänka bort honom till någon som han får det bättre hos? (Jag trodde att jag ville ha katt, men en gnagande misstanke inom mej säjer att jag nog inte är ämnad till det , trots allt.) Fast jag älskar honom, så klart. Men men. Alla problem det medför nu när jag är så rörlig. Jag kanske vill göra en 3 - månaders resa nånstans, med ryggsäck. Se platser som jag ännu inte sett. Vara hos dottern i Californien en månad. Till exempel. Hyra ett litet pörte i Rethymnon halva året.
Möjligheterna är oändliga, om det inte hade varit så att jag satt krokben för min nyvunna frihet genom att skaffa en varelse som sätter stopp för allt sådant. Som begränsar min rörelsefrihet, som kringskär min förelseförmåga. Vill jag det?
Dessutom var känslan när jag var uet i Länsmansgården igår inte densamma som när jag tittade på lägenheten för nån månad sen. Jag börjar få second thoughts,kalla fötter , kalla det vad man vill. Eller är det rädslan för förändring som gör mej orolig,vankelmodig, som får mej att vackla? Målar jag in mej i ett hörn om jag flyttar till en hyresrätt? Säljer jag min nuvarande lägenhet har jag ingen väg tillbaka. Jag försöker intala mej själv att jag först och främst behöver TID; tid att hämta mej, tid att bli frisk ordentligt (nu när min glutenintolerans har börjat behandlas och mina infektioner - peppar peppar - har kommit av sej) och komma igång med mitt liv, skapa en ny framtid utan sjukdom, håglöshet, apati och arbetslöshet. Jag vill hitta min rätta plats i tillvaron, jag vill träffa någon att vara med, kanske t o m leva med, jag vill ha tillgång till HELA mej, hela kroppen, alla sinnen och funktioner, alla resurser och förmågor. Jag vill leva FULLT UT, så som jag aldrig gjort förut, på bästa sätt, med ALLT.
Jag väljer därför att lägga över allt ansvar för mitt liv i universums varma välkomnande famn, för vem vet bättre vad som är bäst för mej än den oändliga visdomens naturliga källa?
Ja ja. Tack och lov kan inte mina föräldrar skälla på mej för detta, för de är döda. (Jag "hör" dem klart och tydligt ändå,tack så mycket!) Jag saknar i nuläget tillräckligt med människor i mitt liv för att någon ska komma med förmaningar eller tvivel om vilken väg jag ska ta. Tydligen har jag, under större delen av mitt liv, bjudit in och tillåtit kreti och pleti att ha åsikter om hur jag lever mitt liv och hur jag färdas min väg genom det.Det vill jag inte längre, men hur det nu kommer sej så står folk där i alla fall och skakar på sina huvuden och muttar om felbeslut, som om jag skulle faktiskt bry mej, som om de faktiskt har rätt att tycka om hur jag ska leva mitt liv.
Dags att ändra på det. Ändra inställning. Bygga integriteten högre så att ingen kommer in och rotar runt bland det som är mitt.
För det är ju mitt eget fel. Jag har haft den inställningen tidigare, att folk får gärna tycka om vad som händer i mitt liv, och jag har haft fullt upp med människor omrking mej som känt att de haft rätt att lägga sej i hur jag lever mitt liv, som bedömt det, haft synpunkter och dömt, dömt ut .
De kritiska rösterna bor inne i mej, inne i mitt huvud, och just för att jag är så van vid dem så har jag sett till att skapa samma trygghet utanför mej och omgett mej med kritiska, bedömande människor som jag, omedvetet, gett rätten att tycka om mitt liv. Jag har, någonstans och omedvetet, velat ha deras godkännande, men sällan eller aldrig fått det. Varför ? För att dom inte är JAG. Dom tycker inte SOM JAG. Dom kan inte leva mitt liv åt mej. Är det därför jag är så vacklande när det gäller den trevliga stora tvårummaren i Länsmangården? Med sin trevliga stora uteplats och sitt lugn, utan genomfartstrafik och närheten till Svarte Mossen? Är det status som gnager i mej; att det inte är fint nog att bo på Hisingen , just där på Hisingen? Är jag rädd för vad "folk" ska tycka? Att jag "byter ner mej". Att jag gör ett misstag. Att jag GÖR FEL? Är det en tillbakagång,eller ett steg framåt, att flytta ut på Hisingen? Jag har kontraktet i min hand, lägenheten är min, men är det RÄTT?
Varför är jag så kluven nu? Ända fram till igår kändes det ju rätt. Är det för att jag tror att jag kommer att vada fram bland kamphundar och stökiga "nysvenskar" som ständigt har hela släkten på besök - och att dom -allihopa - bor granne med mej? Är det för att jag är rädd att tappa lite av min (här är det igen) "status". Konstigt det där.
Status.
Det är "status" att bo centralt, och det är "status" att bo tillräckligt långt ifrån stan för att få plats med ett hus och trädgård, men däremellan?
Förorterna. Länsmansgården.Hisingen.
Vad ÄR "status", och varför bekymrar detta mej?
Förlorar jag något i och med att jag flyttar dit? I så fall, VAD förlorar jag? Är det en tillbakagång, eller ett steg åt sidan?
Jag intalar mej att jag behöver pengarna, att jag får lite lugn och ro genom att skaffa kapital när jag säljker min bostadsrätt, att jag inte behöver känna mej stressad och hetsad att skaffa ett jobb just nu, när jag ännu inte återfått jämvikten, inte hittat balansen i tillvaron ännu. Att jag behöver denna tidsfrist. Men samtidigt känner jag mej djupt orolig : sätter jag min sista potatis genom att lämna tryggheten med egen köpt bostad och de trygga lugna kvarteren i Bagaregården? För vart tar jag vägen sen?
Jag låter detta mola inom, jag vet ju att förr eller senare kommer ett svar, det är bara jag som gillar att oroas, att ha detta drama i mitt liv. Inget farligt händer ju, så länge barnen är friska och får leva utan att drabbas av nåt hemskt. Jag menar, jag klarar mej alltid.
Eller hur?
Vare sej jag är HÄR, eller DÄR; Länsmansgården eller Kreta.
Egypten, kanske. Hela världen är mitt hem, min adress är en detalj.
Bara en detalj.

DRINKERS ARE THINKERS

2010-08-07T10:30:00.000-07:00

sa ett till mej saligen avsomnat x. Med det som förevändning hällde han i sej allt från öl till vodka och tamejtusan om han inte - i desperata stunder - smakat T-röd oxå, men därom vågar jag inte säja säkert.
I vilket fall som helst, det tål att konstateras: nykterhet ser bra ut på papperet. Och allra bäst verkar idén när man är bakis, eller hur? Då känns alkohol som något mer fjärran,men för den som hoppat på nykterhetsvagnen ska vi se att det tar bara några dagar så har det där fasta beslutet, det som man tog sej själv i hand på och heligt svor att efterleva, börjat upplösas , som en hägrings flyktiga konturer när man kommer nära. Då förstår man faktiskt inte det där fasta - bergfasta - beslutet man tog några dagar tidigare, för vad är det som är så farligt med attt dricka ett glas vin? Eller en immande kall öl? Jag menar, herregud, det är ju sommar och allt! Ska man inte då få unna sej....och så vidare och så vidare.
Jag känner mej själv. Jag kan alla mina bästa ursäkter, mina lamaste undanflykter, mina fegaste bortförklaringar och jag måste säja att jag är en usel lögnare. Jag har känt mej själv på pulsen och jag lovar att den slår ojämnt. Jag ljuger för mej själv, utan problem, varenda gång: Bara denna enda gången,och jag LOVAR att inte vakna i morgon med en salivpöl under kinden och munnen torr som fnöske, jag LOVAR!
Men det spelar ingen roll vad jag lovar. Halvvägs ner i flaskan far vettet all världens väg (det är det försämrade omdömet som får en att fatta felaktiga beslut, men det tycker man inte då, då tycker man att man "minsann kan unna sej") och jag vaknar lik förbannat med huvudet i en salivpöl och munnen torr som Sahara.
Jag har mina räddningsplankor , mina livbojar att ta till när det mörknar. Till exempel kan jag stolt säga att jag ALDRIG (det stämmer; ALDRIG) tagit en återställare. Denna obevekliga värdemätare som alla alkoholtester hänger upp sej på. Och jag med. Eftersom jag ALDRIG tagit en återställare är jag inte i farozonen, eller hur?
Men faktiskt, det är inget skenheligt bravo-paraderande från min sida, det finns faktiskt få saker som är så vämjeliga dagen efter som alkohol. Jag vet, mitt gamla x sörplade utan förbehåll i sej både avslagen pilsner och gamla slattar när han var på det humöret, och jobbade på så sätt raskt upp sej till en ny fylla ovanpå den gamla, som kom som ett stinkande varsel ur hans mun.
Nej, det är inte bara av den erfarenheten som jag skippar återställaren. Min kropp VILL HELT ENKELT INTE. Den ulkar sej vid bara tanken. Den kryper ihop av obehag och säjer: BLÄÄ! vid blotta lukten av pilsner eller vin.
Det som var så mysigt kvällen innan; skjortvarmt rödvin, iskall nubbe, immig trögflytande vodka, bärnstensbrun singlemalt ; allt det där känns kräkframkallande dagen efter.
Så - är jag på den säkra sidan? Av vad? Alkoholism? Alkoholberoende? Missbruk? Är jag trygg bara på grund av detta, att jag inte dricker återställare? Plus det faktum att lika lätt som alkohol smyger sej in i min vardag och blir en del av den, lika lätt kan den försvinna ,om jag vill det.
Nej, det är ingenting jag säjer. Jag vet att det ÄR så, eftersom jag har sett att det BLIR så när jag bestämmer mej för att alkohol är en festattribut, när sommarens lata slappa slentriandrickande under parasollet i skuggan får ge vika för höstens kulna kvällar och kyla.
Men ändå, jag kan inte låta bli att undra. Om det nu är så att det krävs ett medvetet beslut från min sida att inte dricka mer än kanske till helgen, jag säjer kanske för det är inget måste, är jag verkligen utanför farozonen? Bara för att jag måste bestämma mej, gör det mej till en potentiell riskdrickare? Ett smygfyllo som i skydd av hemmets trygga vrå gör av med den ena vinpavan efter den andra, eftersom jag vill vara nykter när jag träffar folk?
Hälsan tiger verkligen inte still, och bara för att du inte kan se din lever, betyder inte att den inte finns och kämpar för att överleva i den uppsjö av giftig dynga du häver i dej varje dag, vecka, månad, år.
Bara för att det inte syns att din lever svettas så betyder det inte att problemet inte finns. För bortom alla sociala stigma som alkoholdrickande medför, och all skam som detta kan inbjuda en till att känna, så finns till syvende och sist den egna kroppens skavanker och missförhållanden. De kanske inte syns - ännu - men tro mej, de finns där. Bara en elitidrottare kan vara säker på att hans eller hennes kropp är i fin form, utan droger, gifter, tungmetaller eller skrot som samlas i den. Vi behöver inte göra jobbet lättare för nedbrytande substanser, som miljögifter, slagg, avall och kemiska tillsatser, genom att bidra till att bryta ner våra kroppar , men vi gör det - för att alla andra gör det. Den sociala acceptansen, och i några fall trycket, bidrar till vår alkoholkultur,vår alkoholkonsumtion och vårt bortvändande av blickar, för vi behöver aldrig se en alkoholskadad person - om det inte är vi själva, vill säja. Fyllona som trängs i en skränig hop på bänken utanför Systemet är liksom inte vi, dom är inte som oss , och därför behöver vi aldrig bry oss för DET DÄR kommer aldrig att hända oss. Vi är inte dom.
Så vad vill jag ha sagt med detta?
Att jag har skuldkänslor när jag dricker?
Ja, det har jag.
Att jag har en gnagande känska av att det händer att jag dricker för mycket?
Ja, det stämmer.
Att mina känslor inför vår alkoholkultur är djupt kluvna ,men att jag ibland hänvisar till social praxis för att urskulda mej själv?
Ja,det gör jag.
Men - som sagt - jag har ,ännu aldrig, tagit en återställare.
Det måste räknas, eller hur?
På nåt sätt.
Eller?

A YEAR HAS PASSED

2010-07-28T04:44:00.000-07:00

Det var igår natt det hände - för ett år sedan. Min goda vän och själsyster Suzy gav upp andan efter att något gått sönder inom henne. Ingen vet vad som hände,om det var hennes hjärta som gav upp,eller något annat. Det viktiga kvarstår - hon är död. Ännu ett år efteråt är hon fortfarande död,och hon kommer att fortsätta att vara död - så länge jag lever.
Det har hänt att jag känt hennes närvaro, sent på natten, som en mjuk krusning över håret eller bara en känsla av- värme, kanske, vaksamhet - över mej. Men jag vet att hon har annat att göra, andra att vaka över ,som behöver henne bättre : Nora och August. Namn som hämtade ur Hemsöborna.
Men för ett år sedan var hon ännu inte död för mej. Jag fick inte veta det förrän två dagar senare, då en kollega från radion ringde och berättade.
Jag föll ihop på golvet i verandan. Jag trodde att tarmarna skulle hitta sin väg ut ur mej genom munnen. När jag till slut kunde resa på mej var världen förändrad . Jag såg genom en våg av tårar och tackade Gud för att jag hade whisky kvar.
Sen drack jag hela dagen, kvällen och natten. Utan att tvätta mej, eller äta, eller borsta tänderna. Jag hade haft nästan en hel flaska god maltwhisky hemma och den tog slut.När sommarnattens leende svepte in från öster dök jag i säng utmattad och sov tills jag vaknade.
Jag kunde knappt svälja eller andas.
I min hals svällde mandlarna stora som golfbollar. Sen vidtog några sjukdagar, då jag försökte intala mej att det hjälpte att bli frisk bara jag höll mej i stillhet. Men det höll inte. En natt insåg jag att något var allvarligt fel ,detta skulle jag inte klara att reda ut själv, så jag ringde sjukvårdsupplysningen och fick en tid nästa dag på vårdcentralen i Fristad.
Jag talade med vänner på telefon; försökte bearbeta det ofattbara.Vänner som hon kände, som kände henne, som hade vetat vem hon var.
Jag grät mycket och när jag kom till vårdcentralen på morgonen var jag ett vrak, jag kände mej som en spillra och såg ut som drivved i ansiktet.
Doktorn svepte lätt över mina svullna lymfkörtlar med fingertopparna, lutade sej tillbaka och beordrade provtagning. Saker stacks ner i mitt svalg tills jag nästan kräktes, blod togs från min kropp och jag fick vänta. Svaret kom. Jag hade halsfluss,allvarlig sådan och doktorn skrev ut starkaste antibiotikan. Jag åkte hem, tog mina tabletter, och sov i tolv timmar.
På penicillinkurens sista dag stod hennes begravning. På darrande sköra ben stod jag med de andra utanför kyrkan efteråt. Jag var tom. Jag kände mej som om någon lagt mej under en järnvagsräls och sedan kört , fram och tillbaka, över mej.
Jag minns att jag tog min stora härliga gröna SAAB 9000 CSE och körde hem genom skogarna, men sen minns jag inget mer av den dagen.
Hon var borta, för alltid.
Det var det viktigaste. Det enda viktiga.
Det enda, som betydde något.
Dear darling Suzy, till we meet again....my love,always.

INTOLERANCE

2010-06-05T03:55:00.000-07:00

Detta är inte vad du tror : Detta är den släta
tarmkanalen hos en glutenintolerant person.
Det säjer ju sej självt att den tarmväggen
är värdelös på att suga upp näring!

Vad glad jag blev! Här har jag trott att jag haft cancer, eller nåt ännu värre - vad det nu kan vara, och så visar det sej att jag är GLUTENINTOLERANT!
Igår kom jag hem från smultronstället i skogen, och fann resultatet av den voluminösa provtagning jag gjorde för några veckor sedan på min vårdcentral. Jag öppnade kuvertet med stadiga fingrar, eftersom jag visste att de hade ringt personligen om analysen visade på tunga saker som cancer, eller nått ännu värre....
Inte oväntat jobbar min lever allt vad den kan för att ge mej ett drägligt, och värdigt, liv, trots att all den alkohol som jag häller i mej borde ge den en rejäl utmaning varje vecka...va vad sa jag? Nej,inte VARJE vecka väl? Jo, kanske. Men....nä? Jag bara frågar: VEM RÄKNAR?
Und so weiter:
Proverna visade att jag utan samvetskval kan hälla upp den kylda rosén till kvällarnas mysstunder på uteplatsen. Heja levern, heja! Kämpa på, du ska hålla ett tag till!
Korrelationen mellan min vikt och min längd stämmer inte heller, jag borde väga WAY LESS! Faktum är att jag borde väga så mycket mindre än jag gör, att jag misstänker att om jag verkligen tappar alla dessa kilon som överflödigt härbärgerar min kropp, så kommer jag att försvinna i en rökpuff - POFF ! Borta.
Men nu kanske det finns en lösning inom räckhåll på hela min hälsoproblematik: Glutenfri mat!
Nej, det var inte det som provsvaren visade. Det fick jag klura ut själv, med lite hjälp från Pappan, Pippin och Timmermannens Son och en ametist som känner mej väl.

Vad provsvaren visade, var att antalet vita blodkroppar är för lågt. Vita blodkroppar slåss mot bakterier och virus och andra -lika oinbjudna som välkomna - kroppsgäster som amöbor(dysenteri)svamp(mag-tarmkanalen) och det kan på sätt och vis förklara den infektionskänslighet som gett mej ett skitliv rent ut sagt, de senaste åren!
70 % sjukfrånvaro på senaste jobbet, och det säjer sej självt att jag fick sparken.
Vintrarna är värst,med den ena förkylningen som hoppar i en obruten kedja till den andra, och gör mej trött, håglös och självmordsbenägen. Men nu kanske det finns bot!
Med hjälp från ovan guidades jag via olika sidor på nätet till en kliniskt torr och redovisande sida som beskrev symptomen vid glutenintolerans.

Jag blev så lättad att jag började gråta.

För där stod det precis hur jag mådde! Hur många års näringsbrist kan ge upphov till extrem trötthet och depressionliknande håglöshet! För att inte TALA om hur väl de beskrev min mage och tarm; jag ska inte gå in på varken konsistens eller periodicitet, eller den oberäknelighet och varitaion som ständigt fått mej att först lokalisera toaletten i en lokal, innan jag kunnat slappna av, och som jag utan framgång behandlat som IBS - Irritable Bowel Syndrom!
Nu vet jag! Det är allt gluten som jag, helt ovetandes om dess katastrofala verkningarna på min organsim, satt i mej under årens lopp! Jag vet, jag kan inte sluta med utropstecknen, men det är för att jag är så GLAD, och känner en sån LÄTTNAD!
Hurra!
Uppkomsten av glutenöverkänslighet kan, som i många andra fall, ha sitt upphov en - i övrigt - harmlös virusinfektion, som fått kroppen att sänka garden och därmed kunnat bana väg för andra - farligare - förövare. Men man vet inte riktigt. Jag skiter i vilket, I am saved! Halleluja! Praise the Lord, and all that jazz.
Varenda gång jag ätit pasta, varenda gång jag ätit müsli, pizza, hälsosamt grovt RÅGbröd eller kexchoklad har jag BIDRAGIT till min egen sjukdom! Det låter som en fantasysaga om en genmanipulerad parasit som väl installerad i kroppen låter dej, omedvetet, göra jobbet som förstör din egen kropp! Ingen kunde kommit på nåt mer utstuderat om de så brainstormat i grupp i veckor!
Så vad gör jag nu?
Jag börjar äta glutenfritt. Så enkelt är det. De dystra prognoser som säjer att komplikationen är ett livslångt handikapp bekymrar mej inte. Jag lider redan av flera livslånga hälsoproblem och har lärt mej att leva med det. Det är, för att tala med mödrarna till de som skjutits ombord på de olika fartygen som ingår i aktionen "Ship to Gaza", en loppspott i Nilen. Det som är så otroligt glädjande är att det faktiskt finns BOT! Det FINNS en lösning. Det VAR inte så att jag överreagade på sockret i vit pasta, jag överreagerade på durumvetet!

VETE RÅG KORN

heter förövarna. Helt oskyldiga livsmedel som dagligen bidrar till miljarders människors primära matintag och överlevnad. Mais pour MOI - la mort. Nej, inte döden ,men i förlängningen en tillvaro utan glädje (p g a depressionen orsakad av näringsbrist) och ork.
Nu ska jag genast, trots min senaste infektion (IGEN!!!) gå ner till den glutenfria avdelningen på min lokala ica, och där skåda mitt nya liv.
Hoppfulla prognoser när man väl börjat äta rätt, är att tarmluddet, detta ludd utan vilket man inte kan leva, börjar återbildas på bara några veckor! Och effekterna låter tydligen inte vänta på sej! Mer ork, större glädje och en tarm som uppför sej normalt :)))
DET ser jag fram emot!

Ett NORMALT tarmludd - kolla skillnaden mot ovan!

TRUE BOOD THREE!!!!

2010-06-04T00:38:00.000-07:00

True Blood

MOTHER´S DAY

2010-05-30T07:08:00.000-07:00

Å så var det dags att gråta en skvätt.

Precis nu ringde det på dörren och ett blomsterbud överlämnade en UNDERBAR buket från mina barn!
Å kort fanns det med.
Jag är älskad.
Tack, mina underbara barn, jag älskar er!
(Nu måste jag snyta mej,ursäkta)

CAT - CASTRATO

2010-04-15T07:43:00.000-07:00

Idag var det adjöss med kattens manhood.På djurkliniken blev de ett minne blott och nu sover han narkosruset av sej. På darriga ben envisas han med att försöka ta sej till sin matskål.Det känns konstigt att detta är det mest djurvänliga, att nypa ballarna på honom så att han inte ska framleva sitt liv i ett hormonellt rus präglat av parningsdrift allenast. Nu blir han genast en gammal farbror som ,lätt överviktig, åser livets dans dra förbi.
Har jag gjort rätt? Alla säjer det. Hoppas de har rätt.

THE 4TH KIND

2010-03-25T02:03:00.000-07:00

Scary movies usually doesn´t scare me.I mean, what can be scary about someone holding a knife behind a door? Or lurking behind a showercurtain? Or riding a bicycle towards doom?
That´s right - nothing. I have stopped watching scary movies for a long time now,since they don´t scare me - at all. Everytime I hear about new scary movie I watch it in the hope of becoming scared. At least a bit. But no. That never happens.
Until now, and it was so unforeseen that I almost fell out of my chair.
I mean, I like sci fi-movies. I really do. Give me anything with aliens, complicated machinery and technononsens-driven spaceships (like in Star Trek: "Blast the nonseptical vertigoblaster NOW Captain, and watch out for semisounding paralell octagonal debrismaking!" ) foreign worlds, outta-there galaxies and I´m all for it. I really liked the movie "The third kind" until the soggy and somewhat pompous ending, when they started playing on the kidpiano and long lost people came stumbling out of the ship in a dazed state. But the collision between ordinary and alien I liked. Spaceships landing on your front lawn, or your backyard, or behind you in carqueue on your way to work in the morning. Give it and I will like it.
But it won´t scare me, no way. I will just let it brighten my day a bit, but naught else.
I yawned my way through "Blair Witch Project". I watched "The silence of the Lambs" wondering what it would be like to sew lampshades out of human skin, I saw "The Ring" in both japanese and american and couldn´t get over how lame it was, though the part where you have to multiply a copy of the VHS in order to stay alive was a touch of genius. But since I am not and never was a "horsegirl" the horses in that film just cast me off track. Though the japanese version was more scary, I think. But hilarious just the same. I mean the distorted faces - COME ON!
Anyway, I saw "Saw" of course, since my youngest daughter promised me that it was really scary and gory. So I did. What a waste of my time! And it didn´t help that Dr Phil later made a alternate fun version of the scene in the bathroom and he sawed his wrong leg off! I mean, can it get any funnier?
And also, a scary movie has to be intelligent, or at least challenge my imagination. But prefferbly smart and witty and intelligent. The only ones that ever match up to that standard are english crimestories. To me nothing seems more scary than an ordinary kitchen with a potatopeeler lying on the counter, winds blowing through checkered curtains and some roundish-looking older female coming in from the barn with turnips in the fold pf her petticoat. Now THAT IS SCARY. Because the ordinary thrown out of whack is scary. Older females with sturdy frames and muddy wellingtons are scary BECAUSE we know them so well! We are brought up learning not to fear them. At all. So when they do something out of the ordinary it´s scary. A villain with a cutup face and madness-ridden eyes, well yawn yawn, yes yes we know. He is scary and will probably kill someone - soon.
Yada yada yada. And so on.
A huge knife is SOOO boring, and you know why? Because we have all been fed the Tjechovian premise that if a gun is showed in the beginning of something, it has to be fired before the end. With a lot of bloodsplatter and huge amount of dead bodies as a result. Well, wake me up when it´s over will you?
The unexpected is usually scary, and the more normal it seems in the beginning, the scarier it will be.
Loud noises and unexpected turns of events can have us perched at the end of our seat, but only if the events prior have been routinely calm and subdued.
So what a surprise to me when I watched an until now - for me at least - totally unheard of movie called "The fourth kind", and it left me so scared that I wouldn´t go to sleep without the lights on and all the blinds pulled up so the light from the streetlamps flooded my room.
And I prayed til I eventually drifted off: Please God, protect me and preserve me, keep me totally and utterly safe!
It was - for me - totally unheard of! I have NEVER been scared before IN MY LIFE by watching anything on a screen, but this really jarred me.
Maybe, if you watch it, it will do nothing to you, you will not get scared at all, and that´s fine. So, what was so scary? I mean, afterward I HAD to convince myself that the "real-life" extracts in the film wasn´t real at all, it was part of the movie and showed nothing authentic at all. I kept repeating this to myself, over and over. For it was the so-called "authentic" material that got me flying out of my chair.
It was so scary an unexpected that the first time it happened I actually gasped out loud and jumped high up in the air! Against my better judgment I finished watching the movie, and afterward I was really shook up. I actually cursed myself for watching it, presuming some scenes from the movie would haunt me for years. Luckily that hasn´t been the case. It was only that first night after watching it, that I was afraid to actually close my eyes. I only did so after reassuring myself that God was on my side, watching over me, letting no harm come to me. But I have not yet been comfortable to sleep with my back to the room.....
What was so scary? I don´t know, honestly. If I were to recount it to you maybe you would only laugh, or deem me potty. But it triggered something inside me, and the possibility of something like this ever happening in real life seemed ....possible, true-worthy, like it could actually happen. Has it ever happened to me? Honestly, I don´t know. My fear was real enough, but was it because I believe in these things ( like abduction by aliens, foreign aircrafts the size of footballfields flying by in the dark skies of night, unexplainable events and memories that you can´t account for how you got them.)
And the actress Milla Jovovich was VERY convincing when she at the start of the movie warned us of some of the disturbing scenes we were about to see. She was right about that. Disturbing, yes. Very.
It was when I thought of the scene when a husband and father of three ,seemingly out of his wits and screaming uncomprehensible stuff to the army of policeofficers outside his house, eventually shot his family, first his kids then his wife and then himself, that I thought I had found a shred of evidence to hold on to. For if this had been " real" footage, no way would the relatives of this man and his family consent to having this - as we were made to believe - actual police-video shown in a movie. They would drag the producers through every court known to man in order to put a stop to this use of film that showed a huge tragedy in their family. No way that would happen. So this I hung on to, persuading myself that if this had been real, it would never have been used at all. The grieving relatives of this family would object to much.
But can I be sure? No, of course not. But I hope I´m right.
Anyway, it was scary to me, and it hit me in places I would never have guessed, and from now on I will rely on God watching over me, for can we be sure, I mean REALLY REALLY SURE, that we are alone in the universe?
Food for thought.
Goodnight children.

TWILIGHTTRAILER ECLIPSE - I KNOW I AM TOO OLD FOR THIS SHIT BUT ....WHAT THE HELL! THEY ARE CUTE!

2010-03-13T00:34:00.001-08:00

EGYPT

2010-02-21T02:27:00.000-08:00

Lämnade 38 graders värme i torsdags för att flyga mot norr.Landade i 6 graders kyla och snöstorm på kvällen. Skottade fram den lilla svarta ur snön och krypkörde på snorhala vägar mot hemmet.
Egypten. Ett land av skämtare. Av sol och ljud och lukter.
Vem hade väl trott att jag skulle tycka så mycket om detta land?
Jag. Den sista att tro det.
Mer kommer. Om resan till Egypten. Med bilder därtill. Håll ut.

SNOWMAGEDDON IN WASHINGTON!

2010-02-07T03:45:00.001-08:00

ROBBING HOOD

2010-01-03T18:45:00.001-08:00

Hur 17 har jag kunnat missa detta?

Gick och såg "Robin Hood- Prince of thieves" på bio 5 ggr när det begav sej,och trots att den filmen fått så mycket skit för att den innehöll en Kevin Costner som "bräkte på amerikanska" så gillade jag den - punkt!
Jag gillar den fortfarande,även om jag kan tycka att den är lite barnslig numera, lite för rund om kanterna.
En film som jag däremot älskar,trots att jag aldrig fick masat mej iväg till en biograf för att se den,vilket jag ångrat djup flera gånger sen dess, är Gladiator,med Russel Crowe.
Men den har gått varm på min DVD-spelare här hemma flera gånger om!
Ridley Scott kan,enligt min mening, i sina bästa stunder ge sina filmer en sån must och en sån märg att man känner lukten av svett,av blod,av damm och man kan nästan beröra stämningen med händerna.
Nu har han - tydligen - tagit sej an en annan av mina favoritteman - Robin Hood!
( Han och Russel hade en djup svacka med filmen "Ett år i Provence",som bara var uthärdlig att se tack vare Albert Finneys närvaro i den! )
Men nu har han och Russel slagit sina påsar ihop för att ta sej an Robin Hood,och jag kan bara säja:Woaw!
Att jag inte hört talas om detta tidigare? Vad är det med mej? Har jag huvudet i en spann eller nåt?
Ser grymt mycket fram emot denna film måste jag säja.Är den ens i NÄRHETEN av vad "Gladiator" kunde åstadkomma i sina mest briljanta stunder så är jag nöjd.
Hittade en trailer så klart:
Titta å njut - i väntan på premiären. Denna gången ska jag INTE missa att se den på bio!

QUO VADIS?

2009-12-26T23:13:00.000-08:00

Så är det.
Jag har insett en massa saker om mej själv på sistone: att jag för det mesta pratar en massa strunt,att jag har låtit mej förfalla fysiskt på ett oförlåtligt sätt,att min kärlek till kolhydrater i både fast och flytande form klänger sej fast runt min midja som en gigantisk badring,att jag inte längre kan gå i trappor,inte ens några ynka steg,utan att börja flämtandas.
Att jag ser mej i spegeln och gillar det jag ser,men det jag ser kunde trots allt se MYCKET BÄTTRE ut!
Att jag inte gillar mina vänner särskilt mycket längre.Dom flesta verkar småtråkiga och pratiga och på väg mot ingenstans.
(Är det för att dom liknar mej själv för mycket?)
Att jag skapar min verklighet men GUUUUD vilken skitdålig fantasi JAG HAR!
Jag menar,hur har jag tänkt när det gäller min hälsa?Jag bara frågar!
Och hur tänkte jag när jag - tydligen - beslöt mej för att eleminera alla smaskiga MÄN ur mitt liv? Jag menar, vad var TANKEN med det?
Och inte bara dom smaskiga männen,ALLA män är puts väck.Jag är inte ens ett dugg intresserad längre,kanske det ändrar sej till våren,men just nu kan jag bara känna ett stråk av leda vid tanken på att börja träffa män igen, dejta igen,fika igen,bli bjuden på middagar igen osv osv.
Jag trodde länge att jag var rätt kul faktiskt.Att det jag sa var rätt intressant,att mina tankar om tingen,om tillvaron,om ditt och datt var värt att skriva hem om men nej, tydligen inte.
Jag är precis lika småtråkig och intetsägande som många av mina vänner.
Jag trodde länge att jag såg bra ut, men nej, tydligen inte.Jag menar visst,jag har passerat 55 på ålderstrappan men ändå,visst borde jag fortfarande dra till mej ett vissst intresse från manligt håll? Jag gillar fortfarande det jag ser i min spegel men jag är väl part i målet? Hör det inte till att gilla sej själv,no matter what?
Det är,får man väl ändå säja,ett positivt drag,att man gillar sej själv trots jordens oavlåtliga dragningskraft,ålderns ohejdade framfart på hud och mage och årens ärr och fläckar?
Men det man sänder ut får man tillbaka,och skit samma om jag bara sett charmigt tilldragande ut i alla år,i min lilla hjärna har funnits den bergsfasta övertygelsens att jag ser bra ut,att jag varit attraktiv och då BLIR det så oxå.
Därför har jag kunnat lulla runt i min egen lilla värld av blommor och trott på sagor.
Jag borde anat oråd när jag aldrig lyckades bli bra på bild.Hur snygg jag än tyckte att jag var så blev det bara skit när det kom till fotografering.
Jag trodde länge att jag kunde dansa.Då menar jag inte schottis och polka och sånt; jag menar RÖRA sej till musik med hela kroppen - DET trodde jag var min grej, men nej, inte det heller.
Jag råkade fånga mej själv i en spegel en gång och efter det måste jag tillstå:jag kan inte dansa. Jag kan visserligen röra mej till musik men inte alls på det rytmiska gungande hon-har-dansen-i-blodet-sätt som jag trodde.
Det hämmade mej ett tag,men eftersom det var ett bra tag sen jag var ute och svängde mina lurviga (fast mina inte är lurviga alls) så beslöt jag mej för att inte låta det tynga ner mej, ta ifrån mej en bit av min självkänsla eller rubba min jämvikt. Jag duger. Jag må sakna allt som för tankarna till en bongotrumsdansande negress ,men det är såna smällar man får ta.
När det gäller det här med utseendet så har jag varit van vid att tänka på mej själv som snygg så länge,att det är svårt att vänja sej av med det.
Jag märker att jag går ut i världen och möter den med min sedvanliga kaxiga inställning och efteråt,när jag kommit hem,inser jag att ingen annan märkt att jag egentligen inte är snygg,bara habil. So it goes.
När det gäller mitt pratande - som jag länge trodde stod för några exceptionellt banbrytande tankar - ger jag mina barn skulden för att jag inte längre är intressant.
Jag menar,jag kan inte längre RÄKNA alla gånger som de sagt:
- Ja,du har sagt det.
- Du sa det igår.
- Detta är femte ången du berättar det.
- Vi har hört det.
- Hur många gånger ska vi behöva höra det?
Och så vidare.
Är jag verkligen så trist? Så tråkig? Så förutsägbar? Så okul? Så mossig?
Så gammelmorsaktigt malande? Så OINTRESSANT?
Har jag verkligen INGENTING att säja som är värt att lyssna på?
Ju mer jag lyssnar på mej själv när jag pratar,desto mer benägen blir jag att hålla med mina barn.
Jag börjar låta som min mamma,och gudarna ska veta att hon kunde prata hur länge som helst om ingenting,åtminstone kändes det så.Tillvarons mest obetydliga beståndsdelar blåstes upp till gigantiska proportioner för att kunna ta plats i samtalet,och jag fick veta mer än jag nånsin haft lust till om grannarna,om utbudet på Konsum,om köksgardinerna,om ett nyinköpt diskmedel och så vidare.
Det var inte förrän hon fick diagnosen cancer som hon började föra vettiga samtal med innehåll i.Som handlade om människor,om livet,om kärleken,om ånger,om tvivel,om lust och längtan.
Är det vad som håller på att hända mej?Är jag så uppfylld av min egen betydelse,av mitt eget prat,av min egen fluffiga ego-ballong,att jag inte längre "hör" hur jag låter? Håller jag på att tappa bort mej i intighetens och nonsenspratets korridorer,så till den milda grad att även jag - nu - upphöjer det triviala,det meningslösa,det oberörande till nya höjder där det blåses fulla av en betydelse som de egentligen helt saknar?
Står jag helt enkelt "i vägen" för mej själv,kommer jag inte längre "fram" bakom min egen stelnade form? Har jag fastnat i mej själv,i mitt eget sätt att vara så länge att jag inte längre känner igen mej själv?
Vem är jag? Är jag en gammal tant som bara ser träden i min egen skog numera?Är jag bara intresserad av att inte se längre än min egen nästipp?När slutade jag insupa vida horisonter,när slutade jag längta ut,när slutade jag fullfölja min egen längtan efter "något mer"?
Har jag kastrerat mej själv? Är det ÅLDERN? Denna ÅLDER som vi skyller på så fort det är nånting som inte längre passar in i det mönster vi har vant oss vid att kalla oss själva.
Denna ÅLDER som inte gjort en människa förnär,som inte förtjänat all den skit som kastas på den bara för att den ÄR.
Jag konstaterar att många har gått vidare.Med sitt.Med livet.Men var är jag?Sitter jag fortfarande fast - och herregud vad detta börjar låta tjatigt nu då,men okej jag låter det passera FÖR DENNA GÅNGEN! - eller har jag helt enkelt saktat ner farten såpass att jag numera står helt stilla? Vill jag egentligen röra mej,eller gillar jag helt enkelt stillaståendets estetik? Håller jag på att tappa bort mej själv,eller är jag på väg att äntligen upptäcka vem jag är? I farten upplevs omgivningen som suddiga streck utmed sidorna,och jag rörde mej länge med hög hastighet genom livet,rädd som jag var för att stanna upp för då - vad?
Nu har jag stannat upp - för vad? Om jag skapar min egen verklighet,vad är det då jag vill med detta? Eller driver jag bara planlöst; ett offer för mina osorterade tankar som tutar runt i huvudet utan konkreta mål,utan mening eller medveten substans?
Är det det nya året som väntar om några dagar,so får mej att fundera?
Jag har aldrig tidigare skrivit en text med så många frågetecken i.
Frågor och svar.Det är knepigt.Frågorna är ju i sej själva svaren.Svaren är- vad?
Om jag skapar min egen verklighet,vad är då detta?
Vad VILL jag med detta?
Vad är min AVSIKT?
Nu ska jag gå på dass.

DICKENSIAN CHRISTMAS FOR SAAB-BUILDERS

2009-12-19T02:54:00.000-08:00

Dickens kunde inte gjort det bättre.
Lagom till jul,när glädjens högtid närmar sej,när alla borde glädjas åt Frälsarens födelse och alt det där, DÅ slår den till med storsläggan : varselvärstingen,och i sina spår lämnar den ödeläggelse och och ovissa framtidsutsikter för 1000-tals människor,100-tals familjer som borde kunna känna sej trygga i detta av välfärd så begåvade land.
I Trollhättan är det svårt att hitta julstämningen i dessa dagar.
Mitt hjärta sträcker sej mot dessa människor,dessa hus med sina amorteringslån,sina dyra energiräkningar och ovissa boendeformer.
Alla som sitter där med sina obetalade fönsterkuvert,med sina nedslagna mungipor, sina tårar i ögonen och barnen fattar, som vanligt, ingenting.
Vad håller vuxna på med?
Och i Stockholm,snart Älvsbyn,sitter näringsministern och känner sorg.
Så dags det.
Sorg.
En stor stark känsla som kräver sin tribut,sin man,sin kvinna,sin påve,sin präst,sin rabbin,sin specerihandlare,sin hotellmanager,sin blomsterodlare osv osv osv....
Sorg. Tacka fan för det.
En jul utan slut är en tråkig jul.En framtid utan framtid är värre.Mycket värre.
Pengar väger lätt i plånboken men ett anställningskontrakt väger tyngre.
Jag känner djupt med alla dessa människor som drabbas/kommer att drabbas av nedläggningen av SAABs fabriken i Trollhättan.
Slutet är nära,men detta är inte slutet,för att citera en en gång så berömd brittisk premierminister:Det är slutet på början.
Bara Gud vet hur det slutar.

Gud rår och människan lägger ned fabriker,stoppar bandet,stänger alla stämpelklockor,släcker alla lysrör över produktionslinjen.
Så kan det gå.
Uppenbarligen.

BRUISED

2009-12-14T10:09:00.000-08:00

(Klicka på titelordet så hamnar ni mitt i en rescension av boken)

Så kan det gå.
Så stod det med jämna mellanrum i den eminenta samtidsromanen Slakthus 5 av Kurt Vonnegut.
Fast på engelska blev det mer diffust: So it goes.
Det låter framförallt bättre.
Säjer mer.
So it goes.
Romanen börjar med att den överlevande soldaten Billy Pilgrim har lossnat från tiden : "has become unstuck in time" som Vonnegut så mästerligt uttrycker det!
Detta leder till en rad spännande förvecklingar,som att han hamnar på den fantastiska planeten Tralfamadore där han likt en cirkusapa paras ihop med en snygg blondin med stora bröst i en bur till massornas förtjusning.
Det visar sej nämligen att Billy Pilgrim har en enorm kuk.
Inte alla har en sån,men Billy Pilgrim har en.Som Vonnegut skriver: Man vet aldrig vem som får en.
Men mest handlar romanen om vår handfallenhet inför vårt livsöde; vi blir fösta hit och dit,utan att veta riktigt varför och ibland gör vi konstiga val, val som påverkar hela jordklotet. Vi sitter i baksätet på vår bil,när vi trodde att det var vi som styrde.
Så kan det gå.
Billy Pilgrim återvänder hem till slut,märkt av det krig han gått igenom och de syner det gett honom; brandbombningen av Dresden är en sådan upplevelse.
Han skäller på beslutsfattarna; Ni skickar iväg POJKAR! POJKAR i ert förbannande krig!

Krig luktar. En distinkt doft. Vonnegut vet.

Senapsgas och rosor.
Så kan det gå.

Min underbara dotter L räckte ut sin hand och fick en hundlort i den. Hon ville inte ha hundbajs,inte alls,inte på något vis,ändå hände det.Hur kunde det bli så?
Hon trodde helt ärligt att hon grep efter kärlek och värme,jag menar VEM - in their right mind - greppar efter bajs?
Nevertheless var det vad hon fick i sin lilla utsträckta vackra hand; laddad som den var med så mycket kärlek att den ensam kunnat smälta en del av polarisarna; hundbajs.

Så kan det gå.

THE ART OF B´DAYING WITHOUT TOO MUCH ANGST

2009-11-13T07:51:00.001-08:00

Skumpa å tårta - helst på morgonen
hör till födelsedagsfirandet i Ryssland!
Något jag fick uppleva när jag fyllde 50
och vaknade upp i ett avskavt slitet rum i St.Petersburg

55 är stort.
Riktigt HUR stort förstod jag först när nedre norrlandsboende väninnan ringde på förmiddagen - från mobilen! - och önskade mej grattis på födelsedagen!
-Ja,det är ju trots allt 55 du fyller, sa hon, som det förklarade allt.
Sen, när mostrarna dök upp med blomster som jag ska anstränga mej för att inte ha ihjäl,var det samma visa igen:
-Ja du fyller ju ändå 55,sa dom.

Detta 55 igen. Som om jag passerat en magisk gräns av nåt slag,en utpost i åldrandets kronologiordning, en hole-in-one för alla som passerat bäst-före-datum.
En eloge till min segslitna tvist med livet som insats. En runda för sparsmakade långlevare, en första försmak på åldrandets lalligheter, en käftsmäll i ungdomens finniga ansikte, en någorlunda rondör på ett i övrigt taggigt och tilltrasslat liv.
En utpost, en framkomst - hemkomst?
Är jag "hemma" nu? Har jag "anlänt" ? Är detta slutet, eller bara en ny början? En sen start i livet? En startgrop, eller en fallgrop?
Vad gör man med alla samlade dagar som man samlat på sej under ett långt liv? Minns dem? Försöker minnas? Glömmer av? Eller satsar man på att återanvända så mycket som möjligt av det levda?
Vem vet. Ingen vet.
Jag satsar framåt,och ser med viss sorgsen förvirring att årens gång samlar sej över mina ögonlock,och att åldrandets matadorer spelar för fulla hus på min kropp.
Det var inte såhär jag tänkte mej döden, och inte livet heller; att bara leva på som om ingenting ännu har hänt, eller löper risk att hända.
Jag lägger mina händer till vila under huvudkudden och funderar på mitt nästa liv - redan. Ja,det gör jag faktiskt,och med tanke på att jag faktiskt inte kommer att minnas något av detta i mitt nästa liv, så försöker jag suga åt mej så mycket minneskraft jag bara kan, för att åtminstone ha FÖRSÖKT rädda något av detta mitt nuvarande liv till eftervärlden.
Vem vet vad som händer sen?
Har någon återvänt för att berätta?
Inte jag i alla fall.
Jag fyllde 55 år igår ,och jag känner redan hur det förflutna är på väg att lösas upp, gå i bitar, bli trasigt.
Det är inte dagarna i våra liv vi minns, det är livet i våra dagar, som en klok person sa en gång - kanske var det jag själv? - och vad återstår när nattvinden smyger runt trädets fot? Inget mer.
Det är vad som återstår.
Inget mer, varken eller.
Så kan det gå.

DEAD. NOT GONE

2009-10-31T10:16:00.000-07:00

Minneslunden i Kviberg 2009

Var på kyrkogårdssafari denna allhelgonadag.
Först stod turen till Stora Lundby i Gråbo och min goda vän Suzys grav där. Så ny att hon inte hade fått en riktig sten än, utan bara en namnskylt med ett kors.
En namnskylt i papper.
Det var lugnt,det var stilla,inte en vindpust bland träden störde min tändsticka när jag tände hennes ljus och ställde vid korsets stam.
Jag la en liten blå sten i glas vid korsets fot.Jag hade skrivit "I MISS YOU" på den med permanent bläck.Hoppas den får vara kvar till våren när kyrkogårdsförvaltningen ger henne en riktig grav med sten.Hoppas den får följa med och att den blir placerad någonstans.
Hos henne.

Goodbye Suzy.

"To sleep
to die
to sleep
no more"

For now.

Sen åkte jag till Kvibergs kyrkogård, där askan av mina förfäder ligger nedgrävda nånstans i Minneslunden.
Min farmor Linnéa, min farfar Oskar, min mamma Aina och min pappa Kurt.
Uppe från kullen vid minneslunden kan man se ut över en ocean av gravfält,och längst där borta,i utkanten,kan man se en skymt av St.Olofs kapell.Där begravdes båda mina föräldrar, och dit kom min goda vän Suzy en vårdag i maj för alls inte länge sedan, för att närvara vid min mors begravning. När nån frågade vem hon var sa hon:
- Jag heter Susanne. Aina tyckte om mej!
Så typiskt Susanne. Att kasta frågan tillbaka i ansiktet på den frågande.
Sen dog hon själv,bara några år senare.Alltför snart.Vem hade kunnat tro det. Inte hon,och inte jag.

I närheten av livet
vandrar jag
bland ljusen
i dödens närhet
blir allt till liv
vi vandrar
blott en dag
på denna jorden
ett ögonblick i sänder
blir vi till

(skrivet av Marie Clancy
31 oktober 2009)

TURN YOUR CLOCKS BACK TO WINTER

2009-10-24T07:45:00.000-07:00

Utsikt från stugan i November när solen går ner

Nu känns det som om lägenheten börjar ta form.Yngsta dottern
och jag bar ner de sista
flyttlådorna i källaren igår(å man får tacka Pippin Pappan
och Timmermannens Son fördet stora förrådet!!) och
jag har nu en dröjande känsla av tomhet inom mej.Men den
undanröjs raskt när jag blickar ut i hallen och ser att
diskmaskinen fortfarandestår där,ouppackad
-jag har mejlat en rörfirma för att få hjälp
att byta ut min blandare i köket,jag har nämligen
köpt en ny tjusig med anslutningsslangtill diskmaskinen,
men dom har inte svarat :(
Usch,jag hatar verkligen att behöva ta kontakt med hantverkare!
Jag borde inte hata det.
Enligt karma så kommer det tillbaka och biter mej i arslet,men
jag har verkligen svårt fördet.Vips är jag tillbaka i min barndomsbygd
och de grottmänliknande värderingar somjag växte upp med där,
och jag HAR så svårt att hålla mej neutral och se på dom objektivt!
Det är kanske därför jag har så svårt att få tag på en
hantverkare,mitt inre motstånd liksom.
Anyway, yngsta dottern och jag är numera ett sammansvetsat
hantverkarteam of our own.
Efter ha först byggt en soffa - tack IKEA för att ni var
goda nog att limma ihop en del av
spånplattorna åt oss, det gjorde allt SÅ mycket enklare! -
och sen en bokhylla modell tyngreoch större som rumsavdelare,
var det sen en smal sakatt sätta upp nyinköpta, egenhändigt
vitlaserade, trähyllor i badrummet och en hörnhylla
i köket.Om det inte vore så att jag har
stor respekt för vatten så skulle vi nog kunna ge oss
på att byta blandare oxå,men det vågarjag helt enkelt inte.
På jobbfronten rör det sej långsamt framåt.Den 4
november ska vi ha ett möte,VD ,coachen
och jag om min eventuella framtid på H. Men
Försäkringskassan har ännu inte omprövat
klart min överklagan av deras beslut att neka mej
ersättning de senaste 2 månaderna,så jag
lever på sparade medel just nu.Nu när jag ser bakåt
så tycks det mej vara en välsignelse
trots allt,att det har gått så långsamt.Det har givit
mej tid att hinna ifatt känslomässigt.
Dessutom har det gett mej tid att landa i lägenheten
och - nästan - komma i ordning.
Men jag lägger allt i knät på Universum och litar på
att den Ofantliga Intelligensen
(eller va di kallart) vet bäst.I vilket fall som helst går
det ingen nöd på mej och kommer
så inte att göra - någonsin!
Jag har aldrig förstått det där att man inte kan både
ha kakan och äta den - jag menar VAD
är själva vitsen med att HA en kaka om man inte
kan äta den? Det ingår liksom i själva
överenskommelsen med livet, det liv som vi har
bestämt oss för att leva här - och nu -
att äta de kakor som lockar oss, att gå ut och SKAFFA
oss de kakor vi vill ha, och sen NJUTA
av hur dom smakar! Glufsa i oss dom tills vi storknar,
för hur annars är det tänkt att vi ska
veta hur dom smakar? Vilka kakor vi gillar och
vilka kakor vi inte gillar. Det finns en kaka
för all, det är jag övertygad om.
Enough of the bakery-talk!
Nästa vecka är det höstlov,och min planering har
sen tidigare varit att åka ut till stugan
och greja där,vilket behövs! Men nu börjar jag få
second thoughts. Jag menar, slutet av
oktober- mörkret lägger sej redan på eftermiddagen
och jag är rädd för att stämningen
ute på stugan där i skogen ska bli alltför luguber och
tungsint, men yngsta dottern, som
sett fram emot att få ha några dagar ensam i lägenheten,
gick i taket när jag verbaliserade
mina tvivel om jag skulle åka och sa att hon
VERKLIGEN sett fram emot att vara ENSAM
några dagar.För sen ska hon till Fader Sin och
och fira allhelgona.
Jag har oxå funderat på om jag ska åka till kyrkogården,
och i så fall om jag ska besöka
Suzys grav, men jag vet inte om jag orkar. Jag kanske
avstår från alla kyrkogårdsbesök
den här gången. Det känns tungt att tänka sej att hon
är borta, det känns fortfarande i
högsta grad overkligt och konstigt, och jag orkar inte
ringa varken hennes mamma, eller
M, för att få reda på var hon ligger. Jag trodde att jag
skulle orka, men det gör jag inte.
Min födelsedag närmar sej med stormsteg,shit vad fort
tiden går! Har funderat på om jag
ska ha en liten housewarming för mina vänner i samband
med den, men jag vet inte ännu.
I morgon går vi över till vintertid.
Och jag har redan köpt 2 julklappar till äldsta dottern!
Mitt beniga tantarsle ömmar,dags att sluta.
Vi ses på andra sidan mörkret.

MOTHER (in Sweden) - DAUGHTER (in Russia) CHAT ON SKYPE ABOUT WHAT MATTERS

2009-10-05T13:33:00.001-07:00

[14:36:52] Linnéa : Mr. B uppfattar dina kommentar på Facebook som om han har gjort något dumt
[15:00:15] Mor: åhh guuud nej,han har inte gjort något dumt,as a matter of fact jag gillar honom det var bara ett utslag av min brutala humor och en referens till hur jag var in his face på bröllopet shit he is touchy!!
[15:08:37] Linnéa: jag kopierade och klistrade in det du svarade i mitt samtal med Mr B nu
[15:08:44] Linnéa : han skrattade och förstår nu lite mer
[15:09:50] Mor: tack å lov för det! men han måste chill out och jag ska försöka chilla ner okej?
[15:10:10] Linnéa: jag ska rapportera detta vidare till Mr B
[15:10:17] Linnéa: har du läst mitt mejl förresten??
[15:10:32] Mor: oh ja tack och jag har svarat så det så
[15:10:43] Linnéa: då ska jag läsa det nu då
[15:11:01] Linnéa: jag är lite tokig nu på sistone
[15:11:02] Mor: inget långt men ändå
[15:11:06] Linnéa: *läser ditt mejl*
[15:11:11] Mor: ok
[15:11:21] Linnéa: jag förstår
[15:11:22] Mor: tokig is good
[15:11:22] Linnéa: kort men koncist
[15:11:34] Linnéa: Mr. B är centrum i mitt liv lite grann
[15:11:45] Mor: i see
[15:12:06] Mor: bara han har vett att uppskatta dej och det intresse du visar honom!
[15:12:18] Linnéa: det tror jag verkligen
[15:12:24] Linnéa: vi pratar ju hela tiden
[15:12:31] Linnéa: och när vi inte pratar skickar han sms
[15:12:43] Mor: jättebra
[15:13:42] Linnéa: vi har övat på att kalla varandra flickvän och pojkvän i dag
[15:13:46] Linnéa: :)
[15:14:26] Mor: vad är det för fel med mi amor?
[15:14:33] Linnéa: jag fattade beslutet i dag - och köpte biljetterna
[15:14:41] Mor: jag vet
[15:14:43] Linnéa: men vi bidde ju ihop på Facebook i dag
[15:14:48] Mor: jag vet
[15:14:51] Linnéa: sedan skickade Mr B ett sms
[15:15:03] Linnéa: i vilket han övade på att kalla mig för sin flickvän
[15:15:09] Mor: och?'
[15:15:34] Linnéa: men det blir lätt ganska fånigt
[15:15:47] Linnéa: när man inte kan få utlopp för sina känslor in real life
[15:15:58] Mor: det kan jag förstå
[15:16:11] Linnéa: då blir det att man sitter framför webcammen och klappar på sin ungrares håriga kind via datorskärmen
[15:16:34] Linnéa: men det är liksom inte alls samma sak som om man hade klappat på honom i verkligheten
[15:16:43] Mor: har han en hårig kind?jag tyckte den såg ut att vara slät som en bebisröv!
[15:16:57] Linnéa: när såg du honom sist?
[15:17:00] Mor: på bussen
[15:17:09] Linnéa: men det var ju längesedan
[15:17:19] Linnéa: och då var han ju nästan nyrakad
[15:17:27] Mor: har han fått det transsylvanska håret nu då??
[15:17:50] Linnéa: han har alltid haft det transsylvanska håret
[15:18:03] Mor: lite varulv sådär chic
[15:18:04] Linnéa: som en filt
[15:18:10] Mor: en brasmatta
[15:18:13] Linnéa: det är jättemysigt
[15:18:19] Mor: yeah right
[15:18:21] Linnéa: ska bli varmt och gott i december
[15:18:31] Linnéa: jag tycker om hans hårighet
[15:18:33] Mor: själv föredrar jag nakna apor
[15:18:40] Linnéa: usch!
[15:18:41] Linnéa: så omanligt
[15:19:03] Mor: så män och hår hänger ihop i din lilla värld av blommor?
[15:19:18] Mor: det blir så luddigt när man ska slicka dom
[15:19:22] Linnéa: duh
[15:19:35] Mor: man får en massa hår i munnen
[15:19:37] Linnéa: jag har aldrig haft det problemet med Mr B
[15:19:38] Linnéa: ännu
[15:19:41] Mor: grattis
[15:19:47] Linnéa: jag vet att jag har haft tur
[15:20:03] Mor: hoppas han vet om det
[15:20:09] Linnéa: jag tror han anar det
[15:20:20] Mor: och uppskattar det
[15:20:45] Linnéa:han verkar inte ha något emot det
[15:21:29] Mor: män med bara en hjärncell är kapabla att uppskatta kvinnlig uppmärksamhet så ja jag skulle tro det
[15:21:41] Linnéa Josefina: ;)
[15:21:49] Mor: work your magic
[15:22:00] Linnéa: fast synd att jag är så långt borta bara
[15:22:07] Mor: självklart
[15:22:45] Linnéa: men jag ska skaffa eget internet denna veckan tillsammans med en ny granne från Taiwan så att jag kan ringa på Skype och få höra Mr Bs vackra röst
[15:23:05] Linnéa: för min granne från Taiwan är trött på att inte kunna höra sin egen pojkväns vackra röst
[15:23:11] Linnéa: så vi ska dela på internet
[15:23:23] Mor: då kan han sjunga sina serenader
[15:23:27] Linnéa: precis!
[15:23:47] Linnéa: för varför har man en ungersk musiker i sitt liv om denne inte sjunger serenader åt en?
[15:23:59] Linnéa: han ska förresten spela in "Aurora" aukustiskt nu
[15:24:15] Mor: just vad jag tänkte fråga om ser fram emot att höra den versionen
[15:24:38] Mor: hade faktiskt tänkt spela den själv
[15:24:46] Linnéa: jaså!
[15:24:47] Mor: på min egen gitarr
[15:24:59] Mor: ja den är ganska fin och inte så svår
[15:25:20] Linnéa: ska hälsa Mr B detta
[15:25:24] Linnéa: han blir nog glad
[15:25:32] Mor: bara han inte vill ha STIM-pengar
[15:25:41] Mor: ännu
[15:26:19] Mor: men tills dess ser jag fram emot att höra honom framföra den,den SKA ju sjungas av en man
[15:26:32] Linnéa: så klart
[15:26:37] Linnéa: av honom till mig
[15:26:46] Linnéa: fast han borde skriva mer musik till mig tycker jag
[15:27:00] Mor: vad har han annars för sej? ett liv?
[15:27:15] Linnéa: det är ju det som är lite problemet
[15:27:28] Mor: att han har ett liv?
[15:27:35] Linnéa: ja
[15:28:37] Mor: men du har ju deklarerat på din blogg att du gillar självständiga män som har ett eget liv och markerar sin egen space
[15:28:55] Linnéa: ja
[15:29:09] Marie Clancy: inte några mesiga alexander skarsgård-hunkar som lipar och vill ha en mamma
[15:29:15] Linnéa: nej
[15:29:36] Linnéa: det är väldigt bra att allmänheten har förstått vad det är jag vill och inte vill ha
[15:29:45] Linnéa: Mr B tyckte det var gulligt
[15:30:09] Mor: och kände sej säkert smickrad
[15:30:36] Linnéa: jag hoppas han känner sig som världens bäste man
[15:30:43] Linnéa: för han får mig att känna mig som världens vackraste kvinna
[15:30:53] Mor: härligt
[15:31:07] Linnéa: :)
[15:31:47] Mor: men huruvida han känner sej som världens bäste man är ju faktiskt hans ansvar du är ju volangen på tröjan,the icing on the cake osv inte förutsättningen för hans känsloläge
[15:31:57] Mor: eller hur?
[15:32:12] Linnéa: jo
[15:32:13] Mor: och du borde känna dej som världens vackraste kvinna ALLTID!!
[15:32:18] Linnéa: ja!!
[15:32:34] Mor: men det är härligt att känna sej sån med en man
[15:32:45] Linnéa: nu ska jag återgå till att njuta av Mr B på msn
[15:32:51] Linnéa: han har precis rakat sig
[15:32:55] Mor: woaw
[15:32:55] Linnéa: och jag vill ju se resultatet
[15:33:00] Mor: rakpuss?
[15:33:07] Linnéa: jaaa
[15:33:47] Mor: härligt hälsa honom att jag är som jag är vacker underbar och kärleksfull innerst inne men en vaktande varg för mina barn
[15:34:02] Linnéa: jag ska klippa och klistra in det nu
[15:34:09] Mor: do that
[15:34:23] Linnéa: puss och kram mor!
[15:34:31] Mor: detsamma älskling!

LAZY DAYS HAVE PASSED - DARKER DAYS AHEAD

2009-09-24T05:44:00.000-07:00

In memoriam of summer 2009
Lazy days indeed!

Min blogg har tyvärr kommit i kläm mellan hösttröttheten (det var ju höstdagjämning igår och min kropp har redan svarat högljutt på den minskade mängden dagsljus!)och det slappa laissé-faire-beteende som Facebook uppmuntrar till!
Där kan man gå in och bli sittande i timmar medan man skriver mer eller mindre meningslösa kommentarer om tillvarons ditt och datt,och läser andras precis lika meningslösa inlägg om tillvarons mindre brännbara områden.
Det känns ändå som om man är delaktig i nån slags gemensam pöl av något slag,även om känslan av att ha koll på vad andra gör är bedräglig.Det riktigt viktiga håller vi utanför Facebook och för oss själva,det som kunde vara en gnutta intressant att få inblick i.Som det nu är känns det som att vara medlem i en lätt skrattande klubb där allt och inget inte är för oviktigt för att vara värdig en kommentar.Lite blinkningar åt varandra,lite hej å hå vad ska du göra åka till landet plocka svamp vara hos svärmor åka till landet tvätta bilen and so oooooon! Jätteintressant verkligen,men jag antar att Facebooks dragningskraft baseras just på detta,att det är så lättvindigt,så kravlöst,så ofarligt.Som ett kafferep där vi alla döljer våra skavanker,vår smärta och tillkortakommanden bakom idel käcka tillrop,eftersom vi nånstan vet,på ett djupare plan,att det är ingen som - egentligen - vill lyssna på vad vi - egentligen - har att säja.
Men hellre än att helt stå utanför så är det bättre att vara med,om än på ett litet småflabbigt kravlöst hörn av mediasfären.Och eftersom vi löper liten risk att träffas öga mot öga kan vi dölja våra mest koppärriga ansikten i våra mantelveck,och istället låtsas att livet,åtminstone på Facebook, är som en lallig somrig allsångskväll med Egon Kjerrman.
Och det duger.Åtminstone för mej.Ett litet tag under dagen kan jag känna mej käck och glad och hejdu hejdu,och det gör underverk med min självbild.
Det finns alltså en sida av mej som inte är enbart mörk,självföraktande och luguber,utan jag kan se mej sjäv,och andra,i ljuset av en trallvänlig,någorlunda ljus, gemenskap!
För övrigt möter jag det annalkande höstmörkret med olika ljusbärande substanser.Jag har lärt min läxa från förr om åren,när jag vadat fram i ett dunkelt töcken av trötthet,håglöshet och nedstämdhet från september till mars.
Inte så denna gången. Hoppas jag. Rosenrot,ginseng och en - här - icke namngiven ljusbärande medicin har redan börjat intagas.
Jag vill inte möta ännu en mörk vinter på knä.
Om det går att undvika.
Detta är ett nytt experiment för mej.Jag har aldrig förr försökt häva mörkret med orala tillskott av något slag,eftersom jag varit naiv nog att tro att jag klarar det själv.
Som Lotta på Bråkmakargatan.
Kan själv.
Denna gången sträcker jag ut handen och erkänner att jag behöver hjälp att ta mej igenom den mörka snårskog av vinter,väta,fukt och kyla som stundar.
Melatonin.
Ett hormon som utsöndras i kroppen när det blir mörkt.Normalt är det jättebra,för det lugnar ner kroppen och hjälper oss att komma tll ro och somna inför natten.
Men här uppe i norr ställer det till problem för oss människor,eftersom melatoninhalten i hjärnan minskar i takt med att dagsljuset avtar,och det kan göra oss både trötta och nedstämda.En del drabbas värre än andra.Jag tillhör den värre kategorin.
Ljusterapi,godis,choklad och starkt ljus - minst 2000 lux (hur många lampor krävs för det undrar man?) rakt in i plytet direkt som man stiger upp på morgonen,och helst så mycket tid som möjligt utomhus i dagsljus.Det kan hjälpa.Eller avhjälpa.Några få av oss behöver ytterligare stöd i form av ljusbärande tabletter,och inget ont i det.Jag har insett att jag måste göra det som krävs för såhär vill jag inte leva,som om jag knappt får näsan över vattenytan, i flera månader.
Utan ork,utan lust, utan glädje.
Och säj inte att jag inbillar mej.Välkommen till min värld att testa. Du kommer INTE att gilla det!
Jag önskar att jag var som en del andra, som betraktar hösten som "den vår som andra kallar höst".
Men allt som händer i mej är att i mitt bröst griper en hand av starkt vemod och sorg om både hjärta och andra organ och kramar HÅRT, så hårt att jag ibland inte för luft att andas.Eller tvingar fram tårar i ögonen.
Jag önskar så att även jag kunde glädjas åt denna tid av förändring,för både mej själv och naturen, men så länge signalsubstanserna i min kropp styr min hjärna vilken i sin tur påverkar hur jag känner mej,så får jag acceptera min lott i livet som benägen för årstidsdepressioner.
Mycket blir sen lättare när snön faller,men här i vårt hörn av världen faller ju snön så sällan och ligger så kort tid,att det knappt får tid att lyfta humöret.
För det har man oxå sett,att i höjd med Örnsköldsvik så avtar årstidsnedstämdheten hos folk,vilket man förklarar med att längre norrut är det snö och det lyser upp.
Därför är det betydligt lättare att delta i lallandet på Facebook än att skriva så här långa inlägg som ändå bara handlar om det man vill undvika - nämligen ens skavanker,brister och mörka hörn.
Men nu är det ändå gjort.

Utsikt över Marsjön i november
solen går ner i väst och belyser träden på andra sidans sjön
klockan är nästan 4 - på em!
Sen blir det MÖRKT.

Nu går jag för att möta mörkret.
Vi ses.

IS IT THE END OF CIVILIZATION AS WE KNOW IT?

2009-09-12T03:08:00.000-07:00

Ibland blir man förvånad,som Torbjörn Fälldin sa en gång.
Snacka om ett brännande i-landsproblem....
Kolla in länken i rubriken...ja jag säjer då det...vojne vojne

TOO BUSY FACEBOOKIN´

2009-08-25T01:51:00.000-07:00

Jag snubblade in som medlem på Facebook,och det blev lite av en drog,att sitta där och ha koll på folk,kommentera nonsens och i största allmänhet delta i ett överflödigt mediebrus.
Det är kul,det är roligt och det känns som om man är part of something bigger !
Men nu ska jag skärpa till mej.
Bloggen har legat orörd för länge nu,
Jag lovar att strama upp,styra upp och annat upp,och ge den det utrymme och den uppmärksamhet den förtjänar.
Jag väntar ännu på kraften att berätta om den värdiga,fina och trots allt ljusa begravningen av min kära vän Suzy.
Men det kommer.
In the meantime tittar jag på True Blood, har galet nog börjat go off Stephen Moyer och istället mer och mer - OCH med dräglande förväntning I might add! - se fram emot nakenscenerna mellan Eric och Sookie, dvs Alexanders Skarsgård.Hade ingen aaaaaning om att han var en sån karamell!

Mer sånt!
Nu ska jag röja i lägenheten.
Igen.
It never ends,tydligen,

TOAST SKAGEN

2009-08-15T00:53:00.000-07:00

Skagen över dagen - en tur i sand

Sympatiska stränder på Danmarks nordspets för där kan man
ta med sej bilen ner till vattnet!

Torsdagen gick i resans tecken.Skagen-över-dagen började i arla morgonväkten med uppstigning i Finnekumlasjöns utmarker halv sex,tvagning av diverse ansikten - en del av dom ryska! - i sjöns vatten och avfärd mot den Stora Staden och färjan mot väst vid pass halv sju.
Lite senare än beräknat varför bilens farthållare naglades fast vid 140 km/tim,och ledde till att vi var framme vid incheckningen på minuten halv åtta!
Sen färd över djupa vatten,frukost bland skrikande småbarn och stressade föräldrar och STORA inköp i fartygets bod.Bland annat inhandlades krämer för pengar ur den STORA plånboken ,krämer som lovade lyft,uppstramning och enorm fuktning!
Vi lär få se det på ett ansikte nära mej!
För övrigt uneventful och vi nådde Danmarks östra strand utan tillbud eller tillmälen.
Trafiken norrut mot Skagen var sightseeing-vänlig nog för vår ryska gäst som tagit sej hit till välfärdsproblemens förlovade land för att studera en termin.
Detta möjliggjort tack vare dotterns begåvade sätt att lära ryssar prata svenska där borta i Ural :D
Även om vår medföljande ryska var av den tysta, lite grubblande typen, kunde jag av hennes plötsliga utbristande i diverse gapskratt förstå, att HON förstod OSS!
Ytterligare ett sympatiskt attribut för denna vår utländska gäst var hennes faiblesse för True Blood,och då förstår varje läsare med minst en hjärncell,att hos mej var hon hemma i alla fall!
Rakt upp i Grenen ställdes färden och medan döttrarna vallade den medhavda gästen längs Grenens strand satt mor på Skagenmuseets terass och blickade ut mot de två haven och sippade kallt vitt vatten med is och en apelsinskiva i.

Passande nog hette restaurangen DE2HAVE och hade ett mycket sympatiskt sätt att leverera notan på,även om notan i sej själv saknade alla sympatiska drag.....
Rundtur i Skagen vidtog med sedvanligt betittande av etablerade sevärdheter såsom gågatan kantad av de typiskt gula husen,och de internationellt kända sjöbodarna i hamnen.
Wienerbröd inköptes och sen åkte vi till en vacker,men blåsig strand, så det blev till att retirera till p-platsen och koka kaffe och äta medhavt kaffebröd.
Den igensandade kyrkan som är ett måste vid varje Skagenbesök,valdes bort till förmån för en timmes vandring på de mäktiga sanddynerna vi Råbjerg Mile.
Då passade yngsta dottern och jag på att sova stundis i bilen medan den ryska gästen vallades av äldsta dottern över den av FN k-märkta sandhögen.
Besöket avslutades med en roadtrip ner till stranden och havet där bilen fick lufta sina vingar och köra slingerkrokigt på stranden.Som kan ses på bilden ovan.

3 vackra flickor på stranden

Därefter vidtog hemresan.Bilens nos inställdes mot Fredrikshavn och färjeläget där och med god marginal kunde vi checka in och köra ombord.
Sen inställde sej den STORA TRÖTTHETEN och vi hängde håglöst över ett bord och försökte hålla oss vakna genom att mor berättade alltför mycket om saker som döttrarna inte ville att NÅGON utanför familjen skulle känna till om henne.
Tough shit.
Göteborg nåddes utan incidenter och de tre vackra - men TRÖTTA - flickorna avbördades till döttrarnas fader som anlöpt Saltholmen med sin lilla - men DYRA - båt för vidare transport till Fadershuset på Brännö.
Sen bad jag Gud ta över.
Jag ställde farthållaren på 140 km/tim och litade på min Högre Kraft när jag och min bil dånade fram genom natten mot Finnekumlasjöns utmarker.
Som ni ser kom jag fram välbehållen.
Jag hällde i mej lite legaliserade droger och sen var nattlampan släckt för denna gången.
Och jag behövde all sömn jag kunde få.
Dagen efter skulle gå i avskedets tecken.

REST

2009-08-09T03:46:00.000-07:00

Konsekvenserna av att ha streptokocker i halsen och sen hälla i sej mögelsvamp för att bekämpa dom resulterar i att kroppen signalerar:
- Okej, nu taggar vi ner här.The Penicillin Bootboys have to do THEIR THING och under tiden ligger du bara JÄVLIGT stilla,hör du det! Annars kan dom inte gå in och sparka herr Streptokock i arslet.För det behöver dom tid,tid och tid. Under tiden du rör du dej minimalt! Uppfattat?
Och jag har vekt kväkande svarat:
- Ja,okej då,om det ska vara så nödvändigt....
Sen läste jag på bipacksedeln att alkohol inte alls har en nedsättande verkan på penicillinets effekt,vilket vi alla har trott sen 60-talet.
Så,en glad liten svans att vifta med i flunsaträsket är att vackra begåvade Rysslandsboende dotterns medhavda singlemalt från taxfreeshopen på flygplatsen i Moskva inte behöver stå orörd.
Det där med att sitta stilla är egentligen inget större problem.
Jag ORKAR helt enkelt inte så mycket längre.Lyfta tekoppen till munnen under frukosten,från min vilstol i trädgården ge diffusa order och ansvisningar till dottern om hur stugan ska skötas och sen vanmäktigt se på hur allting bara rullar förbi utan att jag kan göra nånting åt det.
Jag läser just nu Annika Dahlqvists bok och börjar begripa en del om margarintillverkning och animaliskt fett.
Under tiden plockar jag med ett litet projekt som kommit till mej.Jo,så är det. Det handlar om en man som är med som gäst på bröllopet i Kana,ni vet det där där Jesus ordnade fram en massa vin out of the blue.
So in the meantime - enjoy!

Bröllopsgästen

Jag hade gått hela natten.Det var inte mitt eget val.Mina fötter lyssnade till en annan kraft,en annan röst, och jag valde att tro den .
Och jag gick. Tills soluppgången färglade landskapet omkring mej och målade svarta, tvära skuggor runt klippor och stenar. Dagen hade redan börjat långt innan jag var framme, och jag oroade mej för att festligheterna skulle vara i full gång innan jag hann fram till bostaden för det unga par som haft vänlighet nog att invitera mej till sitt storslagna bröllop. Minst 300 gäster var väntade och de skulle anlända från stora delar av landet.
Jag vaknade av att jag dröp av svett. Utmattad efter den långa vandringen natten igenom hade jag fallit i sömn under en klippas utskjutande värn. Nu ,sedan solen breddat sin bana och flyttat sitt strålfält.sköt den undan den svalkande skugga jag lagt mej i, och istället för att vara sval, var jag nu svettig och halvblind, efter att ha vaknat upp oskyddad i solens strålar.
Jag låg i ett fält av brännande, hett ljus och inget fanns som kunde skydda mej. Förargad reste jag mej upp och kom på fötter. Nu var festen sedan länge i full gång och jag var sen, senare än jag nånsin kunnat tänka mej, och jag svor tyst i mitt inre: " Må Gud och Hans anhang ha förbarmande med en fattig köpman som sökte skydd och vila! Ge mej inte ett straff för detta nu! Ge mej istället Din välsignelse, så att min väg är rak och lätt, och mina fötter utan sår eller skador. Jag är snart framme Herre, och då kan väl Du visa mej lite misskund?
Men Han hörde mej inte, det visste jag sen länge. Och min grälsjuka fru, som skickat iväg mej i gryningen på den första dagen av min vandring, hon visste inget om den Gud jag tillbad. Hon trodde att jag fortfarande bekände min tro till belätena i vår kryddträdgård på baksidan av vårt hus, och hade ingen aning om min egentliga tro, min tros sanna hemvist.
Men det hjälpte mej föga, för Gud hade slutat lyssna till mej för länge länge sedan. Jag kände inte längre Hans pulsslag i min kropp, hans andedräkt i mitt öra eller Hans lätta handlag när min hand blev tung av trötthet eller kroppen led av sjukdom. Jag kände mej övergiven av Honom, och därför trodde jag inte längre på mina böners kraft; att de hade något att göra med min väg till fräslning överhuvudtaget.
Jag trodde inte längre. Punkt. Det var så det var och med den bistra, men med sorgsen vetskap iklädda, sanning, banade jag mej väg genom snåren och stenarna. Snart stod solen högt på himlen och dagen var i full gång: måtte jag bara hinna fram innan kvällen la sej mjuk över fält och ängar.
Så jag gick, igen.

NOT PIG - NOT BIRD - JUST FLU

2009-08-04T23:45:00.001-07:00

Streptokocker - inget du vill ha i en hals nära dej!

Såhär ser dom ut,raringarna som bosatt sej i mina halsmandlar och som bäst höll på att skapa ett eget litet Bullerbyn ,nämligen det här:

"Halsfluss, benämns även tonsillit/faryngotonsillit. Virus är den vanligaste orsaken, särskilt hos små barn. Symtomen är lika som vid GAS (betahemolytiska streptokocker grupp A, dvs bakterier), men oftast också rinnsnuva, hosta, heshet och/eller diarré. Halsfluss orsakad av virus behandlas inte med antibiotika. Halsfluss kan även orsakas av bakterier. Undersökning och provtagning kan visa om och hur behandling ska ske."(Ur Vårdguiden.se)

,när jag gick till doktor Doktorn igår och fick:

Mögelsvamp

Bring it on!

Nu har det snart gått 24 timmar sen doktor Doktorn såg på mej allvarligt och sa att jag var mycket sjuk och att han förstod att jag mådde skit - vilket var ett understatement av rang! - och att om jag inte mådde bättre efter några dagar på mögelsvamp,så skulle jag höra av mej igen. Tyngre artilleri skulle då behövas sättas in,och jag var inte ens i närheten av det skicket att fråga varför (var jag dödssjuk?) och vad det i så fall skulle vara (amputation av huvudet?) .
Jag konstaterade bara nyktert att jag fått hjälp och att Apoteket låg i nästa korridor (eftersom Fristad är en sån liten ort och allt sitter i knät på vartannat) och att mina krafter bara skulle räcka preciiiiis till att ta mej hem med min lilla Batmobil

Sen regnade det och jag har kalkonhals,eftersom mandlarna är så svullna.

Men jag har tur.

Jag är välsignad.
Jag har all anledning att känna glädje.
För jag ligger inte i ett kylfack nånstans i ett bårhus på ett av landets större sjukhus.
Mina barn kan - när som helst - plocka upp telefonen och ringa mej.
Dom kan - när dom vill - träffa mej ,live,in person.
Jag lever.
Nästa fredag kommer vi att samlas i Lundby G:a Kyrka för att ta farväl av min goda vän Suzy.
Det var inte så jag hade tänk mej vårt nästa möte.
Vad är några halsbakterier mot detta?
En spik i foten.

WHISKY AND TEARS

2009-07-30T00:08:00.000-07:00

Gårdagen blev en enda röra av tårar,whiskydrickande och ändlösa timmar framför tvskärmen där jag satt och försökte göra annat än att tänka på Suzy,och börja gråta - igen.
Så jag tittade på film.Och grät.Och drack whisky.Och grät.
Jag pendlade mellan glasklar medvetenhet, hulkande sorg och en dimmig,disig yrselkänsla av overklighet:Nej,det kan inte vara sant!
När whiskyn tog slut var jag inte på långa vägar bedövad nog.
Jag vaknade i morse,stel och öm i hela kroppen och med ett ansikte som bar tydliga spår av hur jag tillbringat gårdagen.
Upplysta,plötsliga ögonblicksbilder av Suzy kom för mej och jag insåg att det är så vi sörjer,eller åtminstone jag.
Likadant hände efter att min pappa dog.
Jag såg bilder,skarpa klart upplysta minnen som jag inte visste att jag glömt,av honom och mej i situationer jag inte visste fanns inbäddade inom mej så långt tillbaka.
Jag ser Suzy i skarpa klart upplysta återblickar från vårt liv tillsammans,och jag inser att jag har haft henne inom mej, hela tiden, trots att jag trott motsatsen.
Hon fanns där redan,klar och tydlig, vid liv och med full kraft:ung, äldre, nygift, gravid, förbannad, glad,strålande och ibland pinsam,arg och bitter.
Men alltid vid liv.
Fullt liv - inom mej.
För alltid.

MY SISTER IS GONE - MY HEART IS BROKEN

2009-07-29T05:14:00.000-07:00

Dear darling Suzy!

I will love you
forever

I will miss you
till we meet again!

Jag fick beskedet idag på förmiddagen.
Länken där det står att läsa det ofattbara finns under rubriken.
Bilden är tagen i september förra året,på en uteservering i Göteborg.
Jag kan inte sluta gråta.

RIP
kära vän
älskade syster!

NOT SINGING IN THE RAIN!

2009-07-23T05:15:00.000-07:00

Klicka på rubriken så hamnar ni på en vädersida om Marsjön!!!
Idag handlar det om skitväder.
Men det kan ju komma soliga dagar......NOT!

Jag visste det redan i går kväll -att det skulle komma in ett sjuhelsikes regnoväder från Danmark - enda trösten är att dom OXÅ blev blöta,mitt i alla pillede rejer,smörrebröd och röd pölse med flöte och allt vad dom äter i det där hedniska landet djupt söder om oss.

Jag visste att SMHI hade utfärdat en klass 1-varning för södra Götaland,i synnerhet Göteborg och Bohuskusten, där det talades om stora regnmängder -mellan 20 till 35 millimeter - och åska.
Med min tur och stugans placering mitt i sjuhäradsbygdens mustiga natur och med sitt långdragna rykte om sej att vara ett regnställe på jorden så tänkte jag: No such luck, att det skulle missa ett av världens blötaste platser,och mycket riktigt,när jag vaknade i morse till en ridå av vatten utanför fönstren,så hade SMHI utökat varningen till att även gälla - ja just det - sjuhäradsbygden!
As if I didn´t know!

Utsikt från mitt verandafönster idag den 23 juli 2009.
Det är svårt att fånga regn på bild men jag hoppas man får en aning...

Översvämningar är vanliga i det här området och flera gånger har jag varit nere vid min strand- det ni! - och kollat läget.Det är inte första gången i så fall som jag måste flytta bilen,eller som i nuläget - bilarna.
Annars går det ingen nöd på mej.Baren är i stånd att öppna när som helst,frysen är well stocked och strömmen till datorn fungerar.Internet segar sej lite i de atmosfäriska störningarna men annars är allt väl,som sagt.

"Regntunga skyar
så långt jag ser
nån sol finns ej mer
utan dej"

Så här sitter jag nu,i min lilla stuga,och ser tiden an.Tusen saker skulle behöva göras,men vem bryr sej?
Istället chattar jag - någorlunda sedesamt - med yngre mörkhyade brandmän på nätet - eller ja - en åtminstone.
Vad är annat att göra när regnet står som en vägg utanför?Och då menar jag vägg!
Det enda positiva - åtminstone såhär långt - är att den utlovade åskan dröjer med sin närvaro.
Men med min vanliga tur och stugans läge mitt i Sveriges regnbälte så håller jag osvuret för att vara bäst!
Snart är det mat,eller nåt.

OFFICIAL MEMBER OF THE CLUB!

2009-07-22T03:43:00.000-07:00

...as of today
(Klicka på rubriken så hamnar ni i Fristad - sort of...)

Jag har tänkt på det säkert 100 gånger.
Varenda gång jag åkt förbi,as a matter of fact,men inte förrän idag tog jag tag i saker och ting och masade mej upp till biblioteket i min sommarhemstörre ort.
Nämligen Fristad.
Där blev jag glatt insläppt i klubben och stoltserar numera med ett lånekort som ger mej access till ALLA bibliotek i Borås kommun.
Det ni!
I know - it kinda rocks, right?
Däremot gick jag därifrån tomhänt.
En snabb sökning på bibliotekets dator gav vid handen att de böcker jag velat låna redan var utlånade.Till personer med synnerligen gott omdöme,kan man tänka,eftersom de böcker jag velat låna innehåller banbrytande stuff om kroppsmedvetenhet, kroppskännedom, kroppsklämmighet och allmänt kropps - sådär.
Näringslärateorier som spränger sönder gamla dogmer till grus.
Överhuvudtaget - now when I come to think of it - gillar jag att läsa nya saker som demolerar gamla fort och kaserner,vore det alltifrån politiska dogmer via monetära uppbyggelsesystem till populära sätt att behandla sin kropp - väl eller illa skit samma.
Bara nåt gammalt sprängs sönder.
För övrigt är nu andra säsongen av True Blood inne på sitt femte avsnitt,och jag vet inte vad jag ska säja, förutom att abstinensen är total så fort senaste avsnittet betittats (vanligtvis sent på måndag kväll när avsnittet hamnar på en torrentfil nära dej) och tiden är ökenlång till nästan måndag,då ytterligare ett avsnitt finns ute.

Jag vill oxå ha en vampyr.
Som Sookie.
I´m bitten - so bite me!

PINCHING PHOTOS OF THE KIDS!

2009-07-10T04:55:00.001-07:00

Mina 3 fantastiska barn fångade på en och samma bild.
I en hiss någonstans i Rom 2006

Smarta begåvade vackra dottern någonstans i Ryssland.

Vackra begåvade äldsta dottern och smarta
knivskarpt empatiska och modellsnygga yngsta dottern!

THE TOWN I LOVED SO WELL

2009-07-06T00:02:00.000-07:00

"In my memory I will always see, the town that I have loved so well
Where our school played ball, by the gas yard wall,
And we laughed through smoked and the smell
Going home in the rain, running up the dark lane
Past the Jail and down behind the fountain
Those were happy days in so many, many ways
In the town I loved so well"

I sang "The town I loved so well" for breakfast.
I cried the entire time.
Words got stuck in my throat.

"But when I returned, how my eyes were burned
To see how a town could be brought to its knees
By the armored cars and the bombed out bars
And the gas that hangs on to every breeze
Now an army's installed by old gas yard wall
And the damned barbed wire gets higher and higher
With their tanks and guns, oh, my God what have they done
To the town I loved so well"

I will never forget.

(Click on the title,you will see all the lyrics to this song)

DAYS OF THUNDER

2009-07-04T01:27:00.000-07:00

Igår den 3 juli drog ett sjuhelvetes oväder in över sjuhäradstrakten.
SMHI hade utfärdat en klass 1 varning - såg jag SEN på deras hemsida -
men det var så dags då.
Det var först efteråt som jag förstod vad jag varit med om.
För jag var DÄR - fattar ni !
Jag var MITT I DET.

Det varade i två långa timmar. Nedan kan ni läsa hur radio 7härad och Borås Tidning rapporterade om det.

Fristad ligger ett lappkast bort.Hade ingen AAAANING om att det var sä jävligt där.Att det faktiskt var jävligare där än där jag befann mej, dvs i Finnekumla, i min lilla stuga.
Och det vill inte säja lite.
Det var helt enkelt inte klokt hur lång tid det varade.Åskovädret rullade runt runt och en gång small det till utav bara helvete rakt över huset när en blixt kom.Håren på mina armar stod rakt upp av laddningen under den kompakta matta av blåsvullna moln som vältrades runt runt över landskapet, men som aldrig försvann längre bort än 4 kilometer.
Jag räknade mellan blixtarna och efterföljande dunder.
Vilket var svårt,för det dånade precis hela tiden! Ett sjuhelvetes oväsen med knallar som var så höga och långdragna att stugan skakade på sina grundpelare.För att inte tala om fönsterrutorna! Hädanefter vet jag precis hur det låter när dom skallrar.....mycket.
För att inte TALA om skyfallet.
Nej,det regnade inte,det föll en vägg av vatten från skyn och det tog bara några minuter,så började taket läcka in och skvätta vatten precis överallt.
Och detta höll bara på. Det slutade inte.
Två timmar.
Det är lång tid om man är ensam i skogen med bara sin lilla tunna sommarstuga till skydd,och himlens alla makter som vrålar och dånar precis rakt ovanför.
Hur det var?
Såhär var det:
Jag satt ihopkrupen på golvet i det mittersta rummet med händerna över ögonen och bad.
Så var det.

Såhär rapporterade radio 7härad:
"Ett åskoväder med mycket starka vindar och häftigt regn drog på fredagseftermiddagen in över de centrala och östra delarna av Sjuhärad med en rad översvämningar och blixtnedslag som följd. Bland annat klövs en 20 meter hög ek i Fristad."
Och såhär stod det i BT:

"Tromb och översvämningar

i Sjuhärad"

Borås i går 14:23 | Uppdaterad i går 19:13

"Regnovädret har bland annat orsakat många översvämningar i Boråstrakten och i Fristad har en tromb dragit fram. "

Och så här såg det ut i Knalleland...

"Översvämning på parkeringen
mellan Willys och Elgiganten."

"Tromben drog förbi strax utanför bebyggelsen i närheten av Fristads skola och under en stund i eftermiddags var riksväg 42 i samhället avspärrad på grund av översvämning. Senare fortsatte ovädret in över Borås.Tromben drog fram i närheten av skolan och vräkte omkull flera träd i skogen.Under cirka en timmas tid var riksväg 42 under järnvägsviadukten i Fristad oframkomliga på grund av översvämning.Det var det kraftiga regnet som ställde till det och räddningstjänsten spärrade av vägen tills Vägverkets personal kom fram och kunde rensa ledningarna."

Jag äger inte rätten till ovan publicerade bilder och citerad text!

Tack till respektive reportar och fotografer på svergies radio p4 sjuhärad och Borås Tidning!

Två långa timmar senare drog åskovädret motvilligt vidare ,som ett blåsvart morrande monster rullade det vältrande långsamt bort åt väster.

För en stund hade jag varit väldigt väldigt liten.

CABLE GUY

2009-07-02T05:17:00.000-07:00

Här är han,mannen som satte fart på mina ledningar : )
Igår,svensk tid,slogs strömmen på till min lilla stuga ute i sjuhäradskogarna!
Leve han - hurra!

Så var det då äntligen dags:strömmen har kommit till Finnekumla!
I flera dagar har skogen vimlat av unga spänstiga män som grävt,kablat och dragit ledningar till just mej.Själv fick jag rycka ut som kabeldragare när grävaren kom ensam med sitt vidunder och skulle lägga ner kabeln i den djupa fåra han tidigare plöjt upp i marken.Lars hette han ,och vi gjorde ett joint venture.Han satt i sin stora traktorgrävare och backade,och jag gick vid skopan och matade ner kabeln i en löpskopa som i sin tur plöjde ner den i marken.
Detta skedde till på köpet den morgon när jag lovat mej själv att dämpa den rustibussige hamnsjåaren inom mej,till förmån för en mjukare,mer kvinnlig sida.
Universum vet verkligen hur man ställer till med ett ordentligt test.
Så,det var bara att vara mjuk och kvinnlig ,men med bibehållen power så klart,och iklädd mina svarta avklippta målarbyxor (som inte heter målarbyxor för inte!) en urtvättad sporttopp med inlagd likaledes urtvättad och säckig behå,vilket innebar att Lars hade mycket god sikt över mitt dekolletage där han satt högt ovanför mej i sin styrhytt plus skyddsglasögon (självklart - jag har bara 2 stycken ögon!) och blaffestora arbetshandskar.Till detta serverades arméns svarta grova regnstövlar - mmmmmmumma!
Men efteråt var han nog impad tror jag.Han berömde mej i alla fall och jag tänkte att han fick på tutt och kabel på en och samma gång.
Nej,nu får jag ta och skärpa mej!
Anyway.
Så,på fredag var det sagt att strömmen äntligen skulle kopplas på,för då skulle the meterman - mannen med mätaren - komma, för såhär ligger det till:strömmen slås inte på förrän mätaren är uppsatt,men mätaren sätts inte upp förrän strömmen kan slås på....ja ni fattar själva,glasklart eller hur?
I alla fall,min cableguy kom redan igår och strömmen slogs på mitt på dan svensk tid,av mitt lilla finger,och sen var det in i huset å kolla att de två uttag som min elektriker André från Hökerum satt upp,spydde ut kräm.
Vilket dom gjorde.Närmare bestämt 3400 watt per uttag.
Så nu är jag självförsörjande på el - äntligen!

Vattenfall, ett elföretag alldeles för nära dej.

För övrigt infaller sommarens absoluta höjdpunkt på måndag förmiddag - varje vecka i 12 veckor totalt. Vad händer då? Jo,senaste avsnittet av säsong 2 av True Blood finns tillgängligt för nedladdning. Mumma!
Hittills har den överträffat mina vildaste förväntningar,och det vill inte säja lite.
Jag trodde ärligt talat,att dom inte kunde toppa det som hände under första säsongen MEN,men så jag bedrog mej!
Redan i första avsnittet slog dom till med dunder och brak och efter att jag sett första avsnittet till slut satt jag med öppen mun så länge att saliven började droppa ner på mina byxor!
Woaw. Liksom. Jag säjer det igen.

Woaw.

AMAZEMENT

2009-06-13T21:09:00.000-07:00

Dessa ljusa sommarnätter gör INGENTING för mina sovrutiner!
Jag somnar visserligen - till slut - men sen vaknar jag när ljuset kommer,vanligen runt 2,och pippi går igång efter att ha sovit med huvudet under vingen en stund.
Så vad gör jag?
Jag ligger där och tittar upp i taket,lyssnar på pippi,och väntar på att klockan ska bli morgon så att jag får äta frukost - ÄNTLIGEN! - och vad finns då att tillgå som sällskap på vägen mot en ny dag? Jo, min kära nya bebis med sitt dinglande mobila bredband som en liten läcker svans.Och vad läser jag helst,jo min kära dotters blogg där hon residerar i Uralbergens huvudstad.
Och nu,kära vänner,tänker jag ägna mej åt avdelningen skryt ett tag,för hon är fanimej fenomenal, den ungen!
Klicka på rubriken ovan så hamnar ni på hennes blogg,där hon reder ut begreppen - på det mest föredömliga sätt som tänkas kan! OCH roligt är det oxå! - om de olika skolorna för litteraturanalys under årens lopp!Detta som ett underlag för måndagens tenta i just detta ämne.
Hon borde inte flunka,eller hur?

Nåväl,för att skryta lite mer,såhär glad ser jag ut när jag kramar henne.Och så vacker är hon.På riktigt.
Så,all lycka till på måndagens exam,kära Linnéa!
Dessutom skrev jag en matig kommentar - på engelska - efter hennes eminenta blogginlägg!
Nu till något annat,en liten kortis bara:
Under påskhelgen satt jag nere vid vattnet och smuttade på en rökig singlemalt och konstaterade den mängd grodor som "stod" upp under vattnet,ja jag vet,det låter konstigt men det var så dom gjorde,vända mot mej.Det såg riktigt lustigt ut men där stod dom,blickstilla, som små undervattensstatyer.
Men nåt mer måste dom tydligen haft för sej,för resultatet av detta sätt att umgås grodor emellan blev synligt för någon vecka sedan:

Nere vid min "strand".Där låg dom.En hel dröse av grodyngel,lekandes vid den strand deras föräldrar varit upphov till deras uppkomst.
Visst är livet skört?
Safety in numbers,är naturens melodi.
Vilket överdåd,.så många för att några ska få leva.
Vet ni vad grodyngel heter på engelska?
Nästa gång kan ni chocka den irländske bartendern på Dubliners genom att glatt häva ur er:
Tadpoles!
Tallyho!

COUNTDOWN

2009-06-03T12:47:00.001-07:00

MEME - MY WAY

2009-05-15T01:24:00.001-07:00

Kopierad från sonens begåvade flickväns blogg:läs och njut!
Eller nåt.

1. Hur många resväskor äger du?
VA?

2. Skulle du hellre ta bilden än vara med på bilden?
VILKEN BILD TALAR VI OM?

3. Har någon någonsin kallat dig lat?
INGEN SOM ÖVERLEVT FÖR ATT BERÄTTA OM DET.

4. När var senast någon stötte på dig?
EN VECKA SEDAN.EN URSÖT TATUERAD LASTBILSCHAUFFÖR SOM HÖLLS TILLBAKA AV DET FAKTUM ATT HAN VAR GIFT.
SAMT HANS FRU VAR GRAVID.

5. Vad åt du till middag senast?
EN PÅSE KRAVMÄRKTA LANTCHIPS GJORDA AV SVENSK POTATIS OCH ETT STORT GLAS SKOTSK SINGLEMALT WHISKY.

6. Använder du huvtröjor?
TYVÄRR.

7. Vem var den senaste som ringde dig?
ELEKTRIKERN I HÖKERUM - HAN SOM SKA DRA IN EL I MIN SOMMARSTUGA.

8.Vilken är din favoritåkattraktion på ett nöjesfält?
VA? SPY Å ÅKA RADIOBIL,SÅKLART.

9. Hur stort är ditt närmaste köpcentrum?
INTE STORT NOG OCH ALLDELES FÖR NÄRA.

10. Hur många syskon har du?
ETT. MEN VI SES SÅ SÄLLAN ATT JAG IBLAND GLÖMMER BORT ATT JAG HAR ETT SYSKON.

11. Hur många stolar står kring ditt köksbord?
2.

12. Har du en stationär dator eller en laptop?
LAPTOP GIVETVIS.DET GÅR INTE ATT FÅ NER EN STATIONÄR I HANDVÄSKAN - DUH!

13. Vill du just nu göra några tatueringar eller piercingar?
JA,MEN BARNEN MOBBAR MEJ SÅ JAG VÅGAR INTE.

14. Vad har du med dig in på bion?
MIN ODELADE UPPMÄRKSAMHET.

15. Gillar du att flyga?
DET FINNS INGET MED FLYGNING SOM FALLER IN UNDER KATEGORIN "GILLAR".

16. Bryr du dig om antalet kalorier i det du köper?
JA - NU GÖR JAG DET.JU FETARE DESTO BÄTTRE!

17. Hur gammal blir du nästa födelsedag?
KOMPOST.

18. Tycker du om att krama folk?
OM DET FOLKET ÄR VRÅLSNYGG OCH MAN.

19. Vad är du allergisk mot?
KATT.GRÄS.POLLEN.NICKEL.PARFYMER.TENSIDER.DUMHET.
RASISM.FRÄMLINGSFIENTLIGHET.ÅLDERSDISKRIMINERING.
FULA MÖSSOR.KONSTIGA SKOR.DUMMA MÄNNISKOR MED MAKT.DÅLIG ANDEDRÄKT.
TONÅRINGAR MED PMS.NÄ NU SLUTAR JAG - INSER ATT JAG KAN HÅLLA PÅ ETT TAG.
DET TÄNKER JAG INTE.

20. Gillar du din boendesituation?
ÄR I SANNING VÄLSIGNAD.STÅR I BEGREPP ATT LÄMNA MITT "PENTHOUSE IN THE SKY" PÅ SJUNDE VÅNINGEN MED MILSVID UTSIKT,FÖR EN UNDERBAR TVÅA MED UTEPLATS MOT EN SKOGSBACKE - NÄRA CENTRUM!FLYR STAN FÖR MIN LILLA RÖDA STUGA VID EN SJÖ UTE I SKOGEN I BLAND.
VÄLSIGNAD VAR ORDET - SA BULL.

OPEN TOP

2009-04-27T23:48:00.000-07:00

Förr drömde jag om att KÄNNA någon som hade en cabbe.
Tänk va - jag står på en trottoar nånstans i centrala stan - alla SER mej.
Och så kommer min kompis och kör upp på trottoaren-sådär fråckt va - och han/hon har en cabbe och alla ser MEJ,och jag hoppar glatt in i bilen och alla ser mej FORTFARANDE.All eyes are on ME.Och vi åker iväg med håret fladdrande,kanske nån fluffig halsduk i nåt silkigt tyg fladdrar oxå.
Glöm det!
Jag har SLUTAT drömma!

Nu är det JAG som har cabben!
JAG kör den.
JAG svänger upp på trottoaren och mejar ner små tanter och gravida med barnvagn.
JAG åker iväg med håret fladdrande.
JAG.
Jag själv.
MIN bil.
Jag har slutat drömma.
JAG LEVER!
Jag tar tag i livet med båda händerna,bänder isär det och suger i mej fruktsaften så att det stänker!

SUSAN BOYLE

2009-04-18T14:28:00.001-07:00

drog jag mej för att titta på i en hel vecka,JUST FÖR att buzzen på nätet surrade så intensivt om hennes fantastiska framträdande på Britian´s Got Talent den 11 april.Men till slut föll även jag till föga såklart,fast jag hade inte så höga förhoppningar faktiskt.
Jag hade ju en annan BGT-vinnare i färskt minne:den rundlagde försagde telefonförsäljaren Paul Potts med snedställda framtänder som sjöng Puccinis aria "Nessum dorma" så att inte ett öga var torrt.När han öppnade matfällan flög alla ögonbryn i taket.
Att detta skulle upprepas och dessutom kanske överträffas,fann jag osannolikt.
Men gissa vad förvånad jag blev.
Klicka på rubriken så kommer ni till youtube-klippet med hennes framträdande inför en sarkastisk lätt nedlåtande domarpanel och en publik som bara skrattar och himlar med ögonen.
Varför?
Dels för att hon ser så himla tantig ut,för att hennes ögonbryn aldrig blivit ansade och för att hon själv sagt,före framträdandet att hon snart fyller 48,lever ensam med sin katt Pebbles och aldrig varit gift,inte ens kysst "fast det här är ingen annons"säjer hon och garvar.
Hon tycker inte synd om sej själv.Hon kliver in på scenen med en naturlig värdighet,hon skojar med sej själv,hon har mage att göra några erotiska bålrullningar trots att hon varken är ung,smal eller vacker.Ansiktsuttrycken på de två manliga domarna är obetalbar och spontan:de ser närmast lätt äcklade ut,som om hon lika gärna kunnat bajsat på mattan.
Hon har en frimodig otvungen självkänsla och låter sej inte kuvas,trots att domarna tittar på henne som något katten släpat in och publiken närmast buar.
Hon är själva urtypen för den oattraktiva ungmön som manssamhället inte ens räknar som kvinnlig,och så visar hon - med besked - att det inte handlar om utseende,det handlar om utlevelse,om utstrålning och hon får oss alla att skämmas,för alla har vi tänkt likadant när hon klev in på scenen:Åh nej,VAD är detta?Vilken kärring!Fan så ful!Kan hon sjunga?Usch,det här blir nog pinsamt.Åk tillbaka till Skottland och din gamla katt!
Tänkte vi.Allihop.
Jag njöt av att se hennes rakryggade hållning och hennes förmåga att vara samlad och behålla tron på sej själv,för jag lovar,en härdad stå-upp komiker hade haft svårt att behålla fattningen under denna korseld av negativa energier som riktades mot henne.
Och efteråt är jag närmast stolt.Stolt över att hon gav alla en så rejäl känslomässig käftsmäll att dom skämdes,stolt över att hon inte genast gick iväg och bantade bort 30 kilo,satte in hårfärlängningar och opererade bort the mole på överläppen.

I den här intervjun i skotsk tv har det gått en vecka.Det enda hon har gjort är att fixa till håret-någotsånär,och anammat sin stjärnstatus med en avväpnade distans och en sansad mogenhet som bara kommer när man levt ett tag.
YOU GO SUSAN!
Det är helt plötsligt väldigt roligt att vara kvinna.

SUMMERHOME OH! GLORIOUS

2009-04-15T06:05:00.000-07:00

Var ute på stugan under påsken och hade fint väder HELA helgen.Jag satt ute i solen efter maten och vände mitt vinterbleka upp mot värmen och lyssnade till den fågelkör som snart kommer att öka i styrka och bli alltmer hysterisk ju längre parningstiden löper.
Ännu så länge är pippi bara ute på taffliga friarstråt och testar marknaden,men snart blir det allvar av och då jädrar,då är det inte på låtsas längre!För då ska ungar göras, ruvas och kläckas.Under den tiden är varje fågelhanne en tiger till skydd för den spirande familjen.Och sen sliter fågelparet arschlet av sej för att hinna fånga småkryp att trycka ner i gapande bebisfågelnäbbar.Då är det rent hysteriskt runt stugan.Svartmesar,bofinkar och andra som jag inte vet namnet på irrar som turboskyttlar mellan boet,matmarknaden (skogen) och tillbaka.
Men just nu är det mest väsen från gässen i olika former. Kanadagässen gör det mesta flygande - skriker, käbblas, märker ut revir, förolämpar (för så låter det) varandra och försöker få till det med varandra.I luften. Svanarna är betydligt mer värdiga. De glider på imponerande vita vingbredder som stora Stukas över sjön så att det viner av luftdraget i fjäderskruden.Inget tjafs.Inget käbbel.Bara tysta i sitt majestätiska vindsurfande.
Nattskärran har jag äntligen lyckats identifiera.Den flyger i skymmningen - såklart - och låter som en tibetansk strupsångare, inte alls likt en fågel.
Och så har jag då alla mina fladdermöss,som likt svarta taggiga sotflagor virvlar till i luften,så snabbt att man knappt hinner uppfatta det med ögat.Men de har inte vaknat än,det är väl inte tillräckligt varmt kan tänka.
Målade en massa inomhus,grillade så fantastiskt goda lammkotletter över glöden i öppna spisen att jag aldrig smakat maken,och frossade på sill och lax.
Sen gick jag omkring och fick en massa nya idéer om förbättringar på stugan,ändringar som kan göras inom den befintliga boxen,eftersom jag inte får lov att bygga ut.
Jag har inte lyft ett finger på stugan sen jag köpte den för 6 år sen.
Det syns.
Innan fönsterglasen ramlar ur sina karmar måste jag ta tag i saker och ting och kitta,måla och dona.
Tidigare kändes allt detta segt och trist.
Nu tycker jag det bara ska bli roligt.
Speciellt när jag fått installera en toa inne.
Mitt utedass är state of the art,miljövänligt,urinseparerat och lila,men det ligger i skogens kant,och på hösten är det VÄLDIGT mörkt där.
Jag är inte så mörkrädd av mej - längre - men att stöta på en älg på väg till dasset är inget jag önskar.
I skymningen börjar skogen runt stugan sjuda och prassla,det knakar av kvistar som knäcks under tunga fötter - klövar? - och det torra fjolårsgräset frasar när något banar sej väg genom det.Rådjurstjurar skäller som hundar långt borta och kor på bete råmar inför dagens sista mjölkning.
Sen faller natten som en mjuk varm filt över stugan och sveper in fönstren i svart sammet. Då tänder jag en eld i öppna spisen,häller upp en whisky och sitter där tills jag kryper ner i min muka säng med det stora puffiga fluffiga duntäcket som håller mej varm hela natten igenom.
När jag vaknar till sjörök och morgontidiga sothönor och skäggdoppingar som letar mat i dyn på sjöns botten hör jag bara naturen.
Inget annat.

GOODBYE YELLOW BRICK ROAD....

2009-04-08T03:31:00.000-07:00

Så var det dags.
Att lämna detta stället istället för ett annat ställe.
Var vet ingen idag.
Men nånstans blir det.
Ja,jag tackade ja till erbjudandet från lyckliga köpare från Lerum.
Dom ska bo i mitt hus från den förste juni.
Skoj.
För dom.
Kul.
För mej.
Att flytta på mej.Att röra sej framåt,bortåt,ditåt kanske.
Vem vet?
Inte jag i alla fall.
Morgondagen är en öppen fråga.
Ställ den.

SHOWROOM

2009-04-04T01:21:00.000-07:00

Klicka på rubriken så kommer ni till Hemnets sida och där finns mitt lilla pörte med till försäljning,Dr Forselius gata 22!
Och ja,det går undan.Efter att ha tröskat i finanskrisens spår hela hösten och vintern utan att ha fått sålt min lägenhet,så händer nu nästan allt på en gång!
Visningen är planerad till veckan efter påsklovet,men redan nu har jag fått ett erbjudande som jag har svårt att säja nej till.Frågan är bara hur girig jag är,eller dumdristig.....

Mitt kök ovan.
Jag ska ruva på detta erbjudande över helgen och sen...vete fan rent ut sagt.
Och lite chockad är jag,ärligt talat.Har gått så länge i försäljningsgrosess,att nu,när det verkar bli av,så känner jag mej både tom och lite handfallen, som att: vad gör jag nu då?
Pengar.
Är inte djävulen förklädd.
Snarare motsatsen.
Men ändå - så lockande att tacka ja.
Jag återkommer.
Puss!

MORE TRUE BLOOD

2009-03-31T09:42:00.000-07:00

Klicka på rubriken så hamnar ni vips på djurfällen framför brasan i Bills hus,och där.....jag säjer inte mer,.kolla själva.

Nåväl,kan inte få nog av kul grejer runt tv-serien på HBO,True Blood.
Här är ett urval - enjoy!

Det finns t o m en dejtingsajt - äntligen,eller hur?

Och då kanske man blir skälld för att vara en

(OBS:Jag äger inte rättigeheterna till någon av bilderna i detta inlägg!MC)

Ja,jag vet,detta verkar LITE besatt,men det kommer att gå över - till slut.
Allt går över.
Tills.
Säsong 2 börjar visas i juni!

TEES BY SIC AND ELIN!

2009-03-30T08:16:00.000-07:00

Stolt idag: Jag.
Varför?
Jo därför, se nedan!
Såhär står det att läsa i dagens G-P:

"Rekordmånga elever städar
Över 44 000 unga deltar i årets storstädning av Göteborg.
Det är förskolebarn samt elever i låg- och mellanstadiet som i skolornas regi börjar städa på onsdag morgon. Förra året plockade de upp mer än 50 ton skräp runt skolor och förskolor.
Även allmänheten kan delta i städningen. De västra stadsdelarna inbjuder till familjedagar med aktiviteter. Hisingens stadsdelar arrangerar städning ihop med föreningar.
Alla förskolebarn och skolelever som deltar i städningen får en t-shirt. Det finns också en tävling, där grupper av barn spånar i hur man ska jobba mot nedskräpning.
Förskolebarnen belönas med ett besök på Barnen Zoo med fika och ponnyridning. Skolbarnen får gå på Liseberg.
Ett led i kampen mot nedskräpning är också ett stort antal nya papperskorgar i stan. Sammanlagt i år ska runt 900 placeras ut, varav cirka 200 redan är på plats"
(OBS. Denna artikel publicerades i G-P 20090330.MC)

Och - tamtamtamtatara!
T-tröjorna är designade av begåvade sonen och sonens begåvade flickvän,i samarbete med sonens företag SIC!

(OBS:jag äger inte rättigheterna till den här bilden.MC)
Den här designen är för tröjorna som förskolebarnen får,och det är sonens begåvade flickvän som knåpat ihop just den,och det var DEN som fick Göteborgs kommun att ge SIC jobbet! Tacka alltså Elin,grabbar!
Hur begåvad hon är ser man på detta självporträtt som jag tar mej friheten att lägga ut på min sida.

(OBS:Jag äger inte rättigheten till den här bilden!MC)
Elin,you rock!

NEWS

2009-03-29T05:32:00.000-07:00

Aahh.
(Lång.Djup.Välbehövlig.)
Nyheterna.
Kunnigt folk
med väldigt fula
frisyrer
tycker saker.
Jättetråkiga människor
med alldeles för stor
makt
fattar konstiga beslut.
Höga män
med för mycket
bukfett
skändar skolflickor.
Ekonomin
ryms i en
lunchlåda -
modelll störrre.
Men inte mer.
Ännu en mördare
går lös.
En hundvalp
hittas i en
brunn -
alla gråter.
Åsså vädret:
Snö till helgen.
Kyla i norr.
Annars slask i
hela landet.

INTOXICATED BY VAMPIRE LOVEMAKING

2009-03-24T03:47:00.000-07:00

Klicka på rubriken så kommer ni till en sida med musik från kärlekscenen mellan Sookie och Vampire - Bill.
Klicka en gång till på pilen under låten Half of you.

Lyssna.
Och njut.

TRUE BLOOD

2009-03-22T07:53:00.001-07:00

Vill ni se en "Twilight" i vuxenkostym med massor av hett ångande sex,halvnakna muskulösa män och en vampyr som INTE ALLS håller på sej - då ska ni se True Blood!
Själv är jag inne på min andra omgång maratontittning av serien.Ikväll återstår avsnitt 6 - 12.Halleluja!

Mumsig vampyr med smak för blonda uppkäftiga southern-belle Sookie.

VAMPIRE CAMPFIRE BEGGAR OR THIEF.....TOUCH ME AND HOLD ME I PROMISE YOU GRIEF

2009-03-15T05:40:00.000-07:00

Har varit inne på sonens begåvade flickväns blogg (se länk här intill,och jag vill dessutom ha DET sagt,att hon är inte bara begåvad,hon är snygg oxå!) och tagit del av hennes,och andras tankar om tonårsyrselframkallande blodsugarfilmen Twilight.

Själv har jag,på otålig uppmaning från en vacker 16-åring nära mej,sett filmen två gånger.
Den första gången på den direkta uppmaningen,för att förstå vad de pratade om,hypen ni vet.Trodde då att det var fel på just min kopia av filmen.Alla såg lite blodlösa och bleka ut,och färgerna var utfrätta och liksom genomvattniga i bilderna.
Men nej då,16-åringen försäkrade mej att det var så det skulle se ut.
Det är inte så att jag helt förlorat kontakten med min egen inre 16-åring,den som var en gång,men sanningen att säja så fattade jag inte riktigt grejen.Jo visst,Edward var vacker på ett blekt blodlöst sätt,och han fortsatte att vara vacker trots att han hade en sån fånig frisyr,som om han gick omkring i en ständig stormvind,men va?
Nej,dom tappade mej.Det måste erkännas.
Så vad göra?Jo,se filmen en gång till,bara för att kolla om jag kunde hitta det där som alla gick igång på.
Jag vet att min inre 16-åring hade gått igång på tonåriga vampyrer med utpräglad sexuell återhållsamhet som främsta kännemärke,men jag vet oxå att just då,i 60-talets gryniga slut,var jag mest intresserad av chopper-motorcyklar och fria vidder och asfaltsrakor som försvann under gummihjulen och noll koll på vad som väntade runt nästa krök. Frihet. Morgondagen så långt borta att den försvann i ökenhettans daller över route 66. Så var det. Inga vampyrer.Bara vanliga killar med långt rufsigt hår,slitna jeans,skäggstubb och normal aptit på livet - och sex.
Andra gången,and I pay much more attention this time,bara för att inte missa nåt väsentligt.
Jovisst,inte mycket är förändrat sen första tittningen,Edward är lika blek och vacker,Bella lika velig och mesig som innan,och tja,visst får man ge Edward en eloge för att han lyckades "hålla sej" när han skulle suga skiten ur Bellas handled,men sen?
Det som stannar hos mej är de långhårga indianpojkarna,de som allihop ser ut som SIberian Huskys.

DOM gillar jag.
Men den största hemligheten bakom Twilights framgångar hos flickor i yngre tonåren? Jag vet.Det är att Edwarsd är ouppnåelig,på alla sätt.Han är vampyr,så det är inte den första du tar hem för att hälsa på mamma och pappa.Han säjer hela tiden att er kärlek är omöjlig,bara en sån sak.OCH han håller på sej.I alla lägen.Bella vill överfalla honom när han till slut placeras en liten kysk puss på hennes mun,men han brottar sej fri med milda rörelser och och säjer att han ALDRIG får förlora
KONTROLLEN när han är med henne.
Allt enligt mallen,att det du inte kan få blir extra åtråvärt.Jag har ju inte läst böckerna,så jag vet inte hur nära filmen följer förlagan,men jag tror säkert att det hade gått att göra filmen bättre.
Men dom som rackar ner på Edward och menar att han inte är snygg nog,nääe,ni är allt ute och cyklar.Säja vad man vill om romantiserat blodsugande men han ÄR en karamell,no doubt about it!
Men indiankillarna - dom tar jag any day!
(Och bara för att klargöra,den lilla ramsan i överskriften,den har JAG skrivit,alltså kommit på alldeles själv,inte lånat eller stulit,utan gjort alldeles själv.)

BUENA VISTA

2009-03-12T04:56:00.000-07:00

Bara för att mina kära läsare ska få nåt annat i plytet än dinglande ballar...
Kände att det på nåt sätt var off-putting....efter ett tag,kanske?
Anyway,snön vräker ner i skrivande stund och jag förbluffas,som alltid över det nyckfulla vårvädret.Trots att jag levt över ett halvt sekel - now when you say it like THAT, that REALLY sounds old,eller?
Borde inte bli förbluffad,är slutsatsen.
Har massor att göra men är stillastående mitt i all iver.Orkar inte.Lemmarna sega som kola.Huvudet tjockt av en oinbjuden luddig filt som lagt sej tillrätta där.
Nyheter:Kommerskrisen skördar sina offer,nu senast var det min mäklare HOME som gick i putten och var tvungen att kasta in handduken efter åthutor från konkursförvaltarens advokater.Därmed säjer jag tack och farväl till min lilla söta näpna mäklarbrutta Jenny och önskar henne all lycka på livets stig.
Och skaffar mej en ny.Mäklare.Efter idoga intervjuer och möten med två pigga pojkar och en trygg farbror,valde jag till slut den trygga farbrorn som bräkte på sävlig småputtrig skånska och försäkrade mej om allt möjligt.Dock gillade jag en av de pigga pojkarna,men kanske inte främst som mäklare.....if you get my drift. Usch,jag är en hemsk gammal häxa med sexistisk läggning! Och I LIKE it!
Never mind.
Lennart,som han heter (den trygga skånska farbrorn alltså) kommer från

min lokala mäklarfirma här i Guldheden.Och nu ska vi äntligen få saker och ting gjorda.Han har precis sålt en lägenhet här i mitt hus ,som var inlindad i en tidskapsel från 60-talet, för en bra summa.
Så han är alltså den häst jag satsar på.
Nu återstår målning och piff i en dryg vecka,sen är det dags för fotografering och sen - (ser du Linnéa,mellanslag!) lansering!
Förhoppningsvis lämnar jag Dr Forselius gata 22 för gott under april,senast i maj.
Och jag kan betala tillbaka till alla mina kreditorer.DET ska bli ljuvligt,underbart,härligt!
Hatar att vara satt i skuld!Det är det värsta som finns ,näst efter en massa andra saker,som t ex att något - Gud förbjude! - skulle hända något av mina barn!
Men nu stundar snart återbetalningens ljuva kust,och Å så härligt det ska bli!
And now for someting COMPLETELY DIFFERENT,som Monty Python brukade säja.
Har nu sett

tre gånger och är helt betagen.Den bli bara bättre och bättre för varje gång,och Hugh Jackman i tvättscenen när han hälller en hink vatten över sin tvållöddriga kropp får mej att kvida - varje gång!
Så lättroad är jag.
Den är episk,storslagen och vacker med urgamla teman som kärlek,tro och hopp som bastanta fundament.
Och den lille pojkens ögon...jag säjer bara det.
Och den viktigaste lärdomen att ta med sej från denna film?

Don´t EVER underestimate kissing in the rain!
Peace,man.

MAN-THONG

2009-03-04T04:27:00.001-08:00

Har aldrig funderat på det förut,att det skulle finnas ett fel sätt och ett rätt att använda stringkalsonger.
Men nätet är underbart.
Där får man veta besked.
Tydligen finns det fashion-faux-pas även här.
Och ja,lite kul är det faktiskt.
Kolla in den stadiga biten som baxar in grejer i sin bil men utan koll på sin(a) boll....ar.

Och sen finns det tydligen ett rätt sätt,men för det måste man ha rätt stjärt,eller hur?

Ja,vad säjer man?
Tack?
Eller....nej tack?
Nu har du i alla fall inga ursäkter för din man när han låter paketet dingla utanför stringen.
And it makes me wonder,are thongs - really - a good idea for men ?

WINTERWONDERLAND

2009-03-01T02:24:00.000-08:00

Vinterhalvåret är fantastiskt!Mängder med anledningar att inte gå utanför dörren.Vintersportstinna helger späckade med tv -sändningar från vita vidder på längden och utför.Härligt!

I skrivande stund börjar täten i Vasaloppet närma sej slutet på en lång dag på jobbet.Jag vet,det händer inte särskilt mycket, täten ligger i täten och växlar mellan den som drar och dom som tar rygg.
Massor med blåbär i skogen som åker klädda i de mest fantasifulla utstyrslar.Blandat med sammanbitna motionärer som laddat hela året inför detta kraftprov.
Själv njuter jag bäst sportsändningarna i soffan,uppkrupen under en filt med en kopp the inom räckhåll.
Ledsagad genom dalaskogarna av Jacob Hårds trygga stämma.Hur ska det gå?
Märkligt att ett långlopp på över fem timmar ska avgöras i en spurtfinal,eller hur?
Hur vet vinnaren att han vinner?
Pratar dom med varandra,dom där i täten?
Eller lurpassar dom på varandra,skannar av varandras ansiktsuttryck,tänker:Visst ser han lite trött ut?Visst verkar Aukland mattas? Kanske Jerry inte fixar det i år,kan han inte vara nöjd någon gång,han har ju ändå vunnit Vasaloppet flera gånger tidigare!
Det blir en lång härlig dag i soffan.
Nu - Vasaloppet.
Sen - alpint.
Å efter det - herrarnas 5-mil från Leberec,som slutkläm på skidVM.
Visst är livet härligt!

RUSSIAN SOUP

2009-02-06T04:06:00.000-08:00

Äldsta dottern,som till vardags lättar upp tillvaron för sina elever i svenska vid universitetet i Ekaterinburg i ryska Ural,har varit hemma några veckor,och under hennes sista helg i moderlandet,ställde hon sej att göra borjst,för att glädja familjen och de inbjudna vännerna Y och hennes man A.

Rysk fashionsense dikterar huckle och flätor,and we complied.

Med sej från öst hade det kära barnet tagit med en liter av ukrainska favoritvodkan Nemiroff.En bild säjer mer än 1000 ord säjs det.I detta fallet ljuger bilden som en häst travar-flaskan är tom!Vi fick nöja oss med den västproducerade Smirnoff istället,men det dög fint.Det enda jag kräver av min vodka är att den ska vara iskall.Den MÅSTE inte vara gratis,även om det ger en extra skjuts åt det hela....

Soppkvällen inleddes med vodka och saltgurka,därefter en borjst som inte gick av för hackor!Dottern är helt enkelt kulinariskt begåvad,men väljer hellre att hålla det hemligt,för att inte ruska liv i det giftermålsnabud som regnar över henne ;O
Anyway,det var första gången hon lagade borjst-något som hade kunnat lura även Gordon Ramsay!
Nåväl,som avslutning följer nu en radda grattis-här kommer den!

GRATTIS! till min vackra begåvade dotter L som tagit sin FIL,KAND och nu stormar mot de akademiska höjderna med oförminskad fart,nyinköpta stövlar och alldeles för korta kjolar-må lyckan stå dej bi!

GRATTIS! till den begåvade Leonardi-di-Caprio-loolalikesnygga sonen M och hans snygga och minst lika konstnärligt begåvade flickvän E som tillsammans med M:s företag SICofSweden (se taggar intill!) rott hem en order från Göteborgs kommun - konkurrens med en reklambyrå! - på 45 tusen t-tröjor att användas av vårstädande skolbarn! Vi bugar och önskar mer av den varan i framtiden.

Och till sist- GRATTIS! till min vackra underbara dotter J som kommer att få MVG i svenska i sitt avgångsbetyg från åk 9!
Det kanske inte låter nåt att hurra för,men på ett år har barnet gått från IG till MVG och DET är värt en salut!

Underbart sätt att avsluta dagens blogg,genom att rulla runt i glädjen över alla dessa fantastiskt duktiga barn och ungdomar!
Tallyho!

NEW YEAR RESOLUTIONS? LIKE FUCK!

2009-01-08T01:56:00.000-08:00

Nyårslöften?I helvete heller!
Som vi säjer i Svärje.
Nej,för så är det när man passerat livets middagshöjd (å vekken medda dä va sän!) Nyårslöften are for sissys! Vi som varit tuffa när det gått och gått när det varit tufft,vi VET att det inte existerar nåt sånt som nyårslöften.Det är bara skitsnack.
För när man levt ett halvt sekel -eller mer- så VET man att det inte funkar.
Nyårslöften har bara ett syfte - att bli brutna.
Det läner dej en kortvarig känsla av dygd och duktighet,av framtidstro och jäklaranamma,men va?
Sen då- bara tomt skrammel där implementeringen av nyårslöftena skulle ha suttit.Nånstans just DÄR, i din karaktär.Ja just det,den du inte har!
Så var det med den saken.
Så kasta ut skiten genom fönstret och konstatera glatt är du är precis lika syndfull,hedonistisk och skitstövelaktig som du varit hela året innan.För det är så vi lär känna oss själva,genom att vara den vi är,fezz up to the image i den spegel som vi stirrar in i varje morgon (åtminstone gör jag det och förvånas varje gång över att min mamma tittar tillbaka på mej) och bara genom att lägga ner vapnen och ta till oss den slusk som vi innerst inne är - som liksom KRAMA DIN INRE SLUSK;den älskar DEJ,du kan lika gärna älska den TILLBAKA - kan vi truly finna vägen till oss själva.
Jag satt på dass och funderade (jo jag vet) på hur man lär känna sej själv,och kom fram till att det krävs diametrala upplevelser av samma sak för att få veta vem man egentligen är.
Ta t ex män. Hur många rötägg måste du träffa,innan du känner igen en bra man?
Rätt svar är: En del.
För utan upplevelsen av rötägg kan du inte ha upplevelsen av vad en bra man kan tänkas vara och bara så,genom diametralt olika upplevelser av samma sak,lär vi känna sannningen om oss själva,och andra..Du lär vara extremt dålig på att känna igen en bra man om du inte först mött ett antal rötägg.
Så se det så istället: välkommna rötäggen in i ditt liv,för de kommer med säkerhet att visa dej vägen till nåt bra! Det är deras jobb och uppgift, och det kan ju vara en liten försonande tanke när man står där mitt i rötäggsträsket,att de är där for a reason,din självutveckling,och tar du deras lärdomar tillräckligt mycket på allvar,och inte gör misstaget att tro att det hela handlar om DEJ -att du av skäl som är fördolda för dej,är tvingad till ett liv som rötäggsmagnet för så är det inte no no - så har du chansen att pricka in en storvinst i relationslotteriet nästa gång en bra man kommer i din väg.Tacka rötäggen,för utan upplevelsen av dem hade du inte känt igen honom.
Grattis.
Så - nu ska jag hedra min inre slusk genom att äta ett ton skadligt kolesterol,dricka en bag-in-box och knulla skiten ur några femtonåriga oskulder från öst.
Inte nödvändigtvis i just den ordningen.
Tallyho!

HAPPY NEW YEAR!

2009-01-03T10:06:00.000-08:00

Årsnäs är en liten plats i universum som ligger i höjd med Kode - och nu pratar vi västkusten alltså, för alla er bönner som kommer nånannanstansifrån! - och där svänger man av,åker mot Solberga kyrka (Herr Arnes penningar!"Varför slipar de knivarna på Hanahög?") och sen rakt ut mot havet.Där ligger en böljande kuperad jordbrukstrakt med några gårdar, några inflyttade "stabor" och hästar, kor och får.Allt ryms på de mjukt sluttande strandängarna mot havet.
Där har jag turen att ha goda vänner som har ett hus modell större rakt över havet,med full insyn av hav och himmel och i takt med vädret och vindarna.

Tvärsöver sundet syns i kvällningen ljusen från Rörtången och solen som försvinner bakom skogskammen på Brattön.Det är nyårsdagens kväll,alltså den första dagen på året 2009.

Nyårsdagen och dagen därpå bjöd på klart och kallt väder som bäddade med rimfrost i gräs och på tuvor,och drog långa råkar av is runt strandlinjer och slipad strandsten.

Påpälsad med stavar i den glatta terrängen banade vi oss fram i strandkanten.

Efter promenad i sol som blekte och kyla som nöp kinder och nästippar röda var det dags att kliva ner i den 38-gradiga värmen i utomhusjacuzzin.Där satt vi på nyårsnatten,min vän Y och jag och hennes man A,och tittade med böjda nackar upp mot stjärnklara himlar.när vi inte tittade på nyårsfyrverkerier från Rörtången på andra sidan vattnet.
Men vackrats den natten lyste Vintergatan som ringlade en disig ljusorm över takåsarna för att försvinna bort över Marstrand och fästningen som avtecknade sin torniga siluett mot norr.

Och med detta vill jag önska er alla ett GOTT NYTT ÅR!

SUNKISSED CHRISTMAS DAY

2008-12-25T10:50:00.000-08:00

Samlade mej-och julmagen-till en promend i det vackra juldagsvädret.Ja,jag vet, mobilen är ingen Hasseblad men let´s face it-utan mobilen i fickan och kameran i mobilen skulle inte många bilder bli tagna.Enjoy.

Hittade en ny stig-varför gör sånt att man blir lite extra pirrigt lycklig inuti? Barnet kanske?Det som gillar att gå på upptäcksfärd?
Bra,då lever det och har hälsan.Fint.

NOEL

2008-12-25T10:25:00.000-08:00

Så var det dags igen.För varje år krymper tiden lite till och minskar hoppet mellan midsommarafton och jul.I år satsade vi på en julbuske,alltså en samling grangrenar ihop i en bunke.I det här fallet min kära avlidna farmor Linnéas (som jag är nämnd efter och som jag i min tur namngett min äldsta dotter efter) stora gamla krus från Vallåkra.Vackert.
Och nog.

Soffan julpyntades och stod grön och grann i flimmerkojan,ihop med,och smaksatt med lämpliga accessoarer.

Och julkorten fanns sin plats i en girland på skänken från förr.

Sen smakade lill-Hönan och jag på julmaten.I förskott.
GOD JUL!

XTINA WANNABEE LOWBUDGET DOWN AND DIRRRTY- THATS LADY GAGA!

2008-12-16T10:58:00.000-08:00

Jag kan inte låta bli.
Mot bättre vetande propagerar jag för denna donna som verkar ha en så liten garderob att en mus skulle känna igen sej.Christina Aguilera är verkligen välklädd,dvs påklädd,vid en jämförelse.
Men Lady Gaga is the shit.
Såg hennes video "Pokerface" på MTV och var fast.Nu snurrar låten oavbrutet på min skivtallrik,endast avbruten av några korta inhopp av "On and on" med Agnes.
Men Lady Gaga är....mja....vad säjer man....

....om man säjer såhär då:Om det vore MIN dotter skulle jag släpa hem henne i det långa fejkblonda håret och skälla på henne med lyftat finger och med is i rösten och rakblad i ögonen varna henne för att ALDRIG NÅNSIN göra så igen!
Men nu är hon ju inte min dotter och jag....tja,kluven är väl ett bra ord.
Kan inte låta bli att se henne som ett offer för den översexualiserade musikindustrin,och få för mej att hon är för ung för att fatta vad dom fått henne att gå med på....
Men ändå,jag vet inte,det är NÅT med henne som jag gillar trots allt.Något eget.
Anyway,lyssna själva.Pokerface heter låten och den drämmer till som en boskapshjord mellan tinningsloberna,åtminstone gjorde den det på mej,och skapade omedelbart ett behov som är starkt beroendeframkallande.
Kollade upp texten på en hemsida och började rodna,utan att egentligen fatta varför,för texten är inte alldeles lätt att begripa,en blandning av blinkningar till pokerspelande uppblandat med juvenil kaxig ta-för-sej-sexualitet.
Nåt sånt.
Tror jag i alla fall.
Anyway - enjoy.
Det tror jag hon gör ; )

LICENCEPLATE TO DIE FOR!

2008-12-15T04:48:00.000-08:00

PÅ min vandring genom stadens gator och torg stötte jag på denna lilla kärra med en så högst passande registreringskylt: hur kul kan verkligehen vara egentligen? Jag bara frågar! Fattas bara att det hade stått 123 oxå.
Tallyho!

LET IT SNOW LET IT SNOW LET IT SNOW

2008-12-15T04:21:00.000-08:00

Vinterns första snöfall kom i förra veckan och även om min mobilkamera inte kan mäta sej med en finslipad Hasselblad så försökte jag ändå fånga tilldragelsen på bild.Det blev sådär.
Skickade dessutom bilderna till dottern i Ryssland (läs fär övrigt hennes underbara blogg här nedan:berättelsen om Luciafirandet på IKEA i den uralska huvudstaden Ekaterinburg lämnar intet öga torrt! ) eftersom hon,efter att ha blivit bestulen för ett tag sen, blivit av med sin ålderstigna kinesiska Nokiakopia,och istället försett sej med en högteknologisk mackapär som tydligen gör allt utom att gå ut med soporna. Men icke. Den kunde inte ta emot mina bilder. Å jag som t o m spelat in en liten video åt henne där hon även får höra min väna stämma som bonus.Men klagande sms damp ner i min telefon där hon gnällde över utebliven tillgänglighet till översänt material.
Det är då man frågar sej: What´s the point?
Varför ha en högteknologisk mackapär om den inte gör jobbet? Kanske den duger som dildo om man sätter den på läge Vibrera?Jag menar,NÅN fördel måste den ju ha!
Anyways,snart är det jul,och mitt upp i alltihopa minns jag en rolighet om min morfar - sen länge mull bredvid min mormor på en kyrkogård i Partille - som handlar om julen.Min morfar var ingen kul person,och med det menar jag ett karismatiskt partycentrum och historieberättare av rang, nej inte alls.Han gjorde inget väsen av sej - alls,om man säjer så.Men ibland kunde han låta undslippa sej något totalt oväntat, som att brista ut i sången "Tulpaner från Amsterdam" eller kläcka något som HAN tyckte var vitsigt. En sån sak handlade om julen,och den var inte ens hans egen lustighet ,han hade förmodligen hört den på radio eller i Hylands hörna eller nåt ,men den går såhär:
Person 1 säjer:-Nu står julen för dörren.
Person 2 svarar: -Hur kommer du ut då?
Så rolig var han.min morfar.
Ni förstår själva.

Om detta kan dragas den viktiga lärdomen att julen alltså inte kan stå för dörren,för hur skulle man då komma ut?
Rest in peace,morfar Olle.

I WANT IT ALL AND I WANT IT NOW!

2008-12-10T09:01:00.000-08:00

http://www.youtube.com/watch?v=FOdWxf1tRmI

Roligare än så här blir det inte utan jobb från er,alltså kopiera länken ovan,klistra in i adressraden och kolla klippet på Utuub.
Enjoy!
Min signatur? Mja,kanske.I alla fall ibland.
Puss!

2008-12-10T08:59:00.000-08:00

THE DRINKING WOMANS CHRISTMAS

2008-12-04T13:41:00.000-08:00

Så var det då dags igen,att testa om bryggeriet på andra sidan Atlanten levt upp till de högt ställda förväntningarna som funnits sen den sista slatten blev urdrucken nån gång före förra nyårsafton.Som den sekteristiska sammanslutning vi är,vi som hängivet hänger oss åt att dricka säsongsutgåvan Winter Lager från Samuel Adams i Boston - den kommer BARA före jul,och i begränsad upplaga så det gäller att passa på - så vet vi PRECIS hur det ska smaka och vi nöjer oss inte med mindre än det absolut bästa. Som gift hade jag en lika hängiven älskare i min dåvarande make och nuvarande X - ja,av Samuel Adams mörka öl that is! - som jag och vi kunde unisont ägna oss att avnjuta årets skörd i god tid före jul,så att vi var säkra på kvalité och halt och inte ställdes inför några obehagliga överraskningar när väl nubben hällts upp i immande spetsglas och sillen simmat sin sista tur i havet för att som slutknorr simma i lag och landa med färska räkor och gravade drivor av frastunna laxskivor på samma tallrik,nämligen MIN tallrik!Då ville det till att ölet levde upp till förväntningarna, och för att uppbåda en anständig nivå av trygghet och tillförsikt inför julaftonens betydelsemättade måltid, krävdes många smaktester,det gällde ju att ha klar överblick,helst över HELA sändningen till Sverige, men även vi insåg att den uppgiften var oss övermäktig. Så det fick bli att göra så gott vi kunde,och det gjorde vi.Nu, som singel, känner jag att denna tunga lott faller på mina späda axlar och jag får göra vad jag kan för att säkerställa att årets sändning lever upp till de högt ställda förväntningarna.
Därför var det ingalunda motvilligt som jag knatade iväg till Monopolet och inhandlade några testflaskor.Jag är kritisk och kräsen och brygden hade en hel del att leva upp till.
Det var därför det behövdes fyra stycken.Man ville ju liksom inte bli förvillad.Den första kanske smakade bra,bara för att man var så glad att det var dags igen och så kände man inte riktigt vad det smakade i purt glädjefnatt.Så en andra var nödvändig för objektivitetens skull,och för att den skulle ha någon som helst bäring och tillförlitlighet,krävdes ytterligare smakprov,nu av flaska tre och när dessa hårda tester genomgåtts kunde man lugn och nöjd sjunka ner i soffan och dricka upp den fjärde,bara för att det var gott.För nu var man ju säker.Det VAR gott.Som förra året.Och året dessförinnan.
Dom hade lyckats igen.Samuel Adams - they did it AGAIN.
Som dryckeskonservativ julfirare har jag mitt eget regelverk för vad som får drickas och när.
Julmust t ex,är en sån sak. Den enda julmust som kommer ifråga är Apotekarnes.Alla andra smakar aska. Eller utspädd tobaksaft. Eller nåt ännu värre som är mörkbrunt och skummande....

Varför? Jättedum fråga.För att den smakar bäst.Jag drack den redan som barn och ja,jag erkänner - när det gäller julmust är jag stockkonservativ. En annan sak med julmust är, åtminstone om jag får bestämma,är att den icke skall drickas före julafton.Den för gärna ingå i julfrukosten,även om jag som vuxen numera kan tycka att det är lite gaaaääähhh över det hela,men jag stålsätter mej,för julfridens OCH de gamla traditionernas skull.
Problemet med Samuel Adams Winter Lager är att den säljs i förkrympta flaskor.Jag är säker på att ölet tappades upp på rejäla halvlitersflaskor när det väl buteljerades på bryggeriet i Boston,men när det kommit i kontakt med det svenska klimatet och rakbladsblickarna från den svenska tullpersonalen som hade hand om införsel och klarering,så fegade flaskorna ur och krympte ner till ynkliga 37 cl.Jag menar,för en törstig kvinna med normal kroppsbyggnad och solklarar avsikter är ju detta INGENTING,blott en smutt att fukta tungan med! Men jag ska inte klaga, för den är ju HÄR, säsongens bästa brygd!
Skål!

SAFJÄLLET REVISITED

2008-11-16T08:19:00.000-08:00

Var för första gången på länge ute i Moder Naturs rika skafferi.
P g a talrika och envisa halsinfektioner har jag hållit mej inomhus,men nu var det dags.
Trots att jag lät som en kamel med vrenskande ventrikelrör stapplade jag fram i vegetationen och se; det var vackert!
Jag tog mej ingen lång stans alls,bara till my neighbour-hood-favourite-forest Safjället,och där hittade jag
FÖRVIRRAD VIDEUNG

som höll som bäst på att kränga kragen över hättan och ge sej i kast med tingen. Gissa vad förvånad den sälgen blir om ett tag!
Men vackert var det.Eftersom jag gått iväg utan min machete bröt jag ingen ny mark,utan följde
GAMLA VÄLKÄNDA STIGAR

Men så stötte jag på en liten stig som vek av från den större,och jag kunde se den nu,när alla blad och växter var borta,jag hade missat den i somras när alla snår i blomning står och allt det där,och
VART GICK DÄNNA LELLA STIGEN DÅ?

Jo,tack och lov hade några käcka elever-förmodligen,jag är beredd att äta upp vilken hatt som helst,sätta min heder i pant OCH mina döttrars! på att det är så- från nån skola i Mölndal,satt upp en klargörande skylt för att avhjälpa eventuell förvirring hos oss vilsna vandrareVar skall stigen annars leda till än mot TOPPEN?

Utsikten var inte den man skriver hem om visserligen,men vem vill göra några välmenande skolbarn ledsna?
Färden fortsatte och marken var täckt av röd matta av höstlöv som min mobilkamera tyvärr inte alls kan göra rättvisa.

Solen började gå ner,och klockan var runt fyra på eftermiddagen,det var dags att snabba sej om man ville ha någorlunda siktdjup på sin färd genom naturreservatet.Mellan nägra kala stammar skymtade sommarens sommaräng,nu torkad och brun,med gula strån i trots mot mörkret.

Himlen i väster blev alltmer rosatonad och Lisebersgtornets upplysta lampportal glimmade långt i fjärran.
Ännu en härlig dag!
Tack Gud!
(många tror nog att jag skojar nu men se nähä,det gör jag inte!Jag menar vartenda ord!)
Ha de!

WHAT NOT TO!

2008-10-04T04:19:00.000-07:00

Här börjar min serie om What not to- och som första anhalt har jag valt bostadsannonser.
What not to buy if you want to live there!
Undet tiden kan man kontemplera denna bild från en öde(jo faktiskt)strand på Rhodos förra sommaren-DÄR skulle jag inte ha nåt emot att bo!

Men nu till första avsnittet i min serie:
WHAT NOT TO !
Ni vet det där med att läsa hus och lägenhetsannonser och dekryptera dem, alltså veta vad det står EGENTLIGEN, mellan raderna, underförstått, undertexten - ja ni fattar.
"Sjöglimt" betyder t ex att om du klättrar upp på taket och vrider nacken i 45 graders vinkel mot kroppen och den omgivande naturen kan du, om du har tur och det är en glest mellan buskarna, se en liten strimma vatten, men bara om.
"Rustikt" betyder att det finns kallvatten indraget och kanske jordgolv.
"Unikt" kan betyda att dom inte bytt köksinredning sen 50-talet,och "hemkänsla" innebär att någons otvättade sockar fortfarande hänger kvar i badrummet och att de förra ägarna insisterar på att de dammattraherande syntetgardinerna i en sjösjuklig gul nyans ska vara kvar och skyla vardagsrummets otvättade perspektivfönster.
"Gammaldags charm" är riktigt farligt för du vet inte riktigt hur gammaldags det är-för jag kan lova dej att det inte handlar om ett antikt 1800-tal utan mera om ett avskavt och kantstött 1940-tal-och vem ÄR det som har bedömt charmfaktorn? För det mesta handlar gammaldags charm om smutsingrodda linoleummattor från 40-talet,köksbänkar i dvärghöjd och blyinfattade elledningar som kostar en förmögenhet att uppdatera till modern tid.
"Renoveringsbehov" är ett luddigt begrepp som kan täcka allt ifrån : Riv skiten! till : Riv ut skiten!
Inget av detta är något du behöver, såvida du inte är en fullfjädrad romantiker med uppsvullen plånbok och goda erfarenheter av - och kontakter med - hantverkare.
"Originaldränering" är detsamma som: gräv upp huset och flytta det någon annanstans, för det står i en vattenpöl.
Lika entydig är "originalskick", vare sej det gäller huset, lägenheten, rörstammar, takpannor, värmepanna eller fönster: bered dej på det värsta, och det värsta är att det blir dyrt. Enda anledningen till att detta verkar lockande på dej är att du sluggat dej genom livet utan att använda varken hörsel, syn eller hjärna. Förmodligen har du struntat i att delta i skolgången också, annars hade du VETAT att du borde hålla dej så långt borta från ett objekt av det här slaget som möjligt.
"Varsam renovering" innebär förmodligen att kökskranen är utbytt och att duschmunstycket är nyligen inköpt på en Clas Ohlson-rea.
"Snabbt tillträde" ska inte läsas som något annat än: Panik! Dra öronen åt dej och tänk efter en gång till-är detta verkligen någonting för dej? Vad döljer denna pigga invitation om snabbt tillträde?En 7-barnsfamilj med sömnstörningar i våningen ovanför? Linedansare i träskor? Dementa med urinläckage som har svårt att lokalisera toaletten på nätterna? En fastighetsägare som flytt till Andorra sedan vederbörande förskingrat pengarna på nätpoker och det därför snart kommer att innebära att vatten och el stängs av och att sophämtningen upphör? Eller att huset ska byggas om men det har ingen berättat för dej och det är därför du hamnar i en ersättningslägenhet i en hyresbarack på en åker mellan Gårdsten och Kungälv i 3 år?
"Lantligt" kan bara betyda en sak: du är HELT ensam ute i en mörk och otillgänglig skog utan varken bilväg eller grannar inom mils avstånd."Ostört" och "avskilt" betyder detsamma. "Rofyllt" och "rogivande" ska man också se upp med.
"Naturtomt" är inget ljug, det är PRECIS vad det handlar om: naturen har tagit över tomten, och såvida du inte vill tillbringa dina återstående dagar med en röjsåg i handen så föreslår jag att du ser dej om efter ett annat objekt.
"Strandnära" kan ge dej ett obehagligt uppvaknande: visst ser du stranden, men du ser , och kanske framför allt hör, också motorvägen som går MELLAN din tomtgräns och stranden. Enda möjligheten att NÅ stranden är att åka till närmaste köping,ta vänster vid första bästa avfart,och åka motorvägen TILLBAKA .
"Strandtomt" är, för det mesta, något helt annat.I nio fall av tio GÅR verkligen tomten ända fram till vattnet, men det betyder inte att allt är hunky-dory, långt därifrån.SER du vattnet, över huvud taget, för all vass som har växt i strandlinjen sen hedenhös? Hur tänker du tackla alla aggressiva kanadagäss som vill häcka på dina ägor till våren?Kanadagäss är extremt kända för två saker: sina stora efterhängsna högar med avföring som ligger utklattade på just DIN gräsmatta, och deras högljudda samtalston- dvs de SKRÄNAR när de umgås,och de umgås HELA TIDEN,jämt, utanför just DITT fönster!
Du kanske vill sola naken på just DIN tomt vid just DIN strand? Varför inte? Var bara beredd på alla gränsöverskridande båtburna fritidsfiskare som ankrat 40 centimeter från just DIN strand, för du äger ju inte vattnet, bara marken. Och dom har matsäck med. Och kaffe. I termos. Och dom stannar hela dan, för vädret är ju så fint...
"Enklare standard" är ett tänjbart begrepp för allt ifrån: det finns tak och väggar och ytterdörren ÄR faktiskt en dörr, och den går att öppna, via enkelfönster som inte sett kitt sen den här sidan det stora fosterländska kriget, till ett utedass som inte är mycket mer än ett hål i marken...ett lågt hål... omgivet av en vägg av obändigt livshungriga brännnässlor...
"Möjligheter" hamnar i samma kategori, och du bör ha alla sinnen på helspänn, för de enda möjligheter som det brukar innebära, är mäklarens möjligheter att tjäna pengar på dina dumheter.
"Tillfälle" betyder ungefär samma sak: mäklaren har ett tillfälle att göra sej en slant på ditt förstånds tillfälliga frånfälle
"Pärla" brukar betyda: "när du har betalat mej för den här kåken kan jag köpa ett pärlhalsband till min fru" och lockar alltid till flest skratt på mäklarkonventens efterfester.
Stay tuned - det kommer mera!

I nästa avsnitt av WHAT NOT TO ska jag avhandla mäns sätt att marknadsföra sej på nätet: nämligen dejtingannonserna- WHAT NOT TO DATE!
Cheriiiiooo!

AUTUMN LEAVES

2008-09-24T03:17:00.000-07:00

Trädens blad hukar under naturens lag och kan inget annat än att bli gula för att senare,i höst,skrumpna till bruna flagor och falla av helt.PÅ marken blir dessa lämningar grogrund för en ny vår.Men mina tankar går tillbaka till värmen i juli och utsikten från min trädgårdsstol under parasollet på min stuga.

Jag kan ännu känna vindens värme,hur min kanga från Grekland fladdrar på strecket,hur skratten och plasket från badplatsen tvärs över sjön förs vidare över vattnet.Jag visste då,när jag satt där,att ögonblicket var över och borta i samma stund som jag upplevde det,och redan då vaknade vemodet inom mej.Det vemod som fyller mej när hösten vältrar in över skog och myrar och målar blad och tuvor i bleknande nyanser av farväl och borta.
Då är det tryggare att bo i stan.Årstidernas välvningar förnims inte lika starkt och bladen blir en dekoration i upplevelsens utkant;en volang av ringa betydelse,istället för att,som i landskapet runt min stuga,stå bredbent och majestätisk-ett monument över förändring och förgängelse.
Nåväl,livet har sina ljuspunkter,såsom i form av en liten tuttenutt till man som jag hittade häromsistens:

Nämligen JAMES MACAVOY!
Jag såg honom i BECOMING JANE,om den unga Jane Austen och blev helt betuttad:

Filmen är helt OK trots att blindgångaren Anne Hathaway är med och spelar Jane,faktiskt måste jag erkänna att hon gör ett riktigt bra jobb,men men,hon är trots allt Anne Hathaway,så där ligger hon på minus från början.
Nåväl,om man inte vill se juicy James som verserad irländsk ädling med furiös tillbakahållen passion,har han nu äntrat actionhjältefacket och kan avnjutas i filmen WANTED,som är helt sanslös och huvudlös och allt annat som rimmar på lös,men KUL!!! James är fortfarande en tuttenutt,men med en sjujäkla revolver i näven och en attityd av stridslysten maverick.Och jag som trodde att det bara fanns Gerard Butler att moona över i mansväg från de brittiska öarna....

Ha det gott kära vänner!
And remember:det är inte fel att dregla om dreggel känns på sin plats!

MULTI-TASKING PINK PONCHO!

2008-08-29T05:31:00.000-07:00

Vad ska du göra med din rosa poncho från tidigt 2000-tal som du i ett anfall av sinnesförvirring beställde från USA?
Möjligheterna är många som följande bilder kommer att visa.Det finns egentligen inga gränser utom i din egen hjärna,så varsågod,varför inte som
BURKA?

För lata sommardagar och som en välbehövlig uppgradering från den uschliga fisknätstanktoppen presenterar vi stolt:
SOCKERTOPPEN!

Kroppen har ju en nederdel oxå så för den piffiga sommarfesten,eller bastuminglet eller varför inte poolside bonanza:
MERMAID MOVES!

Folklore är populärt i alla kretsar och vill du uppdatera unken fashion-faux-pax från Balkan är denna cerisa dröm bara din att vira runt huvudet eller halsen-I give you
PINK SQUID TURNED OVER YOU HEAD

SCARF-WRAP!

Vill du inte klä dej i den finns alla möjligheter att träfffa absolut rätt i höstens modeflod när det gäller hushållsnära verktyg: jag ger er
THE CUTE-WINDOW-MAGIC-WIPER!

Men det är inte slut där!Varför inte bli absolut säker på att du har kvarterets hottaste mopp?
KINKY-PINKY!

Men för alla er som nu inte har en pink poncho att utveckla er själva kreativt med,häng inte läpp,pluta inte med munnen eller rynka pannan,det FINNS en lösning för dina gräsligt fula bling-blingjeans som du köpte i New York i seklets begynnelse,visst är det kul? Dom kan OXÅ bli en mopp!

Glöm inte-HAVE FUN WITH YOUR GEAR!

SUMMERHOUSE REVISITED

2008-07-20T23:47:00.000-07:00

Ja jag vet.Bloggen har inte fått nytt blod på länge.En resa norrut tog lite plats förra veckan,Hälsinglands vackra blåberg tur och retur.En vecka på landet med dotter och en kompis till henne.Men nu flaggar jag officiellt för ett avbrott i bloggskrivandet-lika bra det eftersom I will be gone for a while.
Nu kommer veckan av sol och värme.Efter gårdagens smattrande skyfall här i Göteborgstrakten är det nu dags för sommaren att ta ett djupt andetag och komma tillbaka med full styrka. Stora solar bredde ut sej som gula paddor över Sverigekartan på SMHI:s hemsida, och en krullhårig meterelog på Rapport log och sa:Nu kommer värmen.Framåt fredag är det över 25 grader varmt även i Norrland.Så inte sitta i stan och häcka,när man har en liten stuga att åka till, och det är precis vad jag ska göra.Hängmattan,läsa deckare under parasollskuggan i trädgården,ta härliga morgondopp i sjön vid vilken strandkant jag har ett hus(lucky me!)Min sista lediga vecka ser ut att krama ut det alllra sista och göttaste ur en sommar som aldrig säjer nej,men som ibland kanske kräks lite väta.
Vi ses!
Kör lugnt,du är inte ensam på vägarna!

GOOD FRIENDS

2008-06-29T07:52:00.000-07:00

Midsommardagen förflöt på ett mycket behagligare sätt än midsommarafton.Jag tog all min goda mat(eller den goa maden)som min goda vän T,som är från Skåne, skulle ha sagt,och cyklade ner till hennes lilla penthouse med åtföljande terass i Linnéstaden.Där dukade vi upp ett härligt sillbord med nubbe,öl och smakrik ost och inte att förglömma,den härliga svenska färskpotatisen,med smält smör och salt till.
Visserligen blåste det småsnålt,men solen sken och vi lät oss inte avskräckas.
Så förflöt en trevlig eftermiddag i gott och trevligt sällskap.

Min bil?
Den står med blottad motor någonstans ute på Hising Island,och väntar sin dom,och min lilla tummade plånbok inköpt på Indiska en varm sommardag för länge sen,väntar sin.
Tallyho!

MIDSUMMERS EVE GONE AWRY

2008-06-21T03:38:00.000-07:00

Min midsommarafton blev långt ifrån som jag hade tänkt mej,och jag hänger lite med huvudet.
När jag skulle åka till stugan i torsdags,efter att ha packat bilen full med packning,sill,nubbe,färskpotatis,öl,jordgubbar och annat godis så fick jag motorstopp på motorvägen.
Det var inte alls kul.Midsommartrafiken hade så smått börjat komma igång,vilket innebär att folk kör som galningar för dom tror att dom har bråttom,och där ligger jag-i ytterfilen,för jag ska precis kicka igång de tunga turbokrafter som jag har under huven och köra om alla mesar som ligger och trycker i innerfilen.Jo,jag vet,bensinen är skitdyr men do I care?Nej,inte.Dumt?Vi överlåter den bedömningen till Sankte Per,när den dagen kommer.Nej,jag hade inte bråttom,inte som dom andra dårarna.Jag GILLAR att köra fort,så enkelt är det bara.
Det räcker med att säja att jag älskar att känna turbokrafterna dra igång i motorn,och hur accelerationen trycker min ryggrad mot det läderklädda sätet och visa dom bakhjulen.Smart?Nej men snälla nån-vad ÄR smart egentligen?Att jaga en läderboll runt en gräsmatta?
Precis då,i det ögonblicket händer två saker:jag ser batterisymbolen tändas på instrumentbrädan OCH jag känner hur motorn dör,den säjer liksom fläääääärrrrrp på ett hest onaturligt sätt,och jag inser genast en sak:Detta kommer bara att bli sämre och jag måste komma av motorvägen.Jag har redan flera frustande omkörare som flåsar mej i baken.
Just på det partiet på motorvägen hade jag universum med mej.Eftersom jag låg i ytterfilen och var tvungen att köra av-snabbt-så var det naturligaste att köra av till vänster.Att med döende motor kryssa genom den vansinneshektiska helgtrafiken för att kunna komma av på så att säja "rätt" sida var inte att tänka på.
Tur i oturen fanns det en rejält tilltagen vägren mitt emellan vägbanorna,och där föll jag till vila.Molnen över mej blev allt svartare-SMHI hade lovat regnskurar under dagen-och på båda sidor om mej dånade trafiken fram som forsande plåtfloder.
Var det nån som stannade?
Gissa igen.
Däremot var det flera som tutade och vinkade.Jag var helt enkelt inte mitt forna jag,så jag visade dom inte fingret.Nu i efterhand kanske jag skulle ha gjort det,kanske dom hade stannat i vredesmod.
Ryggmärgsreaktionen manade mej att ringa till lillebror.Lillebror befann sej i bil på väg söderut i höjd med Fjärås.Jag tror han blev lite lättad över det.Därmed slapp han komma till min räddning.
Min hjärna fungerade bara med reptilhjärnan,såklart,jag var ju faktiskt lite i chock som man blir när helt oväntade helvetiska skeenden ställer sej i vägen för ens planer,Därför ringde jag min nästa livlina,min goda vän Y som har en pålitlig man som kan rycka ut.
A-som han heter-var ute med den där pudeln dom har som dom envist hävdar passerar för en riktig hund,och Y visste inte när A var på hemgång.
I min lilla begränsade värld av chock och grusade helgplaner kunde jag bara fokusera på en sak:batterlampan.Betydde det att batteriet plötsligt bestämt sej för att det var tomt?Hade mina lyssningar till Akon och Kardinall Offishall på CD-spelaren i kön till bensinstationen (JET sålde bensin som var billigast och hade därför dragit till sej halva Göteborgs fordonspark) utmanat gränserna för mitt bilbatteri?
Vem vet sånt där?
Bilar är nyckfulla ting.I min värld borde dom fungera tills dom inte fungerar längre,som en helhet liksom,men nej då.I det verkliga livet dör dom lite i taget;en kopplingsvajer här,en fördelardosa där,en oljepump senare och nu,ett batteri som tydligen inte ville lova nånting.Trodde jag.
Min envishet har inte alltid varit en välsignelse,eftersom jag har en benägenhet att forcera fram saker när jag istället borde inse kalla fakta och gilla läget.
Det här var ett sånt tillfälle.Jag borde lagt mej ner och låtit världen trampa all over me,men nejdå,jag skapade ett halmstrå:det tomma bilbatteriet,och i det högg jag tag med kraften hos en drunkande från Titanic.
Under tiden ringer telefonen.Det är min goda vän M.Hon har,på väg från Landvetter,sett mej stå mitt i vägen med min nya bil och huven uppfälld mot himmelen.Hon ringer för att höra om hon kan göra något.Ja tack snälla,svarar jag.Köp ett bilbatteri och kör hit det till mej.
Men M är alltid på språng,avlägsna möten,dåd och ärenden manar henne ständigt framåt framåt,och just den här gången hade hon oavklarade affärer i centrum före ett visst klockslag,och hennes vana trogen hade hon bara några minuter till deadline.Alltså-tji tid för mej och mitt lilla motorvägsdebacle.Men efteråt,jo,då skulle hon återkomma,men nu bara måste hon...
Jag tänkte på A och den där konstiga pudeln,medan jag håglöst stirrade ner i den blottade motorn.Då ringer A.Han är på väg,med siktet inställt på första bästa ställe som säljer bilbatterier.
Snabbt ringer jag M för att blåsa av operation bilbatteri för hennes del.Hon står i kassan,har precis hunnit med några sekunder till godo.
Det börjar dugga.Himlen skruvas allt mörkare och mörkare och jag har ännu inte mentalt tagit in vad detta avbräck betyder för mej.Det kommer sen,hemma,vid köksbordet med levande ljus och sill och nubbe.
DÅ sjunker det in mej;midsommar i stan-ensam.
Yippi.
Men än så länge är det ett tag tills dess.
A anländer lagom till att regnet börjar hamra mot biltaket och det tar bara några minuter så är vi genomsura på de ryggar som vi vänder upp mot himlen i våra försök att få loss det bilbaterri som sitter i bilen.Många blöta minuter senare är batteriet loss,och vi sätter i det nya,det som A hade med sej,som var insvept i plast och luktade nytt.
The big moment:Jag sätter mej i bilen för att starta.Jodå,visserligen visar bildatorn att jag har ett fulladdat batteri,men vad händer?Jo,bara samma hesa gurgliga fläääääärrrrrp som förut.
Jag är äldre nu.I min unga ungdom hade jag vägrat ge upp,jag hade KRÄVT av makterna att FÖR FAN fixa så att det blev liv i min bil!Till ingen nytta visserligen,men jag hade inte gett upp utan att slåss.
Men jag visste vad klockan var slagen och erkände mej besegrad.Med tungt hjärta visserligen,men med mitt samlade förnuft i behåll.Jomenvisst, såhär ÄR det,inget att slåss mot eller bråka om.Ge dej Marie,ge dej.
Och jag gav mej.
I hällande regn hjälptes vi åt att tömma min bil på allt helggodis,och dröp våta ner i A:s varma ombonade fungerande SAAB kombi destination hemgång.
A var en ängel,hjälpte mej bära allt till hissen trots att han var dyblöt och hade offrat en massa tid på mej när han kunde gjort nåt MYCKET roligare,som att sitta vid middagsbordet i sitt hem med ett glas vin,och långt om länge stod jag med alla kassar i min hall och hörde ytterdörren slås igen bakom mej.
Hemma.
Inte alls som jag hade tänkt.
Nu vidtog nästa handlingsplan:att få bort bilen från vägrenen.
Jag var tvungen att ringa efter en bärgare.Jag började plocka tillbaka allt jag haft med mej i kylskåpet och i gardrober och lådor,och sen avvaktadejag besked från bärgaren.
I had a BAD feeling about this.
Till slut ringde han och sa att min kamrem gått av (jag vet,I won´t get technical men låt mej säja såhär:det stavas DYRT) och med motormännens olycksbådande mörka lugubra inställning till världen och alltings jävlighet,sa han med gravlik stämma,att vi ska hålla tummarna för att inte några ventiler tagit skada.Det håller jag med om.Alla tummar hållna,eftersom jag då inte kommer ha råd att betala för reparationen,utan måste skänka bort bilen till en gör-det-självare!
Jag var faktiskt väldigt ledsen ett tag,men så kokade jag min färskpotatis,tog fram min sill och nubbe och iskall öl och åt vid tända ljus i köket.

Inte den utsikt jag hade planerat,med Marsjön i tankarna.
Nu avvaktar jag besked från den bilmek som bärgaren placerat min baby hos,enligt uppgift skulle han försöka laga bilen åt mej under midsommarafton men det där tror jag naturligtvis inte på!
Hey-vem tar ni mej för?
Hello Kitty?
Glöm det,jag har varit med FÖRR,så många gånger att förr inte längre är ett adekvat tidsbegrepp,men så mycket vet jag:lita aldrig på en bilmek som säjer att det går i ett nafs:han ljuger, eller oxå är han nyss utskriven för bilmekarnas egen rehab,där alla tränas i att säja:Ring maj sen.
Men en midsommar blev det,vid köksbordet med levande ljus och det nyckfulla vädret som vräkte regnskurar och stormbyar mot köksfönstret.
Alla fester jag nobbat för att åka till stugan,nåja en i alla fall.
Men mat är mat,alldeles oavsett var den intas,och jag kan lova,när matjesillen,färskpotatisen,gräddfilen med gräslök,och Hallands fläder krockade i gommen på mej,då var exstasen nära.
Trots allt.
Glad midsommar!

MOAN AND GROAN....

2008-06-13T06:33:00.000-07:00

Lämnar er,kära läsare (dvs min dotter och ev min son!)med en liten goawaypresent inför helgen,något att suga på när tungan blir torr...måhända.
I alla fall,för er alla,till er alla,från mej alla,en total ut-ur-gardroben-naveen-groupie!
Trevlig helg!

SWEET MORNING MIST

2008-06-09T02:02:00.000-07:00

Långhelgen förlöpte indränkt i tropisk hetta.Jag packade bilen och ställde in min kylare mot Borås and beyond,och drog iväg i onsdags.Med i bagaget fanns min splitternya röda gräsklippare,som skulle provas mot den knähöga vegetationen på tomten,som fått vara ifred alldeles för länge.Plus rosévin,sallad och starkt kryddad kycklingchorizo.
Dagarna förflöt i ett utmärkt tempo;vaknade tidigt på grund av hettan under taket på sovloftet TROTS att fläkten stått på högsta hela natten,åt frukost i ett så betagande landskap så att man nästan inte hade lust att göra nånting annat än att titta

med utsikt mot Marsjön och med landskapets hela galna fågelskock som rörde upp luften med sina uppjagade kvitter-dom är ju föräldrar nu,uppvaktningens brunstiga tid är förbi och nu gäller det att vårda frukterna av senvårens tête-à-tête i snåren,så ila ila ila mellan insektsskafferiet och de ylande småpippi som bor i boet;anyway.
Sen en timmas läsning av Mons Kallentofts Midvinterblod(den är sådär,men deckare i sommargrönskan får lov att ha en väldigt låg lägsta nivå såhär års) och sen:
ATTACK.
På med höga stövlar(mot fästingar och annat otyg som döljer sej i gräset),heltäckande byxor(av liknande skäl)långärmad tröja(som skydd mot insekter och solen)hatt(ja jag vet,jag är ingen hattant,men ibland hjälper det inte att bara vara kaxig,flera timmars svettigt arbete i solen är inget att leka med)skyddsglasögon(ja,Borås lasarett ligger långt bort och hur ska jag kunna köra dit om jag fått flis och sten i ögonen?)och handskar(vill inte att mina mjuka fina frökenhänder ska se ut som på en hamnsjåare)plus öronproppar(mot ojludet från gräsklippparn och trimmern-ni ANAR iinte hur trött man kan bli i huvudet av det!)
Ready steady GO!
Ni ser det framför er,va?
Yummy.
Sen blev det till att attackera naturen-naturen vinner ALLLTID,hur mycket man än jobbar,men några timmar ser det i alla fall ut som om den låter sej tuktas,men det är en bedräglig lögn,låt er inte luras!-med avbrott för kolhydratstinn mat med iskall öl till.
Sen mot eftermiddagen-slut för dan,hela kroppen värker och redskapen läggs undan ,sladdar ringlas ihop och kläder hängs upp på tork inför nästa dags svettiga arbete,och därefter-tur mot badplatsen och jag skvalpar runt i det perfekt tempererade vattnet länge och bara njuter.
Som avslut middag med kylt rosévin under parasollen i trädgården,och fortsatt läsning av Mons Kallentoft ,och där sitter jag och läser tills ljuset viker,och det dröjer länge länge så här års,framemot tio på kvällen är det dags att packa ihop dagen,och klättra upp på sovloftet och somna till fläktens sövande surr.
Och varje morgon:minst 20 grader på termometern,som senare klättrar upp mot 30 för att kulminera mot 40 när eftermiddagsolens samlade dagshetta hamrar rakt på västväggen.
Såna dagar är dom bästa.
Såna dagar vill man stanna för evigt.
Såna dagar vilar i minnet.
För alltid.