THE DARK NIGHT....



So.
Den mörka natten. 
Har ett slut.
Att först efteråt förstå vad man gått igenom 
kan vara en hjälp, 
bidra till förståelse 
men inget slår känslan av frihet jag känner nu.
Ett dagligt mirakel.
En vardagsnåd.

Jag ska ta det från början:
Caroline Myss har skrivit en bok som heter  " Helandets kraft ". Jag kände inte till henne sen tidigare, utan hittade denna boken i källaren på Emmaus loppis på Backaplan. Varför inte, tänkte jag.
Utan vidare planering bläddrade jag igenom sidorna, tills jag kom till ett avsnitt som fick mej att bli alldeles kall: " Att stå ut med och övervinna (sådana) *svårigheter verkar vara det som utmärker denna färd, som ofta omnämns som ökenvistelsen eller själens dunkla natt. Denna dunkla natt kan verka skrämmande och nedslående, men att lära känna vår egen inre kraft är ofrånkomligen förknippat med en del smärta och obehag. Men det ger oss också möjlighet att nå en högre nivå av kunskap och tillfredsställelse. "
Själens dunkla natt.
Mitt förra inlägg döpte jag till " I HAVE ARRIVED".
Jag visste inte då att jag skulle få möta just det uttrycket på många sidor som handlade om just själens dunkla natt.

Caroline Myss radar i sin bok upp en rad problem och svårigheter som man kan möta och tvingas ta itu med och hantera under denna resa genom mörkret.
Första gången jag läste denna uppräkning av exempel på svårigheter * blev jag alldeles stilla och kunde knappt andas av rädsla för att störa min inneboende reaktion.
Så gott som allt fanns med!
Alltifrån en oförklarlig känsla av missnöje med mitt "invanda" liv, via trötthet, depressioner och nya allergier mot vissa födoämnen - som vete och vissa mjölkprodukter ( ! ) - till en växande känsla av en ny identitet och en frihetskänsla som inte liknar något jag någonsin upplevt tidigare.

Ja, ja och ja. Flera gånger om.
Jag kände igen mej, och vad som var ännu viktigare, det belyste och gav en förklaring till alla dessa år som jag tampats med svårigheter av varierande grad: sjukdomar, förluster och olika former av avsked.

Varje morgon jag vaknar till, är som en dag fylld av ny nåd, av ny inlevelse, av ny kraft. Det tar bara en liten stund, och så fylls jag sakta inifrån som av ett inre ljus och spirande flödar en alldeles ny känsla av glädje, av värme och enkel tacksamhet genom mina lemmar. Jag fylls av en obeskrivlig känsla av nåd, av att vara förunnad att få leva i denna känsla av vardagsmirakel. Att få uppleva min egen potential fullt ut, utan inre hinder, utan Jante-pålägg, utan förminskning, eftersom jag är på väg att äntligen bli den jag hela tiden varit ämnad att vara.
Bara jag. Inget mer. Varken mer ,eller  mindre.

Caroline Myss varnar också för att vi, tagna, och uppfyllda, som vi är av denna nya känsla av frihet och lusten att söka efter en annan, nyare version av oss själva gärna vill få med oss våra nära och kära på tåget, för att de ska få kunskap och förståelse för det vi går/har gått igenom.
Det är inte alltid det lyckas, och det är okej, menar hon.
Det tycker jag oxå.
Det är helt okej.

Min sanning är min, inte nödvändigtvis någon annans.
Men det jag önskar för alla som nånsin varit med om att sitta i regnet i en bil vars motor skurit på en vältrafikerad motorväg dagen före en av de större svenska helgerna, och känna det som om marken ryckts bort under fötterna, till er skulle jag vilja säga: Det kanske ligger en gåva fördjupad i det som händer just nu. Du kanske får möjlighet att resa in i dig själv tack vare det som händer nu. Du kanske blir medveten om din rätta väg när du inte längre kan färdas där du är just nu.
Du kanske når fram, till slut, men förmodligen inte på det sätt du väntar dig. Just nu.
Mitt upp i alltihop.

För så blev det för mig. Inte för att jag visste det då. Istället satt jag med knutna händer pressade mot mellangärdet och viskade: Varför? om och om igen, tills jag själv tröttnade på att höra mig själv viska.
Jag förstod verkligen ingenting. Jag trodde att jag gjorde allt rätt, att jag hade gjort allt rätt. Det var orättvist, livet var orättvist och slog blint omkring sig, och JAG blev träffad.
Detta var bara början på en lång rad förluster, försakelser och brister.
Jag visste ingenting om det, då.

Jag tar ingenting för givet. Varje dag tackar jag Gud (universum, min högre kraft osv whatevs ) för denna känsla av vardagsmirakel, av enkel lättfattlig nåd som jag fylls av varje morgon.
Det är härligt att leva.
Tack.





Lästips:
Den här gubben - Johannes av Korset - har skrivit en riktigt känd bok om vad det vill säja att göra en resa genom själens mörka natt.
Läs den.
Det ska jag göra.
Peace :)