I HAVE ARRIVED....



Så var det då dags. Dags för en sammanfattning inför det som komma skall.
Hösten gick i avskedets tecken. Mannen som gett mej tre barn skulle dö och vi satt på olika sätt och väntade. Hans fru väntade,vid hans sida med hans hand i sin. Hon var med honom till slutet. Det var gott så. Gott att veta att han inte skulle dö ensam. Att han fick dö i närheten av någon han älskade.
Själv satt jag hemma.
Jag väntade oxå.
Tidigare hade jag och sonen åkt upp för att hälsa på honom på det vårdhem där han låg - verkligen låg - hans kropp hade gett upp och orkade inte längre vara upprätt - och för att ta farväl. In i det sista kämpade han för att bevara glömskan som sin bästa vän, bortvänd ifrån sanningen - i alla fall såg det så ut - envist fastklamrad vid lögnen som enda stöd; att han inte skulle dö, att han på något sätt skulle resa sej ur denna sjuksäng och gå. 
Vi höll med honom, vi låtsades allihop. För hans skull. Vi spelade med. Vi orkade inte säja honom sanningen. Den var alltför smärtsam, och hur skulle vi orka? Vi orkade knappt själva ta till oss sanningen, och därför var det enklast att spela med i den lögn han radade upp åt oss.
Vi nöjde oss med det, och det var ok. Vi orkade inte mer, och han var intill döden sjuk och skulle snart dö och vi orkade inte.
Sen dog han.
Min före detta mans fru ringde upp mej den kvällen och sa att han var borta. Jag har sedan dess hakat upp mej på den formuleringen: att han var borta.
Jag har sedan dess tänkt: nej, han är inte borta,han är bara död.
För mej är han inte borta, inte så länge barnen lever. För dem är han inte borta, han lever vidare i deras minnen. Han är inte borta, han är bara död.
Vi ska alla dö, och det skrämmer mej på ett ofantligt vis att han redan gjort den resan. Hur gick det till, undrar jag. Hur kändes det för honom, att ta steget över - till vad? Hur kändes det för honom att dö, att ge upp andan, att försvinna, att upphöra, att sluta vara till?
Hur kändes det för honom?
Döden är i bästa fall ett abstrakt något, ett ingenting, ett vacuum, ett stort svart hål av någonting/ ingenting och vi ska alla en gång uppslukas av detta stora svarta hål/ intighet/ glömska/ bortovaro? Vad det nu kan kallas. Hur det nu kommer att upplevas, vilket är ett konstigt ord i sammanhanget, för hur kan döden upplevas?
Anyway.
Det känns hisnande att denne man, min barns far, som jag känt/ kände så väl, tagit steget över. Detta oerhörda steg som vi alla ska ta en dag - eller natt. Att han redan är där, borta. Därborta. Borta.
Att han redan inte finns. Det känns konstigt. Att inte få uppleva barnbarn med honom, giftermål och lycka för våra gemensamma barn, det känns som en stor brist. Jag känner mej ensam om mycket när det gäller oss, och ändå var det inte jag som delade hans liv de sista åren, fast vi inte visste att det var det de var: sista.
Vi trodde väl alla, hon, jag, att han skulle få leva - länge länge.
Ingen hade räknat med det som skedde. Det var ett övergrepp. Ett våldförande på själva livet, och han fick bära konsekvenserna av vad som händer när en stor organism långsamt bryts ner av en skoningslös åkomma.
Han dog.
Vi är kvar.
Ett tag, i alla fall.
Så många saker har förvägrats mej i detta liv, att tomheten efter dem nu erbjuder rymd och plats åt stor glädje, kärlek och upprymdhet.
Jag måste älska. Något annat är otänkbart. Det vore att verkligen förslösa livets goda gåvor. Livet goda gåva. Livets goda.
Det goda detta för med sej är att jag kan se på verklighetens oförsonlighet med försoning. Med avgörande väsensskild vänlighet, med uppskruvad upprymd vänlighet, med försoningens blåkalla skimmer, med kärlekens förslätning, med kärlekens allt övertygande förtärande överslätande kärlek.
Allt är kärlek.
Snön är kärlek, allt som virvlar runt på marken är kärlek, allt jag äter är kärlek, allt jag stoppar i mej är kärlek, allt jag känner är kärlek och sist och slutligen denne man; han är kärleken inkarnerad, för hur skulle det kunna vara annorlunda?
Han var mitt livs kärlek - en gång - och tillsammans gjorde vi tre underbara människor som vi älskar. 
Allt detta är livets goda. Gåvor av livet. Mina barn. Våra barn. Hans barn.
Barn är kärlek. Så är det.
Och kärleken är ofrånkomlig. Sån tur man har :)
Nu har jag kommit fram. Till slutet av allt, till den början som följer när allting är över.
Hur går man vidare när allting är slut? Man tar en ny början och gör den till sin, 
that´s how.
Vi går alla vidare, och även om det är ett väldigt populärt uttryck så är det svårare att göra i praktiken, för i praktiken försiggår de flesta resor på den plats man uppehåller sej på. Man står alltså för det mesta stilla medan man reser. I sitt inre. I sin inre värld. I det tomrum som uppstår när allting upphör att finnas till, och ersätts därmed med nånting nytt, hittills oprövat, av alla vingar.
Man måste flyga, och den som skrev att visst gör det ont när skalet klyvs visste vad hon pratade om - för det var en hon, såklart.
Skalet klyvs, om och om igen, och det är en ofrånkomlig del av att leva.
Vi måste lära oss att flyga, för hur ska vi annars göra smärtan rättvisa?
Vi lever vidare, med alla sanningar i behåll och några nya som väntar runt den krök som vi alla ser framför oss, men som egentligen är den villa som universum uppfunnit för att småskratta lite.
Vi är där. Redan.
Vi är framme.
Och jag är redan där.
Ensamheten som utlovas är bara en chimär, en hägring, en villa. Vi är alla lika verkliga, var vi än befinner oss.
Se där.
Du är.