THE DARK NIGHT....



So.
Den mörka natten. 
Har ett slut.
Att först efteråt förstå vad man gått igenom 
kan vara en hjälp, 
bidra till förståelse 
men inget slår känslan av frihet jag känner nu.
Ett dagligt mirakel.
En vardagsnåd.

Jag ska ta det från början:
Caroline Myss har skrivit en bok som heter  " Helandets kraft ". Jag kände inte till henne sen tidigare, utan hittade denna boken i källaren på Emmaus loppis på Backaplan. Varför inte, tänkte jag.
Utan vidare planering bläddrade jag igenom sidorna, tills jag kom till ett avsnitt som fick mej att bli alldeles kall: " Att stå ut med och övervinna (sådana) *svårigheter verkar vara det som utmärker denna färd, som ofta omnämns som ökenvistelsen eller själens dunkla natt. Denna dunkla natt kan verka skrämmande och nedslående, men att lära känna vår egen inre kraft är ofrånkomligen förknippat med en del smärta och obehag. Men det ger oss också möjlighet att nå en högre nivå av kunskap och tillfredsställelse. "
Själens dunkla natt.
Mitt förra inlägg döpte jag till " I HAVE ARRIVED".
Jag visste inte då att jag skulle få möta just det uttrycket på många sidor som handlade om just själens dunkla natt.

Caroline Myss radar i sin bok upp en rad problem och svårigheter som man kan möta och tvingas ta itu med och hantera under denna resa genom mörkret.
Första gången jag läste denna uppräkning av exempel på svårigheter * blev jag alldeles stilla och kunde knappt andas av rädsla för att störa min inneboende reaktion.
Så gott som allt fanns med!
Alltifrån en oförklarlig känsla av missnöje med mitt "invanda" liv, via trötthet, depressioner och nya allergier mot vissa födoämnen - som vete och vissa mjölkprodukter ( ! ) - till en växande känsla av en ny identitet och en frihetskänsla som inte liknar något jag någonsin upplevt tidigare.

Ja, ja och ja. Flera gånger om.
Jag kände igen mej, och vad som var ännu viktigare, det belyste och gav en förklaring till alla dessa år som jag tampats med svårigheter av varierande grad: sjukdomar, förluster och olika former av avsked.

Varje morgon jag vaknar till, är som en dag fylld av ny nåd, av ny inlevelse, av ny kraft. Det tar bara en liten stund, och så fylls jag sakta inifrån som av ett inre ljus och spirande flödar en alldeles ny känsla av glädje, av värme och enkel tacksamhet genom mina lemmar. Jag fylls av en obeskrivlig känsla av nåd, av att vara förunnad att få leva i denna känsla av vardagsmirakel. Att få uppleva min egen potential fullt ut, utan inre hinder, utan Jante-pålägg, utan förminskning, eftersom jag är på väg att äntligen bli den jag hela tiden varit ämnad att vara.
Bara jag. Inget mer. Varken mer ,eller  mindre.

Caroline Myss varnar också för att vi, tagna, och uppfyllda, som vi är av denna nya känsla av frihet och lusten att söka efter en annan, nyare version av oss själva gärna vill få med oss våra nära och kära på tåget, för att de ska få kunskap och förståelse för det vi går/har gått igenom.
Det är inte alltid det lyckas, och det är okej, menar hon.
Det tycker jag oxå.
Det är helt okej.

Min sanning är min, inte nödvändigtvis någon annans.
Men det jag önskar för alla som nånsin varit med om att sitta i regnet i en bil vars motor skurit på en vältrafikerad motorväg dagen före en av de större svenska helgerna, och känna det som om marken ryckts bort under fötterna, till er skulle jag vilja säga: Det kanske ligger en gåva fördjupad i det som händer just nu. Du kanske får möjlighet att resa in i dig själv tack vare det som händer nu. Du kanske blir medveten om din rätta väg när du inte längre kan färdas där du är just nu.
Du kanske når fram, till slut, men förmodligen inte på det sätt du väntar dig. Just nu.
Mitt upp i alltihop.

För så blev det för mig. Inte för att jag visste det då. Istället satt jag med knutna händer pressade mot mellangärdet och viskade: Varför? om och om igen, tills jag själv tröttnade på att höra mig själv viska.
Jag förstod verkligen ingenting. Jag trodde att jag gjorde allt rätt, att jag hade gjort allt rätt. Det var orättvist, livet var orättvist och slog blint omkring sig, och JAG blev träffad.
Detta var bara början på en lång rad förluster, försakelser och brister.
Jag visste ingenting om det, då.

Jag tar ingenting för givet. Varje dag tackar jag Gud (universum, min högre kraft osv whatevs ) för denna känsla av vardagsmirakel, av enkel lättfattlig nåd som jag fylls av varje morgon.
Det är härligt att leva.
Tack.





Lästips:
Den här gubben - Johannes av Korset - har skrivit en riktigt känd bok om vad det vill säja att göra en resa genom själens mörka natt.
Läs den.
Det ska jag göra.
Peace :)

I HAVE ARRIVED....



Så var det då dags. Dags för en sammanfattning inför det som komma skall.
Hösten gick i avskedets tecken. Mannen som gett mej tre barn skulle dö och vi satt på olika sätt och väntade. Hans fru väntade,vid hans sida med hans hand i sin. Hon var med honom till slutet. Det var gott så. Gott att veta att han inte skulle dö ensam. Att han fick dö i närheten av någon han älskade.
Själv satt jag hemma.
Jag väntade oxå.
Tidigare hade jag och sonen åkt upp för att hälsa på honom på det vårdhem där han låg - verkligen låg - hans kropp hade gett upp och orkade inte längre vara upprätt - och för att ta farväl. In i det sista kämpade han för att bevara glömskan som sin bästa vän, bortvänd ifrån sanningen - i alla fall såg det så ut - envist fastklamrad vid lögnen som enda stöd; att han inte skulle dö, att han på något sätt skulle resa sej ur denna sjuksäng och gå. 
Vi höll med honom, vi låtsades allihop. För hans skull. Vi spelade med. Vi orkade inte säja honom sanningen. Den var alltför smärtsam, och hur skulle vi orka? Vi orkade knappt själva ta till oss sanningen, och därför var det enklast att spela med i den lögn han radade upp åt oss.
Vi nöjde oss med det, och det var ok. Vi orkade inte mer, och han var intill döden sjuk och skulle snart dö och vi orkade inte.
Sen dog han.
Min före detta mans fru ringde upp mej den kvällen och sa att han var borta. Jag har sedan dess hakat upp mej på den formuleringen: att han var borta.
Jag har sedan dess tänkt: nej, han är inte borta,han är bara död.
För mej är han inte borta, inte så länge barnen lever. För dem är han inte borta, han lever vidare i deras minnen. Han är inte borta, han är bara död.
Vi ska alla dö, och det skrämmer mej på ett ofantligt vis att han redan gjort den resan. Hur gick det till, undrar jag. Hur kändes det för honom, att ta steget över - till vad? Hur kändes det för honom att dö, att ge upp andan, att försvinna, att upphöra, att sluta vara till?
Hur kändes det för honom?
Döden är i bästa fall ett abstrakt något, ett ingenting, ett vacuum, ett stort svart hål av någonting/ ingenting och vi ska alla en gång uppslukas av detta stora svarta hål/ intighet/ glömska/ bortovaro? Vad det nu kan kallas. Hur det nu kommer att upplevas, vilket är ett konstigt ord i sammanhanget, för hur kan döden upplevas?
Anyway.
Det känns hisnande att denne man, min barns far, som jag känt/ kände så väl, tagit steget över. Detta oerhörda steg som vi alla ska ta en dag - eller natt. Att han redan är där, borta. Därborta. Borta.
Att han redan inte finns. Det känns konstigt. Att inte få uppleva barnbarn med honom, giftermål och lycka för våra gemensamma barn, det känns som en stor brist. Jag känner mej ensam om mycket när det gäller oss, och ändå var det inte jag som delade hans liv de sista åren, fast vi inte visste att det var det de var: sista.
Vi trodde väl alla, hon, jag, att han skulle få leva - länge länge.
Ingen hade räknat med det som skedde. Det var ett övergrepp. Ett våldförande på själva livet, och han fick bära konsekvenserna av vad som händer när en stor organism långsamt bryts ner av en skoningslös åkomma.
Han dog.
Vi är kvar.
Ett tag, i alla fall.
Så många saker har förvägrats mej i detta liv, att tomheten efter dem nu erbjuder rymd och plats åt stor glädje, kärlek och upprymdhet.
Jag måste älska. Något annat är otänkbart. Det vore att verkligen förslösa livets goda gåvor. Livet goda gåva. Livets goda.
Det goda detta för med sej är att jag kan se på verklighetens oförsonlighet med försoning. Med avgörande väsensskild vänlighet, med uppskruvad upprymd vänlighet, med försoningens blåkalla skimmer, med kärlekens förslätning, med kärlekens allt övertygande förtärande överslätande kärlek.
Allt är kärlek.
Snön är kärlek, allt som virvlar runt på marken är kärlek, allt jag äter är kärlek, allt jag stoppar i mej är kärlek, allt jag känner är kärlek och sist och slutligen denne man; han är kärleken inkarnerad, för hur skulle det kunna vara annorlunda?
Han var mitt livs kärlek - en gång - och tillsammans gjorde vi tre underbara människor som vi älskar. 
Allt detta är livets goda. Gåvor av livet. Mina barn. Våra barn. Hans barn.
Barn är kärlek. Så är det.
Och kärleken är ofrånkomlig. Sån tur man har :)
Nu har jag kommit fram. Till slutet av allt, till den början som följer när allting är över.
Hur går man vidare när allting är slut? Man tar en ny början och gör den till sin, 
that´s how.
Vi går alla vidare, och även om det är ett väldigt populärt uttryck så är det svårare att göra i praktiken, för i praktiken försiggår de flesta resor på den plats man uppehåller sej på. Man står alltså för det mesta stilla medan man reser. I sitt inre. I sin inre värld. I det tomrum som uppstår när allting upphör att finnas till, och ersätts därmed med nånting nytt, hittills oprövat, av alla vingar.
Man måste flyga, och den som skrev att visst gör det ont när skalet klyvs visste vad hon pratade om - för det var en hon, såklart.
Skalet klyvs, om och om igen, och det är en ofrånkomlig del av att leva.
Vi måste lära oss att flyga, för hur ska vi annars göra smärtan rättvisa?
Vi lever vidare, med alla sanningar i behåll och några nya som väntar runt den krök som vi alla ser framför oss, men som egentligen är den villa som universum uppfunnit för att småskratta lite.
Vi är där. Redan.
Vi är framme.
Och jag är redan där.
Ensamheten som utlovas är bara en chimär, en hägring, en villa. Vi är alla lika verkliga, var vi än befinner oss.
Se där.
Du är.




HOMMAGE À UN HOMME, APRÉS TOUT.......





"So it goes.
I built my life around you.
And it changed.
I was scared.
For a long time.
Ultimately we learn
that we are all
alone
from the start
till the ending.
I loved you.
That much I know
is true."

(M Clancy Jan 2013)



" LANDSLIDE "

Took this love and I took it down
Climbed a mountain and I turned around
And I saw my reflection in the snow covered hills
Till the landslide brought me down

Oh, mirror in the sky, what is love?
Can the child within my heart rise above?
And can I sail through the changing ocean tides
Can I handle the seasons of my life?
Oh oh I don't know, oh I don't know

Well, I've been afraid of changing
'Cause I've built my life around you
But time makes you bolder
Children get older I'm getting older too
Yes I'm getting older too, so

So, take this love, take it down
Oh if you climb a mountain and you turn around
If you see my reflection in the snow covered hills
Well the landslide will bring you down, down
And if you see my reflection in the snow covered hills

I've been afraid of changing
'Cause I, I've built my life around you
But time makes you bolder
Children get older
I'm getting older too oh yes
I'm getting older too


(Fleetwood Mac"





(Är du långt borta i änglahimlen?)