IMAGINARY TIME

'


När det gäller upplevelsen av den här tiden - från beskedet till avskedet - så är det precis som det ska vara. Det finns ju inga manualer för hur man sörjer och när det drar ut på tiden tenderar vi att sjunka in i ett tillstånd av vanlighet. Det är vår mänskliga förmåga till läkning som sätter in sina försvar så att vi inte ska gå under alldeles. Det är inte fel att låta det bli en del av vardagen, för det är så vi fungerar som människor:när saker har pågått tillräckligt länge tenderar vi att inkorporera en upplevelse med hull och hår och i samma ögonblick mister den något av sin dramatiska sprängkraft.
  Samtidigt, på en annan nivå, flyter sorgen i en underström av full aktivitet, men vi är inte längre lika utlämnade åt dess förkrossande tydlighet.Det är som om vi till fullo upptäcker, att när nöden är som störst,när smärtan är som mest outhärdlig, då träder våra läkningsförsvar in och skyddar oss från att alltför hudlösa möta det oerhörda. Vi är kapabla till stordåd,på alla sätt,inom alla fält och vår förmåga att uthärda stor sorg är en del av dessa storheter. 
Sorgen börjar när slutet anas,oavsett hur lång tid det tar. Människor kan komma att säja  att det är bra att sörja redan nu, innan det är över, men vad vet de egentligen? Sorgen har sin egen karta, sin egen roadmap att följa och den är individuell för oss alla. Därför kan man aldrig säja att sorgen är si eller så. Den är. Och hur vi upplever den resan, hur vi hankar oss fram på den knaggliga stig som stakats ut för oss av krafter bortom oss själva, är vår egen angelägenhet. Vårt eget att skydda, för den upplevelsen är viktig, för det finns alltid ett sen. 
 


Och det är där vi hamnar till slut. Det är där vi måste leva vidare. 
Sen.

LAMA LO





Osså min speciella Takida-favvis: