BEING HUMAN


Att vara människa borde vara enkelt. Jag menar, det är allt vi behöver vara just nu, just här, ingenting annat.
Men det är så svårt ibland.
Ibland är det så svårt att jag undrar hur vi nånsin kom på idén att vara här, att komma hit.
Jag inser, när jag tänker efter, att allt i mitt liv är mitt ansvar och att jag själv är mitt eget största åtagande. Ingen annans. Det är bara jag som i det här livet, i den här kroppen, med den här hjärnan och allt vad där tillkommer, som kan styra och åbäka med mitt liv, med det/den jag är. 
Jag trodde en gång att jag var ganska speciell, för att inte säja väldigt speciell. Utvald. Nogräknad. Noga räknad. Att jag var något extra. Det tror jag fortfarande, men inte längre med ungdomens fasa för att vara en i mängden, att tillhöra massan. Jag vet att det är bara jag som är jag, ingen annan kan vara jag, ingen annan är bra på att vara jag. Det är jag själv världsbäst på; att vara jag.
Och när jag ser mej omkring konstaterar jag att jag kunde vara bättre på att ta hand om mej själv. Jag förnekar mej själv de enklaste nöjen, som att stämma min gitarr (strängarna ligger i garderoben ouppackade) skriva en dikt (huvudet bågnar av uppslag) skriva en bok eller berättelse ( en av alla som trängs inom mej) eller ge mej själv hyggliga förutsättningar för att se bra ut, må bra, trivas med livet och dess följdverkningar.
Någonstans ifrån fick jag med mej uppfattningen att det bästa är alldeles för bra för mej, och jag har levt den sanningen varje dag i mitt liv så här långt.
Jag tillåter mej inte att frodas, nej jag skapar så torftig jordmån runt mej att jag har svårt att överhuvudtaget vara, för att inte tala om att växa.
Om detta börjar låta som en sorgesång, en klagande madrigal där jag likt medeltidens flagellanter piskar mej själv på ryggen ,så har jag missat att uttrycka mej korrekt, med rätt tilltal.
Jag är inget offer.
Jag upprepar: jag är inget offer.
Inte på något sätt. När vi väl ställs inför insikten att allt vi gör, gör vi mot oss själva, att allt som händer är omständigheter vi själva satt i rörelse, att våra tankar är det som präglar (som ett mynt blir präglat:en kraftig stämpel under högt tryck) vår tillvaro, då kan vi med en djup suck släppa offertillvaron, för ingen annan gör något mot oss, det är vi själva som gör det mot oss.
Att ta ansvar för sitt liv har ingen åldersgräns. Jag har levt i över ett halvt sekel och känner mej fortfarande som en dununge när det handlar om personlig utveckling, att bliva in i sitt jag, att ta sej själv i besittning. Jag vet inte om jag nånsin kommer att bli kapabel att helt och fullt, till hundra procent, äga mitt jag, den jag är.
Det är en svår spricka att leva i; den, där man inte lever ut den man verkligen är. I det glappet är det lätt att tappa bort sej själv och gå vilse.Vilsenheten föder ännu mer förvirring och till slut, när man vaknar för n:te morgonen i rad och inser att varken socker,sex eller alkohol hjälper som självmedicinering, och säjer detta till sej själv med sträng förmanande röst, då vaknar något annat inom en. En vilja till försoning, en längtan efter en viloplats långt inom sej. En plats att sjunka ner på, att ta sej an sej själv,att upprätta den heder åt sej själv som man så länge dagtingat för att tron inte kommer lättvindigt, som ett brev på posten.
En helig plats att sjunka ner på, en helig plats för den helighet man känner men inte kan sätta ord på, den helighet vi alla känner och känner av, den helighet som förbinder oss med något större; en större helighet, en helighet som omfattar mer än det sedda, mer än det som sker i dagens vanliga lunk, mer än det som ögat ser och kinden känner.
Jag vet att när jag lever utan - medveten - kontakt med den känslan av helighet blir mitt liv tommare, mer urvattnat, som regnet bleker en akvarell, och jag lever på tomgång, på sparlåga och mitt liv blir en blek narrkopia av vad det skulle kunna vara. Jag blir en skev vrångbild av mitt innersta jag och i den sprickan är det så mycket som försvinner, för i ett tomrum är det svårt att hålla ihop händerna om något.
När jag lever så, i utkanten av min största potential, är det något som tar stryk och jag känner mej inte längre hel, som en helhet. Jag blir på sin höjd spridda delar, men också detta kan bli svårt ibland.
Mina delar flyter omkring, som hemlösa virrpannor på olika isflak som är på väg bort ifrån varandra, och jag kan med största svårighet hålla emot den separationen, och låta dem återföras och mötas igen, kant mot kant.
Jag har, såvitt jag minns, aldrig känt mej helt hel.
Det är en tung brist.
Att leva i sprickan mellan den man har kapacitet att vara, och den man tror det är bäst att  vara, är att leva i smärta och svält. Men så länge vi vet detta, och så länge insikten om vilka val som varit nödvändiga och varför, kan vi lyfta på det tyngda huvudet och se tillvaron i ögonen.
Jag är inte mitt bästa jag. Jag lever inte mitt bästa liv. Varför? Därför att jag inte tillåter mej själv att göra det. Jag har valt olika spår i mitt liv, och alla har för mej hit, där jag sitter nu, vid mitt köksbord i Länsmansgården, vid min vita mac, där jag skriver detta.
Jag sitter där jag gör för att jag har valt det. Ingen kan säja något annat. Vill jag sitta någon annanstans för jag se till att göra andra val, se saker på ett annat sätt, välja med andra förutsättningar i tankarna.
Att vila i insikten att de val vi gör är de som formar våra liv, är att gå med på att öppna första-hjälpen lådan och därur plocka fram plåster och bandage. Det räcker ett tag. Men sen, när vi är tillräckligt läkta, ska vi gå ut i det liv vi ständigt ser till att skapa, ge oss själva handen och hjälpa oss själva att framgångsrikt balansera det smala spångar som ligger framför oss. För genom att skapa sin egen verklighet har man också makt. Makt att förändra. Makt att skapa det man verkligen verkligen vill och åstundar.
Vad är det du verkligen vill, egentligen?
Lever du ditt bästa liv någonsin?
Svaret är nej, för det mesta. Och lyckliga omständigheter, att kunna skapa nytt, att kunna omskapa, börja från början igen, precis när som helst!
Det är lycka.
Vi lever med hela makten och härligheten inom räckhåll, det är bara att sträcka ut handen.
Allt finns där.
Allt finns.


Till slut.