AND SO IT IS GOODBYE....

När du tog min hand
höll du i en krigare
som ville vidare
mot nya strider

Alla mina drömmar
hade dött i tiden vind
och blodet på min kind
ville inte torka

Men det är svårt att titta in i skuggorna
och inte längre känna svärdet i sin hand
och det är svårt att titta ner i avgrunden
och inte veta om man faller....

Staden har gett upp
borgen håller inte stånd
krigaren har gått sin rond
mot sina drakar
(Marie Clancy Feb 1983 )




"And so it is  
Just like you said it would be
Life goes easy on me
Most of the time
And so it is
The shorter story
No love, no glory
No hero in her sky"

(Damien Rice: The blowers daughter )

Far Väl.

DEN SISTA VALSEN




I natt jag drömde 
Om dig.
Vi var nånstans, på nåt stort ställe, ett hotell eller konferensanläggning
något sådant
Du var så snygg
snyggare än i verkligheten faktiskt
du hade kavaj och byxor i matchande tyg
och en av dina älskade tenniströjor under 
Jag vet inte riktigt vad vi gjorde där
någon av oss 
och det var inte säkert att det fanns något samband
mellan oss 
men när musiken började spela
en wienervals 
tecknade du åt mig att komma upp på dansgolvet
och du tog mig högtidligt
och överdrivet
i en valsfattning med dina händer
och sen kunde du inte dansa
trots allt 
det har du aldrig kunnat
men du försökte
för min skull
och när jag märkte att du inte kunde sa jag: 
Jaha, då blir det som vanligt, jag för.
Men även efter det fortsatte du att dansa
ganska fånigt. 
Det var sista gången
jag såg dig.




Vila nu i frid, käre Per.
Du lever i oss.



PER ASPERA AD ASTRA




"Låt oss ta en bit av tiden
glädjas åt varandra i den tid
som finns i minnet av en sommar.
Morgonen har redan vaknat
ljuset som jag länge saknat
väntar mig därute när jag kommer."

ur "Morgon på Kungsholmen"

IMAGINARY TIME

'


När det gäller upplevelsen av den här tiden - från beskedet till avskedet - så är det precis som det ska vara. Det finns ju inga manualer för hur man sörjer och när det drar ut på tiden tenderar vi att sjunka in i ett tillstånd av vanlighet. Det är vår mänskliga förmåga till läkning som sätter in sina försvar så att vi inte ska gå under alldeles. Det är inte fel att låta det bli en del av vardagen, för det är så vi fungerar som människor:när saker har pågått tillräckligt länge tenderar vi att inkorporera en upplevelse med hull och hår och i samma ögonblick mister den något av sin dramatiska sprängkraft.
  Samtidigt, på en annan nivå, flyter sorgen i en underström av full aktivitet, men vi är inte längre lika utlämnade åt dess förkrossande tydlighet.Det är som om vi till fullo upptäcker, att när nöden är som störst,när smärtan är som mest outhärdlig, då träder våra läkningsförsvar in och skyddar oss från att alltför hudlösa möta det oerhörda. Vi är kapabla till stordåd,på alla sätt,inom alla fält och vår förmåga att uthärda stor sorg är en del av dessa storheter. 
Sorgen börjar när slutet anas,oavsett hur lång tid det tar. Människor kan komma att säja  att det är bra att sörja redan nu, innan det är över, men vad vet de egentligen? Sorgen har sin egen karta, sin egen roadmap att följa och den är individuell för oss alla. Därför kan man aldrig säja att sorgen är si eller så. Den är. Och hur vi upplever den resan, hur vi hankar oss fram på den knaggliga stig som stakats ut för oss av krafter bortom oss själva, är vår egen angelägenhet. Vårt eget att skydda, för den upplevelsen är viktig, för det finns alltid ett sen. 
 


Och det är där vi hamnar till slut. Det är där vi måste leva vidare. 
Sen.

LAMA LO





Osså min speciella Takida-favvis:


UNFORTUNATELY

Livet lever oss
vi lever i livet
vi snubblar
vi famlar
vi skramlar
och gör oss till.

Men tiden,
tiden
den står stilla
det är vi som går

När det är över - 
denna vandring
vart tar vi
vägen?

Vart går vi,
när inga vägar längre finns?
När inga stråk av städers rutnät minns
längre
våra fötter?

När alla steg har tystnat
och luften upphör med en suck?

Vart går vi
vart tar vi vägen
egentligen?

Vilken väg
detta har varit!
Vilken resa!
Vilken fröjd!

Tack. Jag är nöjd.

BEING HUMAN


Att vara människa borde vara enkelt. Jag menar, det är allt vi behöver vara just nu, just här, ingenting annat.
Men det är så svårt ibland.
Ibland är det så svårt att jag undrar hur vi nånsin kom på idén att vara här, att komma hit.
Jag inser, när jag tänker efter, att allt i mitt liv är mitt ansvar och att jag själv är mitt eget största åtagande. Ingen annans. Det är bara jag som i det här livet, i den här kroppen, med den här hjärnan och allt vad där tillkommer, som kan styra och åbäka med mitt liv, med det/den jag är. 
Jag trodde en gång att jag var ganska speciell, för att inte säja väldigt speciell. Utvald. Nogräknad. Noga räknad. Att jag var något extra. Det tror jag fortfarande, men inte längre med ungdomens fasa för att vara en i mängden, att tillhöra massan. Jag vet att det är bara jag som är jag, ingen annan kan vara jag, ingen annan är bra på att vara jag. Det är jag själv världsbäst på; att vara jag.
Och när jag ser mej omkring konstaterar jag att jag kunde vara bättre på att ta hand om mej själv. Jag förnekar mej själv de enklaste nöjen, som att stämma min gitarr (strängarna ligger i garderoben ouppackade) skriva en dikt (huvudet bågnar av uppslag) skriva en bok eller berättelse ( en av alla som trängs inom mej) eller ge mej själv hyggliga förutsättningar för att se bra ut, må bra, trivas med livet och dess följdverkningar.
Någonstans ifrån fick jag med mej uppfattningen att det bästa är alldeles för bra för mej, och jag har levt den sanningen varje dag i mitt liv så här långt.
Jag tillåter mej inte att frodas, nej jag skapar så torftig jordmån runt mej att jag har svårt att överhuvudtaget vara, för att inte tala om att växa.
Om detta börjar låta som en sorgesång, en klagande madrigal där jag likt medeltidens flagellanter piskar mej själv på ryggen ,så har jag missat att uttrycka mej korrekt, med rätt tilltal.
Jag är inget offer.
Jag upprepar: jag är inget offer.
Inte på något sätt. När vi väl ställs inför insikten att allt vi gör, gör vi mot oss själva, att allt som händer är omständigheter vi själva satt i rörelse, att våra tankar är det som präglar (som ett mynt blir präglat:en kraftig stämpel under högt tryck) vår tillvaro, då kan vi med en djup suck släppa offertillvaron, för ingen annan gör något mot oss, det är vi själva som gör det mot oss.
Att ta ansvar för sitt liv har ingen åldersgräns. Jag har levt i över ett halvt sekel och känner mej fortfarande som en dununge när det handlar om personlig utveckling, att bliva in i sitt jag, att ta sej själv i besittning. Jag vet inte om jag nånsin kommer att bli kapabel att helt och fullt, till hundra procent, äga mitt jag, den jag är.
Det är en svår spricka att leva i; den, där man inte lever ut den man verkligen är. I det glappet är det lätt att tappa bort sej själv och gå vilse.Vilsenheten föder ännu mer förvirring och till slut, när man vaknar för n:te morgonen i rad och inser att varken socker,sex eller alkohol hjälper som självmedicinering, och säjer detta till sej själv med sträng förmanande röst, då vaknar något annat inom en. En vilja till försoning, en längtan efter en viloplats långt inom sej. En plats att sjunka ner på, att ta sej an sej själv,att upprätta den heder åt sej själv som man så länge dagtingat för att tron inte kommer lättvindigt, som ett brev på posten.
En helig plats att sjunka ner på, en helig plats för den helighet man känner men inte kan sätta ord på, den helighet vi alla känner och känner av, den helighet som förbinder oss med något större; en större helighet, en helighet som omfattar mer än det sedda, mer än det som sker i dagens vanliga lunk, mer än det som ögat ser och kinden känner.
Jag vet att när jag lever utan - medveten - kontakt med den känslan av helighet blir mitt liv tommare, mer urvattnat, som regnet bleker en akvarell, och jag lever på tomgång, på sparlåga och mitt liv blir en blek narrkopia av vad det skulle kunna vara. Jag blir en skev vrångbild av mitt innersta jag och i den sprickan är det så mycket som försvinner, för i ett tomrum är det svårt att hålla ihop händerna om något.
När jag lever så, i utkanten av min största potential, är det något som tar stryk och jag känner mej inte längre hel, som en helhet. Jag blir på sin höjd spridda delar, men också detta kan bli svårt ibland.
Mina delar flyter omkring, som hemlösa virrpannor på olika isflak som är på väg bort ifrån varandra, och jag kan med största svårighet hålla emot den separationen, och låta dem återföras och mötas igen, kant mot kant.
Jag har, såvitt jag minns, aldrig känt mej helt hel.
Det är en tung brist.
Att leva i sprickan mellan den man har kapacitet att vara, och den man tror det är bäst att  vara, är att leva i smärta och svält. Men så länge vi vet detta, och så länge insikten om vilka val som varit nödvändiga och varför, kan vi lyfta på det tyngda huvudet och se tillvaron i ögonen.
Jag är inte mitt bästa jag. Jag lever inte mitt bästa liv. Varför? Därför att jag inte tillåter mej själv att göra det. Jag har valt olika spår i mitt liv, och alla har för mej hit, där jag sitter nu, vid mitt köksbord i Länsmansgården, vid min vita mac, där jag skriver detta.
Jag sitter där jag gör för att jag har valt det. Ingen kan säja något annat. Vill jag sitta någon annanstans för jag se till att göra andra val, se saker på ett annat sätt, välja med andra förutsättningar i tankarna.
Att vila i insikten att de val vi gör är de som formar våra liv, är att gå med på att öppna första-hjälpen lådan och därur plocka fram plåster och bandage. Det räcker ett tag. Men sen, när vi är tillräckligt läkta, ska vi gå ut i det liv vi ständigt ser till att skapa, ge oss själva handen och hjälpa oss själva att framgångsrikt balansera det smala spångar som ligger framför oss. För genom att skapa sin egen verklighet har man också makt. Makt att förändra. Makt att skapa det man verkligen verkligen vill och åstundar.
Vad är det du verkligen vill, egentligen?
Lever du ditt bästa liv någonsin?
Svaret är nej, för det mesta. Och lyckliga omständigheter, att kunna skapa nytt, att kunna omskapa, börja från början igen, precis när som helst!
Det är lycka.
Vi lever med hela makten och härligheten inom räckhåll, det är bara att sträcka ut handen.
Allt finns där.
Allt finns.


Till slut.

SPRING DING DING

Josåatt.
Det är igång nu. Renoveringen av torpet. När ljuset återvänder och värmen kryper fram ur södra halvklotet där det legat i träda, då skulle jag, hade jag dyrt och heligt lovat mej själv, börja jobba på torpet.

 
Och det har jag gjort. Inte ensam visserligen, yngsta dottern har varit behjälplig som murbräcka och alltiallo i lofttakets svårare hörn, men vi är på god väg. 

Rätt klädd för uppgiften: handskar, hjälm och munskydd och rejäla kängor.

 Och som det brukar bli, en gädda kommer sällan ensam. Så fort man börjar riva i nåt blottar det något annat, som man därmed oxå måste ta tag i. Med båda händerna. Tills det gör ont. Eller svider och börjar blöda. Detta något visade sej vara en helt oisolerad yttervägg slash snedtaksvägg, där loftet byggts. 



 Det var en massa plats mellan efterkonstruerade nyuppsatta väggar på gammalt bjälklag, och torpets ursprungskonstruktion. Detta måste nu fyllas med något, och yngsta dottern är den med kroppsbyggnaden som krävs för att verka i mindre hålrum.

Där ska isoleringen in, till varje pris. Jag klan bara föreställa mej hur kallt det blir på vintern annars. Hon blir ersatt efter förtjänst såklart.
Men.
Jag tänker inte utgjuta mej över detta renoveringsprojekt på denna blogg. Jag har bestämt mej, efter mycken tankemöda, att öppna en byggblogg, enkom ägnad åt detta byggande och renoverande.Vad den ska heta? Ingen aning. Tips välkomnas.
Under tiden; betrakta och begrunda Brogården 120.
Fortsättning följer, som man brukar säja.

En liten bit av himlen. När fuktskadade spånskivor tagits bort kunde man se himlen i skarven mellan gamla brädor och murstocken.









WINTER IS COMING


Blågrå skymning över torpet i kohagen. Snön har äntligen fallit och termometern pekar på minus. Vinter har kommit och vi skriver januari 2012.
Smalare utsnitt, men samma torp.



Nu vilar Brogården i gläntans tysta stillhet, omgiven av mäktiga granar som susar sitt evighetsrop mjukt ut i skogen. Till sommaren kommer korna och då ska jag röja buskar och träd, klippa gräs och måla hus och kräva torpet som mitt änteligen.