THOUGHTS IN THE TIME OF DARKNESS



Vi har nu äntligen lämnat den månad som är höstens längsta; årets längsta,mörkaste minst hoppfulla: min födelsemånad,ett fredagsbarn som kom till världen en eftermiddag för snart 57 år sedan, hal och slankig med kolsvart hår.
November är för mej en golgatavandring genom en snårskog av mörker,dimma, kolsvarta morgnar, tidiga kvällar då ljuset fallet platt till marken, som en hand som trycker en ljuslåga ner i stearinets smälta. 
Jag vill aldrig mer vakna upp, jag vill undfly detta mörker, jag vill leva i stillhet tills ljuset vaknar om våren. Min nacke känns böjd, liksom tyngd av mörkret, av den annalkande kölden, av vinternätter prickiga av stjärnornas nålfall. Det enda försonande med vintern är dess obevekliga klarhet, som en vässad egg, ett blankpolerat rakblad, en yta av silver att spegla sej mot. Det är som om vinterns enda försonande drag är dess skärpa, dess bågnande blånande svärta in mot universums mittpunkt,med ett hopp om färder bortom Vintergatans krokande galax, till kvasarerna fjärran.
Därför längtar jag nu tlll vintern, till dess klarhet, till andedräktens pulserande rök ur kroppens hålrum, till skärpan som får trädens grenar att svartna, tlll himlens blårymd; vad som helst bara november vore över. 
Och min födelsedag är numera en dag som alla andra.
Annat var det när man växte upp: förväntan, pirr, ljudet av mor och far i köket prasslande med papper, mumlande, skrapet av stolar, koppar mot fat, och så till slut: brickan med ljus och present. Eller, om presenten var för stor (som när jag fick min första vuxencykel när jag fyllde 14) fick jag gå upp ur sängen och  ner i hallen för att beskåda.
Idag är jag glad att jag lever. Varje dag till på denna jord är en gåva.

Today is a gift, that´s why it is called the present.
 
Jag har alltid tyckt att det är en befängd idé att fira någons födelsedag - varför fira att någon lyckats leva ett år till? Det är liksom ingen bedrift, inget man rott i land. Men det finns väl någon hednisk sedvänja bakom, som med så mycket annat. Kanske var det för att förr i tiden var det verkligen att bli en bedrift att leva ett år till. Tiderna var hårda. Hygienen bristfällig. Stora svarta råttor rullade ur bukmagade skepp och rann iland bärande på en smitta som skulle sprida förödelse i stora delar av Europa.
Att leva vidare då var en bedrift.
Men nu.
Fast jag erkänner att när det gäller mina barn ÄR jag verkligen löjligt lycklig över att de lyckats leva ett år till. Så är det.

Vägen till upprättelse av den egna personen går över en kullerstensbelagd väg där du hela tiden kan snubbla, och gör det, där du hela tiden riskerar att falla, men att inse och omfamna just den sårbarheten, den svagheten leder till kärlek för den man är. I all skröplighet.
Att se mej själv fullt ut, och ta till mej den sanningen är något av de skönaste jag upplevt. Jag är inte klar än, inte på långa vägar, jag har lång väg att gå ännu, och det fyller mej med en djup känsla av respekt för min förmåga att resa mej på nio och gå vidare.
Visst kan jag bli ledsen, visst finns det tillfällen när jag gråter  men skälen är så mycket annorlunda nu.
Så jag är glad och tacksam över allt det goda som kommit i min väg, men mest av allt värderar jag ändå det svåra, det jobbiga, det som vrängde mej utan och innan. Det var inte roligt medan det hände, det fick mej att rasa, att förbanna, att ibland vilja dö, men när jag ser tillbaka så är det dessa upplevelser som stärkt mej mest. Som kraftfullast bidragit till mitt växande och lärande. Detta är olika för alla, jag lägger inga värderingar i olika upplevelser eller sorger, det finns inget som är mer eller mindre; allt är, och hur det påverkar oss avgör vi själva.

För två år sedan dog en av mina vänner. 49 år gammal föll hon ihop på golvet och när ambulansmännen fick igång hennes hjärta hade allt redan blivit för sent. Två dagar senare dog hon i en sjukhussäng utan att ha återfått medvetandet. Av olika skäl fick jag inget veta förrän hon redan dött. Jag hade pratat med henne några veckor tidigare: Jag kommer ut till din stuga innan sommaren är slut, sa hon.
Nej, det gjorde hon inte. Istället fick jag närvara vid hennes begravning i en kyrka fylld till sista plats av familj, vänner och kollegor.
Hon var min vän, min syster, min älskade, mitt problembarn. Hon var en människa som strök livet mothårs, som krävde stort tuggmotstånd och inget hos henne var varken lätt, enkelt eller obehindrat. Hon mötte livet med blottade tänder, redo att hugga, för hon var van vid att bli biten. Hon var min syster, själsligt, för hos mej kunde hon möta samma förståelse som den man visar ett syskon. Vad hon än gjorde fanns en liten ficka hos mej reserverad  för henne, för jag visste att hennes godhet var stor och hennes förmåga till kärlek ännu större.
På hösten tänder jag ett ljus vid hennes grav och begrundar det obegripliga, att hon inte längre finns. Jag läser hennes namn på skivan av bohusgranit och upplever återigen en känsla av svindel över att hon inte längre lever.
Jag har blivit besparad så mycket,och det är jag tacksam för. 





Även detta hade jag velat leva utan.

Inga kommentarer: