BEYOND WORDS

Utöya Juli 2011



Till mina älskade barn:

Jag är helt tagen av det som hände i Norge i fredags,speciellt nerskjutningarna av barn och ungdomar på AUF:s läger på Utöya. Det kändes så ofattbart när det hände,som en berättelse som handlade om någon annan - inte oss, hämtat från ett fjärran land i en ond saga.
Jag bär med mej sorgen efter alla de unga som dött,det är oundvikligt. Jag bär med mej de känslor av panik,ångest,skräck och outsäglig fasa som jag tror de drabbade anhöriga har känt och känner. För jag är själv förälder, och vetskapen om att jag kunnat mista mina barn lika lätt och ofattbart som dessa norska mödrar och fäder gör mej delaktig i deras sorg, i deras svarta resa genom smärtans alla mörker.För man vet ju aldrig. Var man än befinner sej kan livet visa sej vara så bräckligt, så fasansfullt, att en vuxen man riktar sitt vapen mot en elvaåring.och trycker av. Två gånger. För att vara säker.
Det går inte att begripa.
Det är först nu, fem dagar efter det oerhörda som skedde i Oslo och på Utöya,som det har blivit riktigt verkligt.Nu,när namnen och bilderna på de som dödats börjar visas i media.
Nu,när jag hört de överlevande berätta, med stela anletsdrag, med tomma ögon, med skräckens kalla färg målade i ansiktena, som det börjar gå upp för mej, en millibråkdel av djupare insikt och förståelse,inte mer, vad de varit med om.Vad de gått igenom. Vad de kommer att få leva med resten av livet.
Det är först nu som jag fått tillgång till mina tårar. I början frös de bara till is inom mej. I ett mörker som bara födde tomhet,outsäglighet.
Sen kom chocken, de andra känslorna: vrede, ilska,frustration,hämndbegär,rop på hårdare straff,mer övervakning: Fånga den jävlen innan!
Men inget sådant hjälper,det vet jag.men känslorna kommer i alla fall.
Nu är det onsdag. Jag präglas fortfarande av det som hände, av det som hänt. De små kropparna i vattenbrynet, alldeles stilla: mördaren på språng mitt ibland dem,med vapen i händerna iklädd den polisuniform som var ägnad att invagga i trygghet,säkerhet,ro. Så att han kunde komma dem riktigt nära,så att han kunde träffa så många som möjligt. I ansiktet. I ryggen. I magen. I bröstet. I benen.
Det finns inga ord för detta. Jag är ohjälpligt fast i ett band som förenar mej med människor jag aldrig mött, men som förlorat någon de älskar.Jag känner deras sorg för nu vet jag att det är möjligt att mista allt på bara några timmar. Allt som betyder något.Som var hela ens värld.
Jag värderar livets helgd,det har jag inte alltid gjort men det gör jag nu,men inte på grund av det som skedde. Det som skett.
Jag vet vad jag har - mina älskade barn - och insikten att ni kan tas ifrån mej med hastigheten av ett ögonblick gör mej ödmjuk.
Jag älskar er , alla tre.
Med hela mitt hjärta.
Av hela mitt hjärta.
Med hela mitt väsen.
kram
mor