PICTURES OF TIMES PAST AND PEOPLE PASSED

Det var en gång en flicka som hette Marie.
Ibland har man inte riktig koll på vart man är på väg,
men för det mesta vet man var man kommer ifrån.

Jag bodde i Furulund, en liten plats med villor och sommarhus. Då. Så är det inte längre. Marken har ökat i värde, kommunen Partille expanderar och måste ta plats. Skogen ner mot tjärnen bebyggdes med radhuslängor och villor i miljonklassen. Vem hade väl trott det den där dagen i början av 60-talet, när den här bilden togs, på trappen till det hus min morfar byggde på 20-talet : Vilhelmsro.

( Notera uniformen - morfar var inkallad i hemvärnet under kriget)

Morfar hette Olle, han var gift med Edith, och deras första barn döptes till Aina Ingegerd. Han var långsam i starten, morfar, och mötte Edith när han var en bra bit över trettio. Hon hade redan fått ett erbjudande to die for av en rik godsägare, men inför utsikterna att behöva ställa upp som avelskossa och säkra arvingar till hans förmögenhet, backade hon ur. Åtminstone enligt den berättelse jag fick höra.


Enligt samma berättelse var det nämligen tradition i denna godsägarfamilj att skaffa många barn, något som Edith var sådär lagom sugen på. Så hon nobbade ädlingen och valde morfar istället. Med honom fick hon tre döttrar: Aina,Elly och Ing-Marie.



Här är två coola tjejer i Mora i slutet av 40-talet: Storasyster Aina (med cigarett i handen, hon gav aldrig upp rökningen, inte ens när hon fick lungcancer på ålderns höst) och mellansyster Elly
. Var de i Mora för att kolla på Vasaloppet? Det berättar inte historien.


Morfar Olle med en välbeställd herre, kanske fabrikörn?

Morfar jobbade på Mürehns Sliperi i Partille. Företaget låg alldeles invid järnvägen som passerade utanför på sin väg mot Stockholm. Partille station låg bara ett stenkast bort; bekvämt för tunga transporter ut i landet. Här står min morfar med sin cykel, som han cyklade på tills han blev så gammal kroppen inte längre orkade med.Jag minns hur han brukade cykla ner till Partille för att hämta ut sin pension.Bilar var liksom inte hans grej.

Det var få förunnat på 40-talet att skaffa körkort, än mindre bil.
Men min far kunde. Han valde en bana som yrkeschaufför och körde bland annat lastbil åt SKF:s fabriker som låg i Gamlestaden. På den tiden bestod körkortslektionerna i att man tog en sväng med körläraren ,visade att man kunde hantera fordonet och visste vad skyltar och vägmärken betydde. Sen var det klart. Med lappen i hand kunde man sen ge sej ut i världen. Min far körde bil i hela sitt liv, även sen han fått -och hämtat sej från - sin första stroke.Att åka bil med honom var inget för det vekhjärtade. Han skrek, svor och hötte med näven åt medtrafikanterna; han provocerade genom att ibland köra onormalt långsamt så att det bildades långa köer efter honom, eller så vägrade han konsekvent att använda vägrenen om någon ville köra om. "Vägrenen är ingen körbana!"

En ung rekryt i Luftvärnet på 40-talet.


Många år (60) senare, fjärran den unge rekryten.
De sista åren av sitt liv bodde min far på Bergsjöhus, sedan han fått flera strokes och små hjärnblödningar som gjorde att han behövde omfattande vård. Men han var fortfarande den han var.


Min far Kurt gjorde lumpen vid Luftvärnregemente 6 som låg ute i Kviberg
, LV6. En röd slottsliknande byggnad som ännu finns kvar, Exercisfälten runt omkring är till stora delar fortfarande bevarade.
Min far växte upp i Gärdsås, en del av storgöteborg som på den tiden - 40-talet - låg långt utanför stan. Efter att ha kört genom Mellbys villaområden upphörde asfaltvägarna, och oljegruset tog vid. Mina farföräldrar - Oskar och Linnéa - bodde i ett stort grönt trähus med stor spännande trädgård där grusade gångar erbjöd långa utflyker för en liten tjej på trehjuling. Ju längre bort från huset man kom, desto vildare blev trädgården.

Min fars mormor, Alfrida, ett riktigt rivjärn.

Gamlamormor Alfrida var en riktig bitch, åtminstone om man ska tro vad som berättades om henne. Hon var en varm anhängare av aga som uppfostringsmedel och slog sina barn och barnbarn. Min äldsta faster berättade om sommarlov ute hos mormor - i farmor Linnéas bardomshem i Lindome - och hur de blev slagna av sin mormor vid minsta förseelse.

Historien om byrån från Lindome

M
ånga år senare, när torpet i Lindome övergått i min fars ägo och mina föräldrar bestämmer sej för att sälja (till min kusin Magnus,min äldsta fasters yngste) blir jag erbjuden att välja ut de möbler jag skulle vilja ha. Jag tar med mej en stor Lindomebyrå - den står nu i mitt sovrum - och uppe på vinden hittar jag en gammal kommod med zinkbalja som jag också tar med mej.Några år senare flyttar jag till en ny lägenhet. Från första början står det klart att jag och mina döttrar inte är ensamma där. Dörrar öppnas och stängs utan anledning, dörrhandtag trycks ner eller skramlar utan att det finns någon där. På nätterna fylls bostaden av rastlösa ljud, som om någon skyndade otåligt och med lätta steg över parketten i vardagsrummet.
Till slut får jag nog. En natt går jag ut i vardagsrummet och väser (för att inte väcka döttrarna):"Nu får det fanimej vara nog! Det är JAG som bor här! Lämna mej ifred för helvete!"
Men aktiviteten i lägenheten upphör inte. Som av händelse har jag en vän på besök. Jag berättar om våra bökiga inneboende, och hon erbjuder sej att gå runt i alla rum och "känna", för det är sånt hon kan. Efter ett tag kommer hon tillbaka till mej och säjer: "Det är någon som har kommit med din byrå." (byrån från Lindome stod då i hallen)" Hon älskar dej, och hon blir jätteledsen när du kommer ut och svär åt henne på nätterna. Hon vill dej bara väl. Hon är här för att vaka över dej."
Jag fattar ingenting. VEM kunde det vara? Tills det slår mej: Alfrida, min elaka gammelmormor, hon som slog sina barn och barnbarn. Det måste vara hon. Men hur kunde det komma sej? Och när blev hon så "god"? Men på nåt sätt "känns" det ändå "rätt", som om hon, genom att ta hand om mej, återupprättar sitt anseende. Fråga mej inte var de tankarna kommer ifrån, det bara känns så. Och på nåt sätt har jag inget emot att denna kärva kvinna vakar över mej. Hon påminner mej om sin dotter, Linnéa - min farmor - som också var kärv och tuff ,ingen gulligullfarmor att krypa upp i knät på direkt. Men min farmor var ett av få ljus i mitt liv under min uppväxt, och hon älskade mej. Det kände jag. Och jag älskade henne, hela livet. Även nu,många år efter att hon är död, saknar jag henne. Att ha dessa starka, obekväma och sträva kvinnor på min sida känns bara bra.
Jag känner igen mej i dem, jag känner vårt släktskap; vi är stöpta i samma form.

Julfirande hos gamlafarmor i Östergötland på 60-talet. Från vänster: gamlafarmor. min farmor Linnéa, mor Aina, farfar Oskar ,pappa Kurt, Ellen (gift med farfars ygnste bror Erik) och längst fram jag och Lillbror Sören. Inget rinnade vatten inne hade hon, gamlafarmor.


Gården i Östergötland, och gamlafarmor med långkjol och förkläde.
Där växte min farfar Oskar upp, med sina yngre bröder Erland och Erik. Jag minns att hennes händer var mjuka och fulla av veck och fåror, och att hon betonade orden annorlunda : sockerdricka med tonvikt på i:et, istället för på o:et , som vi sa på västkusten.



Far och grävmaskin grävde för vatten och avlopp i Dingle 1954.

När jag föddes jobbade min far uppe i Dingle, i närheten av Lysekil. Han hade övergett lastbilarna och satsade istället på ett yrkesliv som grävmaskinist.På den tiden - och så är det förmodligen fortfarande - åkte man dit jobben fanns, och den här gången följde mor med. Han skulle vara borta länge, och med tanke på att jag snart skulle födas, så åkte hon med.
.
Min far jobbade med grävmaskiner i hela sitt liv
Han startade eget så småningom, hade en kille anställd under en period, och tjänade bra med pengar: Under de här åren - 50,60 och 70 talet - växte Göteborgsregionen så det knakade. Torslanda flygplats byggdes delvis med hjälp av fars grävskopa. De allra flesta vägar som vi numera kör på, har han varit med om att bygga. Att satsa på grävmaskiner visade sej vara ett bra val , och det var aldrig ont om jobb under de åren; det skulle byggas överallt, stan växte och det behövdes kunnigt yrkesfolk som min far. Det enda som ibland kom ivägen för hans möjligheter att få, eller behålla ett jobb, var hans hetsiga temperament.

Mor och jag i Göteborgs skärgård - kanske Rivö? - 1957. Leopardmodet var inne redan då.


Båt och hav var en självklar del av tillvaron. Farfars båtar hette "Else" med olika nummet efter. Första båten, en rejäl träsnipa, hette följaktligen "Else I", och så vidare.

Efter att lillebror läst mitt inlägg fick jag välkommen hjälp med korrekta uppgifter. Såhär var det nämligen enligt honom:


"Farfars första båt hette Lallie som var en plattgattad träbåt, stil ungefär som en tender. Båt nummer två var en rackarns stor livbåt i lärkträ som fick namnet Else, den var 9 meter lång och det var en ständig kamp att hålla röta borta och vatten ute. Den sista han hade var i kontrast en ganska liten plastsportbåt, en Sälö 17 från 1966.
"

Det fiskades ständigt, far och farfar var ute vid Böttö och i vattnen däromkring, och kom hem med blank torsk, grönskimrande makrill och ibland min absoluta favoritfisk :vittling.
Det blev väl aldrig någon fiskare av rang av mej, men havet, det arvet bär jag med mej i mitt blod. Än i dag känner jag en djup känsla av hemkomst och välbefinnande, när jag kommer ut till havet.



Fin skolavslutningsklänning på 60-talet. Vit med blå prickar.

Kvällsdopp i Kåsjön på 60-talet. Far var en snygg karl, det går inte att förneka.

Rötter

Maria.

När jag var i Egypten förra vintern lärde jag mej att skriva på namn på arabiska. Jag undrar vad farmor Linnéa hade sagt om det, hon som hatade tyskar (på grund av kriget) och hånade danskar för deras "grötspråk".Hon var kanske inte direkt främlingsfientlig, men hon gillade inte "utlänningar", oavsett härkomst eller hudfärg, även om tyskarna stod högst upp på hennes hatlista. Men kanske hade hon bara gillat det, för att det var jag.
De finns inom mej, alla de jag härstammar från. Deras leenden, deras skratt, vår släkts beryktade galghumor som vi själva förstod och hängivet ägnade oss åt - men kanske ingen utanför familjen - deras berättelser, även om de börjat blekna och fast deras kroppar inte längre finns ibland oss.
Ibland tänker jag att jag kommer från en lång rad snygga, men djupt störda, människor.
Det roar mej att tänka på det viset, som om deras knäppa personligheter är något som gick i arv.
Ibland kanske jag glömmer bort vem jag är , vart jag är på väg.
Men ett besök bland bilderna, och minnena av mina förmödrar och fäder ger mej en känsla av sammanhang, av obruten väv, och jag vet att deras väg är min, till slut.
Dit de har gått ska även jag gå en gång, och även jag ska vila under träden, under lövverkets skugga, och kanske, kanske ska vi mötas där, på andra sidan nu.