THOUGHTS IN THE TIME OF DARKNESS



Vi har nu äntligen lämnat den månad som är höstens längsta; årets längsta,mörkaste minst hoppfulla: min födelsemånad,ett fredagsbarn som kom till världen en eftermiddag för snart 57 år sedan, hal och slankig med kolsvart hår.
November är för mej en golgatavandring genom en snårskog av mörker,dimma, kolsvarta morgnar, tidiga kvällar då ljuset fallet platt till marken, som en hand som trycker en ljuslåga ner i stearinets smälta. 
Jag vill aldrig mer vakna upp, jag vill undfly detta mörker, jag vill leva i stillhet tills ljuset vaknar om våren. Min nacke känns böjd, liksom tyngd av mörkret, av den annalkande kölden, av vinternätter prickiga av stjärnornas nålfall. Det enda försonande med vintern är dess obevekliga klarhet, som en vässad egg, ett blankpolerat rakblad, en yta av silver att spegla sej mot. Det är som om vinterns enda försonande drag är dess skärpa, dess bågnande blånande svärta in mot universums mittpunkt,med ett hopp om färder bortom Vintergatans krokande galax, till kvasarerna fjärran.
Därför längtar jag nu tlll vintern, till dess klarhet, till andedräktens pulserande rök ur kroppens hålrum, till skärpan som får trädens grenar att svartna, tlll himlens blårymd; vad som helst bara november vore över. 
Och min födelsedag är numera en dag som alla andra.
Annat var det när man växte upp: förväntan, pirr, ljudet av mor och far i köket prasslande med papper, mumlande, skrapet av stolar, koppar mot fat, och så till slut: brickan med ljus och present. Eller, om presenten var för stor (som när jag fick min första vuxencykel när jag fyllde 14) fick jag gå upp ur sängen och  ner i hallen för att beskåda.
Idag är jag glad att jag lever. Varje dag till på denna jord är en gåva.

Today is a gift, that´s why it is called the present.
 
Jag har alltid tyckt att det är en befängd idé att fira någons födelsedag - varför fira att någon lyckats leva ett år till? Det är liksom ingen bedrift, inget man rott i land. Men det finns väl någon hednisk sedvänja bakom, som med så mycket annat. Kanske var det för att förr i tiden var det verkligen att bli en bedrift att leva ett år till. Tiderna var hårda. Hygienen bristfällig. Stora svarta råttor rullade ur bukmagade skepp och rann iland bärande på en smitta som skulle sprida förödelse i stora delar av Europa.
Att leva vidare då var en bedrift.
Men nu.
Fast jag erkänner att när det gäller mina barn ÄR jag verkligen löjligt lycklig över att de lyckats leva ett år till. Så är det.

Vägen till upprättelse av den egna personen går över en kullerstensbelagd väg där du hela tiden kan snubbla, och gör det, där du hela tiden riskerar att falla, men att inse och omfamna just den sårbarheten, den svagheten leder till kärlek för den man är. I all skröplighet.
Att se mej själv fullt ut, och ta till mej den sanningen är något av de skönaste jag upplevt. Jag är inte klar än, inte på långa vägar, jag har lång väg att gå ännu, och det fyller mej med en djup känsla av respekt för min förmåga att resa mej på nio och gå vidare.
Visst kan jag bli ledsen, visst finns det tillfällen när jag gråter  men skälen är så mycket annorlunda nu.
Så jag är glad och tacksam över allt det goda som kommit i min väg, men mest av allt värderar jag ändå det svåra, det jobbiga, det som vrängde mej utan och innan. Det var inte roligt medan det hände, det fick mej att rasa, att förbanna, att ibland vilja dö, men när jag ser tillbaka så är det dessa upplevelser som stärkt mej mest. Som kraftfullast bidragit till mitt växande och lärande. Detta är olika för alla, jag lägger inga värderingar i olika upplevelser eller sorger, det finns inget som är mer eller mindre; allt är, och hur det påverkar oss avgör vi själva.

För två år sedan dog en av mina vänner. 49 år gammal föll hon ihop på golvet och när ambulansmännen fick igång hennes hjärta hade allt redan blivit för sent. Två dagar senare dog hon i en sjukhussäng utan att ha återfått medvetandet. Av olika skäl fick jag inget veta förrän hon redan dött. Jag hade pratat med henne några veckor tidigare: Jag kommer ut till din stuga innan sommaren är slut, sa hon.
Nej, det gjorde hon inte. Istället fick jag närvara vid hennes begravning i en kyrka fylld till sista plats av familj, vänner och kollegor.
Hon var min vän, min syster, min älskade, mitt problembarn. Hon var en människa som strök livet mothårs, som krävde stort tuggmotstånd och inget hos henne var varken lätt, enkelt eller obehindrat. Hon mötte livet med blottade tänder, redo att hugga, för hon var van vid att bli biten. Hon var min syster, själsligt, för hos mej kunde hon möta samma förståelse som den man visar ett syskon. Vad hon än gjorde fanns en liten ficka hos mej reserverad  för henne, för jag visste att hennes godhet var stor och hennes förmåga till kärlek ännu större.
På hösten tänder jag ett ljus vid hennes grav och begrundar det obegripliga, att hon inte längre finns. Jag läser hennes namn på skivan av bohusgranit och upplever återigen en känsla av svindel över att hon inte längre lever.
Jag har blivit besparad så mycket,och det är jag tacksam för. 





Även detta hade jag velat leva utan.

THE GLASS IS EITHER FULL OR EMPTY

" En vanlig frågeställning illustrerar Optimism vs. Pessimism via frågan, betraktar man ett vattenglas, som till hälften är fyllt, som halvfullt eller halvtomt? Sedvanlig visdom förmodar att optimister svarar 'Halvfullt', och pessimister 'halvtomt' (förutsättande att fullt betraktas som bra, och tomt betraktas som dåligt). " Wikipedia

I am glad that SOMEONE is agreeing with me!
 
Jag har alltid haft problem med föreställningen om det halvtomma eller det halvfulla glaset. Detta började redan i späd ålder; jag kunde inte se vad det var för skillnad och varför man gjorde ett så stort väsen av detta. Jag kom till den slutsatsen att det måste vara något fel på mej; jag såg aldrig glaset som vare sej halvtomt eller halvfullt, jag förstod inte frågeställningen helt enkelt. 
Nu när jag har insett att det är så det ligger till, att detta synsätt som halvfullt eller halvtomt aldrig kunde få fäste i mej, har allt blivit så mycket enklare. Det var väl tusan också att jag var tvungen att leva över ett halvt sekel innan jag lät mej själv begripa detta, men gjort är gjort.
För det var faktiskt bara häromdan som det slog mej: Glaset är antingen fullt eller tomt. Det är DÄRFÖR  konceptet med det halvfulla glaset aldrig gått hem hos mej. Eller det halvtomma, for that matter.
Nej, i min lilla värld är glaset antingen fullt eller tomt.
Är det fullt så - bra.
Är det tomt så - bara att fylla på.
Båda glasen erbjuder möjligheter. Det fulla glaset inbjuder till att låta sej väl smaka. Det tomma glaset är ny obruten mark, att fylla med vad hjärtat lyster.
Inget av glasen erbjuder något problem, båda inbjuder till möjligheter, och är glaset redan fullt går det alldeles utmärkt att hälla ut innehållet och fylla på med nåt annat, nåt nytt.
Och det tomma glaset ska vi inte ens tala om. Så mycket möjligheter som ryms däri!
Men det halva glaset? Ska det bara stå där och åbäka sej och vara till för att Schopenhauer tänkt till där i sin ensamhet?
I don´t think so!
Det är väl  så att för mej finns inga halva glas. Det är antingen eller. Inte både och.
Jag ser tillvaron som det fulla glaset: till brädden full av möjligheter, eller som det tomma glaset: Vad ska vi göra nu då? Vad ska vi hitta på för spännande saker?
Glad och lättad - jo faktiskt - över att ha kommit detta på spåren (varför jag inte funnit mej tillrätta med detta så vanliga mänskliga betraktelsesätt) kan jag nu släppa taget om min egen känsla av otillräcklighet, över att inte "känna mej hemma" bland mina likar,och gå vidare; glad och nöjd över att ha funnit min egen uttolkning av ett slitet och vedertaget begrepp.
Nej, kära systrar och bröder.
Mitt glas är alltid redo. Att tömmas eller fyllas, vad som passar för stunden.
Men det är mitt glas.

BEYOND WORDS

Utöya Juli 2011



Till mina älskade barn:

Jag är helt tagen av det som hände i Norge i fredags,speciellt nerskjutningarna av barn och ungdomar på AUF:s läger på Utöya. Det kändes så ofattbart när det hände,som en berättelse som handlade om någon annan - inte oss, hämtat från ett fjärran land i en ond saga.
Jag bär med mej sorgen efter alla de unga som dött,det är oundvikligt. Jag bär med mej de känslor av panik,ångest,skräck och outsäglig fasa som jag tror de drabbade anhöriga har känt och känner. För jag är själv förälder, och vetskapen om att jag kunnat mista mina barn lika lätt och ofattbart som dessa norska mödrar och fäder gör mej delaktig i deras sorg, i deras svarta resa genom smärtans alla mörker.För man vet ju aldrig. Var man än befinner sej kan livet visa sej vara så bräckligt, så fasansfullt, att en vuxen man riktar sitt vapen mot en elvaåring.och trycker av. Två gånger. För att vara säker.
Det går inte att begripa.
Det är först nu, fem dagar efter det oerhörda som skedde i Oslo och på Utöya,som det har blivit riktigt verkligt.Nu,när namnen och bilderna på de som dödats börjar visas i media.
Nu,när jag hört de överlevande berätta, med stela anletsdrag, med tomma ögon, med skräckens kalla färg målade i ansiktena, som det börjar gå upp för mej, en millibråkdel av djupare insikt och förståelse,inte mer, vad de varit med om.Vad de gått igenom. Vad de kommer att få leva med resten av livet.
Det är först nu som jag fått tillgång till mina tårar. I början frös de bara till is inom mej. I ett mörker som bara födde tomhet,outsäglighet.
Sen kom chocken, de andra känslorna: vrede, ilska,frustration,hämndbegär,rop på hårdare straff,mer övervakning: Fånga den jävlen innan!
Men inget sådant hjälper,det vet jag.men känslorna kommer i alla fall.
Nu är det onsdag. Jag präglas fortfarande av det som hände, av det som hänt. De små kropparna i vattenbrynet, alldeles stilla: mördaren på språng mitt ibland dem,med vapen i händerna iklädd den polisuniform som var ägnad att invagga i trygghet,säkerhet,ro. Så att han kunde komma dem riktigt nära,så att han kunde träffa så många som möjligt. I ansiktet. I ryggen. I magen. I bröstet. I benen.
Det finns inga ord för detta. Jag är ohjälpligt fast i ett band som förenar mej med människor jag aldrig mött, men som förlorat någon de älskar.Jag känner deras sorg för nu vet jag att det är möjligt att mista allt på bara några timmar. Allt som betyder något.Som var hela ens värld.
Jag värderar livets helgd,det har jag inte alltid gjort men det gör jag nu,men inte på grund av det som skedde. Det som skett.
Jag vet vad jag har - mina älskade barn - och insikten att ni kan tas ifrån mej med hastigheten av ett ögonblick gör mej ödmjuk.
Jag älskar er , alla tre.
Med hela mitt hjärta.
Av hela mitt hjärta.
Med hela mitt väsen.
kram
mor

HUNTERS AND COLLECTORS

 Morgon vid stugan i Finnekumla påsken 2011, med älvdans å allt.

Jag skrattar gott när jag läser dotterns paralleller om Anna Kareninas moderslöshet som i förlängningen leder till att man vill kasta sej under ett tåg när tillvarons förbryllande egenheter inte går ihop, versus en mamma som med hela handen pekar ut riktningen och säjer - bland mycket annat - : lägg inte trosorna DÄR!
 Män är konstiga. Det finns ingen väg runt detta. Jag vet, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, vårt lika värde och allt det där, må så vara, men män är konstiga. Ellers, som dom säjer i Norge - dom är " de andra".
Man skulle kunna tro att om någon fick nåt väldigt lättvindigt och gratis, skulle vederbörande bli både tacksam och glad och skatta sej lycklig, eller hur?
Inte män. De ska KÄMPA. Slåss. Bröta. Böka. Få till det under sitt anletes svett, annars är det inte värt nåt!
Om en man kommer hem till mej, tar av sej alla kläderna och säjer:
- Först ska jag göra dej väldigt lycklig, sen diskar jag!
Då säjer inte jag: OH NO, vilket lättfångat byte! Guud så jobbigt! Jag som ville slåss för detta!
Som kvinna säjer jag: Tack. Kanon. Say no more. Välkommen.
Varför det är så att män vill JOBBA för sina "segrar" går nog tillbaka till jägar och samlarsamhället. En mans värde mättes i hans dådkraft, hans förmåga att jaga (vilket i förlängningen betydde att hans folk kunde överleva- inte så dumt eller hur?  ) och eftersom det var rätt behändigt att vara i fysisk trim på den tiden med allt springande efter djur på savannen and what have you, så var det eftersträvansvärt att ha en muskulös kropp. Den kunde utstå och uträtta så mycket mer. Märk väl att detta var långt före feodalsamhället när ägande blev den norm som styrde upp allas liv. Alltså behövde inte mannen från jägar och samlarsamhället oroa sej över pikar om storleken på hans penis eller hans eventuella förmåga att avla söner. Allt sånt kom senare.
För honom räckte det med att få JAGA. För så mättes hans värde.
Därför betraktar de flesta män de stekta sparvar som utan föregående jakt kommer flygande in i hans mun, med stor misstänksamhet och skepis. Det var inte såhär det skulle gå till, tänker hans reptilhjärna. This is WRONG!
Men lättflirtad som han är, åtminstone för stunden, är han inte den som är den utan han gapar glatt och sväljer.
Tills nästa morgon. Insikten om, och kraften av, den uteblivna jakten slår nu till med full styrka, och han vill bara fly, eftersom hans manlighet fått sej en törn. 
Eftersom hans gener vant sej vid att hans manlighet blir bedömd utifrån hans förmåga att lyckas vid jakten, hans förmåga att springa, lura på bytet, fälla det med spjut och whatnot, och i sitt anletes svett släpa hem det till de samlande kvinnorna i samhället, så hänger han inte riktigt med i den moderna världen där inget sånt förväntas av honom. Att göra sej FÖRTJÄNT av beröm, segersötmor,  är något han vant sej vid under årtusenden. Att njuta segerns sötma utan föregående jakt känns för hans reprilhjärna som obegripligt. Och fel. Som att - det BORDE inte vara såhär. Därför värderar han detta lägre. Det kom till honom utan kamp, utan hans egen förskyllan, och han har således inget ansvar för en eventuell fortsättning av det. Han gratulerar sej själv - i smyg - till sin smala lycka, men vänder genast blicken åt annat håll, ett där jakten kan utlovas.
Därför beror detta på att män fortfarande vill förtjäna det de uppnår. De vill inte ha det gratis, på ett silverfat, inte om det ska betyda nånting.
Så den krassa sanningen om män, förutom att de är konstiga, är att de fungerar såhär. Det finns massor av män som det inte spelar nån roll med vad man gör, men så finns det dom som det spelar roll med och vill man ha nåt av dom, ja då är det bara att lägga benen i kors och låtsas som JAKT pågår. Till skillnad från vad många tror så är män inte så nogräknade när det gäller en flickas förflutna. Innerst inne skiter han nog i hur många hon legat med innan hon träffat honom, men det är NU det gäller, och det är NU han ser hur hon uppför sej, om hon är en stekt sparv, eller en åtråvärd vattenbuffel på savannen. För såklart får han mer poäng för vattenbuffeln.
Därav berättelsen om kon och mjölken. Varför köpa kon när man kan få mjölken gratis? I alla fall inte DEN kon. Men den berättelsen utgår oxå ifrån att män är till 98% sexuella varelser (resten av procenten används till att titta på fotboll), vilket inte är sant. Män ÄR, trots vad man skulle kunna tro, mer mångfacetterade än så. De vill bli UTMANADE. En ko utmanar ingen, det är därför den liknelsen bara handlar om den eventuella tlllgången till sex. Men män vill ha mer, trots allt, och det är där jakten blir viktig. Kossan och mjölken handlar uteslutande om hans chanser att få söla ner staken. Men jakten beskriver något helt annat, det handlar om HELA PAKETET, och det är därför som den blir viktigt - för honom.
Som kvinna kan man - i bästa fall - odla sitt sinne för tålamod, ta hänsyn till signalerna från hans uråldriga gener och spela med. För det är de vi gör. Vi spelar med. Han har ingen aning om att vi hade tänkt vara en stekt sparv all along, det är nu det är viktigt att vi låtsas, så att han får jaga och känna att det betyder nåt.
Detta förstod jag redan i tonåren,men jag växte ju upp i en brytningstid mellan gamla konservativa ideal och den nya tidens frigjordhet och var tvungen att snabbt greppa detta med mitt intellekt.
Dagens förmenta frigjordhet har lett till att detta inte är så klart uttalat. Man tror att alla är med på tåget, men män står kvar på perrongen , och så kommer de att göra för lång tid framöver, tyvärr. Det är bara att hacka i sej.

LUDICROUS THINGS YOU DO WHEN IT IS DARK



 Stugan på sommaren - ah vad jag längtar dit!

Den här listan snodde jag från Elins, sonens begåvade flickväns blogg. Varför inte, natten är på ingång och jag känner inte för att göra någonting särskilt just nu.

1. Hur gammal är du om fem år? Usch, kompost....

2. Vem var den sista du träffade? Däckbytargubben på Gbg:s Däck och Fälg i Högsbo.

3. Hur lång är du? 1,62 - fortfarande.

4. Vilken var den senaste film du såg? Himlen är oskyldigt blå.

5. Vem ringde du senast? Yngsta dottern för att kolla en grej.


6. Hur löd ditt senaste sms och till vem? Sent ska syndaren vakna - till barnens far.

7. Vad är dagens planer? Dagen har gått, nattens planer är rätt diffusa.
8. Föredrar du att ringa eller skicka sms? sms

9. Är dina föräldrar gifta, sambos eller skilda? Döda.

10. När såg du senast din mamma? Som sagt, samma dag hon dog 2006,

11. Vilken ögonfärg har du? Blue.

12. När vaknade du idag? Jag vaknade skittidigt av skäl som jag inte rådde över - min kropp ville pissa.

13. Har du någon gång hittat en katt? Nej, men en gång hittade jag en ekorrunge. Jag tog med den hem. Den rymde såklart efter några dagar. Vildmarken kallade.

14. Vilken är din favoritplats? Soffan. Är jag inte i soffan ligger jag i sängen.

15. Vilken plats föredrar du minst? Femmans köpcenter i Göteborg lördag efter löning - hua!

16. Var tror du att du befinner dig om tio år? Förhoppningsvis kvar på denna jord. Men var på denna jord? Ute på landet kanske.

17. Vad skrämde dig som barn? Eld. Risken för eldsvåda var stor, med vedeldade spisar och osande fotogenkaminer över hela huset - vi snackar svenskt 50 - tal.

18. Vem fick dig att skratta senast? Eddie Izzard.

19. Är du för ung för att äga vinylskivor? Oh no, jag har  en dryg halvmeter.

20. Har du stationär eller bärbar dator? Bärbar - duh!

21. Sover du med eller utan kläder på dig? Boxerkalsonger, that´s all.

22. Hur många kuddar har du i sängen? Två - små och platta.

23. Hur många landskap har du bott i? Västergötland, Örebro och Stockholm.Vad nu landskapen heter.

24. Har du någon gång spytt på fyllan? Har påven en konstig hatt?

 
25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota? Barfota såklart. Bär skokläder högst motvilligt, typ under vintern och så.

26. Är du social? Det händer.

27. Vilken är din favoritglass? Lyxstrut.

28. Vad skulle du göra om du vann en miljon? Ge pengar till mina barn,och behålla en liten del själv.

29. Tycker du om kinamat? Det händer.

30. Tycker du om kaffe? Ibland.

31. Vad dricker du till frukost? Thé, har en hel låda full av olika sorter.

32. Sover du på någon särskild sida? Nope. Har - än så länge - hela sängen för mej själv.

33. Kan du spela poker? Om jag måste.

34. Tycker du om att mysa? Oh ja, älskar att mysa, speciellt i stugan framför brasan med en bok och ett glas vin.
35. Är du en beroendemänniska? Ja, men jag jobbar på det.
36. Känner du någon med samma födelsedag som din? Nej, men träffar ständigt folk som fyller dagen före eller dagen efter.
37. Vill du ha barn? Trodde inte det först, men nu har jag tre stycken. Så det kan gå.
38. Kan du några andra språk än svenska? Flytande på engelska. Halvtaskig på tyska. Fragmentarisk på franska. Förstår danska.

39. Har du någonsin åkt ambulans? Ja, när något hänt barnen.

40. Föredrar du havet eller en pool? Havet såklart, inget slår havet.
41. Vad spenderar du helst pengar på? Vackra saker som känns som en present till mej själv  : god mat, lyxig tvål, vackra smycken t ex.

42. Äger du dyra smycken? Japp, lite diamanter, och mycket vintage som troligtvis är värt en del.

43. Har du någon gång testat narkotika? Hasch och marijuana - räknas det?

44. Vad var det senaste du stoppade i munnen? Mitt eget finger.
45. Vem är den roligaste människan du känner? Minns inte. Har träffat många roliga människor genom åren men av dom jag känner så är det tunnsått, jag är ganska rolig själv faktiskt. Jag har kul ihop med mej själv.

46. Välj ett ärr på din kropp? Ett ärr på ena ögonbrynet - slog huvudet i bordskivan hemma som tonåring när pappa slog till mej bakifrån.
47. Vad har du för ringsignal? No 1 Swartskalle.

48. Har du kvar klädesplagg sen du var liten? Nån liten mössa från bebistiden, plus flera navellindor.

49. Flirtar du mycket? Ofrivillig flirtare, märker inte när det händer.

50. Vart togs din profilbild för din blogg? I mitt förra vardagsrum.

51. Kan du byta olja på bilen? Inte nu längre, nu är bilarna högteknologiska vidunder, fjärran simpla muttrar och skruvar som det var förr. Men om det kniper? Så klart jag kan.

52. Har du fått fortkörningsböter? Nej, har klarat mej ur alla straffbara trafiksituationer tack vare min charm och/eller min käft.

53. Vilken var den senaste bok du läste? Mons Kallentoft:Vårlik.

54. Läser du dagstidningen? Oh ja, som den journalist man är. Både GP,DN,Excessen och Aftonpesten - på nätet - från morgon till kväll.

55. Prenumererar du på någon veckotidning? Inte längre. Brukade prenumerera på allehanda heminredningstidningar förr, men de tog till sist bara upp en massa plats.

56. Dansar du i bilen? Jadå,man rockar loss ibland, det händer.

57. Vilken radiostation lyssnade du på senast? Mix Megapol.

58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? Prel. deklaration 2011,bråttom!!

59. När var du i kyrkan senast? På guddotterns bröllop i sept 2009.



Nu lyssnar jag till mörkret utanför.
Katten är ute, smyger i snåren, temperaturen håller anständig nivå - runt 8 grader plus eller så.




PICTURES OF TIMES PAST AND PEOPLE PASSED

Det var en gång en flicka som hette Marie.
Ibland har man inte riktig koll på vart man är på väg,
men för det mesta vet man var man kommer ifrån.

Jag bodde i Furulund, en liten plats med villor och sommarhus. Då. Så är det inte längre. Marken har ökat i värde, kommunen Partille expanderar och måste ta plats. Skogen ner mot tjärnen bebyggdes med radhuslängor och villor i miljonklassen. Vem hade väl trott det den där dagen i början av 60-talet, när den här bilden togs, på trappen till det hus min morfar byggde på 20-talet : Vilhelmsro.

( Notera uniformen - morfar var inkallad i hemvärnet under kriget)

Morfar hette Olle, han var gift med Edith, och deras första barn döptes till Aina Ingegerd. Han var långsam i starten, morfar, och mötte Edith när han var en bra bit över trettio. Hon hade redan fått ett erbjudande to die for av en rik godsägare, men inför utsikterna att behöva ställa upp som avelskossa och säkra arvingar till hans förmögenhet, backade hon ur. Åtminstone enligt den berättelse jag fick höra.


Enligt samma berättelse var det nämligen tradition i denna godsägarfamilj att skaffa många barn, något som Edith var sådär lagom sugen på. Så hon nobbade ädlingen och valde morfar istället. Med honom fick hon tre döttrar: Aina,Elly och Ing-Marie.



Här är två coola tjejer i Mora i slutet av 40-talet: Storasyster Aina (med cigarett i handen, hon gav aldrig upp rökningen, inte ens när hon fick lungcancer på ålderns höst) och mellansyster Elly
. Var de i Mora för att kolla på Vasaloppet? Det berättar inte historien.


Morfar Olle med en välbeställd herre, kanske fabrikörn?

Morfar jobbade på Mürehns Sliperi i Partille. Företaget låg alldeles invid järnvägen som passerade utanför på sin väg mot Stockholm. Partille station låg bara ett stenkast bort; bekvämt för tunga transporter ut i landet. Här står min morfar med sin cykel, som han cyklade på tills han blev så gammal kroppen inte längre orkade med.Jag minns hur han brukade cykla ner till Partille för att hämta ut sin pension.Bilar var liksom inte hans grej.

Det var få förunnat på 40-talet att skaffa körkort, än mindre bil.
Men min far kunde. Han valde en bana som yrkeschaufför och körde bland annat lastbil åt SKF:s fabriker som låg i Gamlestaden. På den tiden bestod körkortslektionerna i att man tog en sväng med körläraren ,visade att man kunde hantera fordonet och visste vad skyltar och vägmärken betydde. Sen var det klart. Med lappen i hand kunde man sen ge sej ut i världen. Min far körde bil i hela sitt liv, även sen han fått -och hämtat sej från - sin första stroke.Att åka bil med honom var inget för det vekhjärtade. Han skrek, svor och hötte med näven åt medtrafikanterna; han provocerade genom att ibland köra onormalt långsamt så att det bildades långa köer efter honom, eller så vägrade han konsekvent att använda vägrenen om någon ville köra om. "Vägrenen är ingen körbana!"

En ung rekryt i Luftvärnet på 40-talet.


Många år (60) senare, fjärran den unge rekryten.
De sista åren av sitt liv bodde min far på Bergsjöhus, sedan han fått flera strokes och små hjärnblödningar som gjorde att han behövde omfattande vård. Men han var fortfarande den han var.


Min far Kurt gjorde lumpen vid Luftvärnregemente 6 som låg ute i Kviberg
, LV6. En röd slottsliknande byggnad som ännu finns kvar, Exercisfälten runt omkring är till stora delar fortfarande bevarade.
Min far växte upp i Gärdsås, en del av storgöteborg som på den tiden - 40-talet - låg långt utanför stan. Efter att ha kört genom Mellbys villaområden upphörde asfaltvägarna, och oljegruset tog vid. Mina farföräldrar - Oskar och Linnéa - bodde i ett stort grönt trähus med stor spännande trädgård där grusade gångar erbjöd långa utflyker för en liten tjej på trehjuling. Ju längre bort från huset man kom, desto vildare blev trädgården.

Min fars mormor, Alfrida, ett riktigt rivjärn.

Gamlamormor Alfrida var en riktig bitch, åtminstone om man ska tro vad som berättades om henne. Hon var en varm anhängare av aga som uppfostringsmedel och slog sina barn och barnbarn. Min äldsta faster berättade om sommarlov ute hos mormor - i farmor Linnéas bardomshem i Lindome - och hur de blev slagna av sin mormor vid minsta förseelse.

Historien om byrån från Lindome

M
ånga år senare, när torpet i Lindome övergått i min fars ägo och mina föräldrar bestämmer sej för att sälja (till min kusin Magnus,min äldsta fasters yngste) blir jag erbjuden att välja ut de möbler jag skulle vilja ha. Jag tar med mej en stor Lindomebyrå - den står nu i mitt sovrum - och uppe på vinden hittar jag en gammal kommod med zinkbalja som jag också tar med mej.Några år senare flyttar jag till en ny lägenhet. Från första början står det klart att jag och mina döttrar inte är ensamma där. Dörrar öppnas och stängs utan anledning, dörrhandtag trycks ner eller skramlar utan att det finns någon där. På nätterna fylls bostaden av rastlösa ljud, som om någon skyndade otåligt och med lätta steg över parketten i vardagsrummet.
Till slut får jag nog. En natt går jag ut i vardagsrummet och väser (för att inte väcka döttrarna):"Nu får det fanimej vara nog! Det är JAG som bor här! Lämna mej ifred för helvete!"
Men aktiviteten i lägenheten upphör inte. Som av händelse har jag en vän på besök. Jag berättar om våra bökiga inneboende, och hon erbjuder sej att gå runt i alla rum och "känna", för det är sånt hon kan. Efter ett tag kommer hon tillbaka till mej och säjer: "Det är någon som har kommit med din byrå." (byrån från Lindome stod då i hallen)" Hon älskar dej, och hon blir jätteledsen när du kommer ut och svär åt henne på nätterna. Hon vill dej bara väl. Hon är här för att vaka över dej."
Jag fattar ingenting. VEM kunde det vara? Tills det slår mej: Alfrida, min elaka gammelmormor, hon som slog sina barn och barnbarn. Det måste vara hon. Men hur kunde det komma sej? Och när blev hon så "god"? Men på nåt sätt "känns" det ändå "rätt", som om hon, genom att ta hand om mej, återupprättar sitt anseende. Fråga mej inte var de tankarna kommer ifrån, det bara känns så. Och på nåt sätt har jag inget emot att denna kärva kvinna vakar över mej. Hon påminner mej om sin dotter, Linnéa - min farmor - som också var kärv och tuff ,ingen gulligullfarmor att krypa upp i knät på direkt. Men min farmor var ett av få ljus i mitt liv under min uppväxt, och hon älskade mej. Det kände jag. Och jag älskade henne, hela livet. Även nu,många år efter att hon är död, saknar jag henne. Att ha dessa starka, obekväma och sträva kvinnor på min sida känns bara bra.
Jag känner igen mej i dem, jag känner vårt släktskap; vi är stöpta i samma form.

Julfirande hos gamlafarmor i Östergötland på 60-talet. Från vänster: gamlafarmor. min farmor Linnéa, mor Aina, farfar Oskar ,pappa Kurt, Ellen (gift med farfars ygnste bror Erik) och längst fram jag och Lillbror Sören. Inget rinnade vatten inne hade hon, gamlafarmor.


Gården i Östergötland, och gamlafarmor med långkjol och förkläde.
Där växte min farfar Oskar upp, med sina yngre bröder Erland och Erik. Jag minns att hennes händer var mjuka och fulla av veck och fåror, och att hon betonade orden annorlunda : sockerdricka med tonvikt på i:et, istället för på o:et , som vi sa på västkusten.



Far och grävmaskin grävde för vatten och avlopp i Dingle 1954.

När jag föddes jobbade min far uppe i Dingle, i närheten av Lysekil. Han hade övergett lastbilarna och satsade istället på ett yrkesliv som grävmaskinist.På den tiden - och så är det förmodligen fortfarande - åkte man dit jobben fanns, och den här gången följde mor med. Han skulle vara borta länge, och med tanke på att jag snart skulle födas, så åkte hon med.
.
Min far jobbade med grävmaskiner i hela sitt liv
Han startade eget så småningom, hade en kille anställd under en period, och tjänade bra med pengar: Under de här åren - 50,60 och 70 talet - växte Göteborgsregionen så det knakade. Torslanda flygplats byggdes delvis med hjälp av fars grävskopa. De allra flesta vägar som vi numera kör på, har han varit med om att bygga. Att satsa på grävmaskiner visade sej vara ett bra val , och det var aldrig ont om jobb under de åren; det skulle byggas överallt, stan växte och det behövdes kunnigt yrkesfolk som min far. Det enda som ibland kom ivägen för hans möjligheter att få, eller behålla ett jobb, var hans hetsiga temperament.

Mor och jag i Göteborgs skärgård - kanske Rivö? - 1957. Leopardmodet var inne redan då.


Båt och hav var en självklar del av tillvaron. Farfars båtar hette "Else" med olika nummet efter. Första båten, en rejäl träsnipa, hette följaktligen "Else I", och så vidare.

Efter att lillebror läst mitt inlägg fick jag välkommen hjälp med korrekta uppgifter. Såhär var det nämligen enligt honom:


"Farfars första båt hette Lallie som var en plattgattad träbåt, stil ungefär som en tender. Båt nummer två var en rackarns stor livbåt i lärkträ som fick namnet Else, den var 9 meter lång och det var en ständig kamp att hålla röta borta och vatten ute. Den sista han hade var i kontrast en ganska liten plastsportbåt, en Sälö 17 från 1966.
"

Det fiskades ständigt, far och farfar var ute vid Böttö och i vattnen däromkring, och kom hem med blank torsk, grönskimrande makrill och ibland min absoluta favoritfisk :vittling.
Det blev väl aldrig någon fiskare av rang av mej, men havet, det arvet bär jag med mej i mitt blod. Än i dag känner jag en djup känsla av hemkomst och välbefinnande, när jag kommer ut till havet.



Fin skolavslutningsklänning på 60-talet. Vit med blå prickar.

Kvällsdopp i Kåsjön på 60-talet. Far var en snygg karl, det går inte att förneka.

Rötter

Maria.

När jag var i Egypten förra vintern lärde jag mej att skriva på namn på arabiska. Jag undrar vad farmor Linnéa hade sagt om det, hon som hatade tyskar (på grund av kriget) och hånade danskar för deras "grötspråk".Hon var kanske inte direkt främlingsfientlig, men hon gillade inte "utlänningar", oavsett härkomst eller hudfärg, även om tyskarna stod högst upp på hennes hatlista. Men kanske hade hon bara gillat det, för att det var jag.
De finns inom mej, alla de jag härstammar från. Deras leenden, deras skratt, vår släkts beryktade galghumor som vi själva förstod och hängivet ägnade oss åt - men kanske ingen utanför familjen - deras berättelser, även om de börjat blekna och fast deras kroppar inte längre finns ibland oss.
Ibland tänker jag att jag kommer från en lång rad snygga, men djupt störda, människor.
Det roar mej att tänka på det viset, som om deras knäppa personligheter är något som gick i arv.
Ibland kanske jag glömmer bort vem jag är , vart jag är på väg.
Men ett besök bland bilderna, och minnena av mina förmödrar och fäder ger mej en känsla av sammanhang, av obruten väv, och jag vet att deras väg är min, till slut.
Dit de har gått ska även jag gå en gång, och även jag ska vila under träden, under lövverkets skugga, och kanske, kanske ska vi mötas där, på andra sidan nu.