DRINKERS ARE THINKERS


sa ett till mej saligen avsomnat x. Med det som förevändning hällde han i sej allt från öl till vodka och tamejtusan om han inte - i desperata stunder - smakat T-röd oxå, men därom vågar jag inte säja säkert.
I vilket fall som helst, det tål att konstateras: nykterhet ser bra ut på papperet. Och allra bäst verkar idén när man är bakis, eller hur? Då känns alkohol som något mer fjärran,men för den som hoppat på nykterhetsvagnen ska vi se att det tar bara några dagar så har det där fasta beslutet, det som man tog sej själv i hand på och heligt svor att efterleva, börjat upplösas , som en hägrings flyktiga konturer när man kommer nära. Då förstår man faktiskt inte det där fasta - bergfasta - beslutet man tog några dagar tidigare, för vad är det som är så farligt med attt dricka ett glas vin? Eller en immande kall öl? Jag menar, herregud, det är ju sommar och allt! Ska man inte då få unna sej....och så vidare och så vidare.
Jag känner mej själv. Jag kan alla mina bästa ursäkter, mina lamaste undanflykter, mina fegaste bortförklaringar och jag måste säja att jag är en usel lögnare. Jag har känt mej själv på pulsen och jag lovar att den slår ojämnt. Jag ljuger för mej själv, utan problem, varenda gång: Bara denna enda gången,och jag LOVAR att inte vakna i morgon med en salivpöl under kinden och munnen torr som fnöske, jag LOVAR!
Men det spelar ingen roll vad jag lovar. Halvvägs ner i flaskan far vettet all världens väg (det är det försämrade omdömet som får en att fatta felaktiga beslut, men det tycker man inte då, då tycker man att man "minsann kan unna sej") och jag vaknar lik förbannat med huvudet i en salivpöl och munnen torr som Sahara.
Jag har mina räddningsplankor , mina livbojar att ta till när det mörknar. Till exempel kan jag stolt säga att jag ALDRIG (det stämmer; ALDRIG) tagit en återställare. Denna obevekliga värdemätare som alla alkoholtester hänger upp sej på. Och jag med. Eftersom jag ALDRIG tagit en återställare är jag inte i farozonen, eller hur?
Men faktiskt, det är inget skenheligt bravo-paraderande från min sida, det finns faktiskt få saker som är så vämjeliga dagen efter som alkohol. Jag vet, mitt gamla x sörplade utan förbehåll i sej både avslagen pilsner och gamla slattar när han var på det humöret, och jobbade på så sätt raskt upp sej till en ny fylla ovanpå den gamla, som kom som ett stinkande varsel ur hans mun.
Nej, det är inte bara av den erfarenheten som jag skippar återställaren. Min kropp VILL HELT ENKELT INTE. Den ulkar sej vid bara tanken. Den kryper ihop av obehag och säjer: BLÄÄ! vid blotta lukten av pilsner eller vin.
Det som var så mysigt kvällen innan; skjortvarmt rödvin, iskall nubbe, immig trögflytande vodka, bärnstensbrun singlemalt ; allt det där känns kräkframkallande dagen efter.
Så - är jag på den säkra sidan? Av vad? Alkoholism? Alkoholberoende? Missbruk? Är jag trygg bara på grund av detta, att jag inte dricker återställare? Plus det faktum att lika lätt som alkohol smyger sej in i min vardag och blir en del av den, lika lätt kan den försvinna ,om jag vill det.
Nej, det är ingenting jag säjer. Jag vet att det ÄR så, eftersom jag har sett att det BLIR så när jag bestämmer mej för att alkohol är en festattribut, när sommarens lata slappa slentriandrickande under parasollet i skuggan får ge vika för höstens kulna kvällar och kyla.
Men ändå, jag kan inte låta bli att undra. Om det nu är så att det krävs ett medvetet beslut från min sida att inte dricka mer än kanske till helgen, jag säjer kanske för det är inget måste, är jag verkligen utanför farozonen? Bara för att jag måste bestämma mej, gör det mej till en potentiell riskdrickare? Ett smygfyllo som i skydd av hemmets trygga vrå gör av med den ena vinpavan efter den andra, eftersom jag vill vara nykter när jag träffar folk?
Hälsan tiger verkligen inte still, och bara för att du inte kan se din lever, betyder inte att den inte finns och kämpar för att överleva i den uppsjö av giftig dynga du häver i dej varje dag, vecka, månad, år.
Bara för att det inte syns att din lever svettas så betyder det inte att problemet inte finns. För bortom alla sociala stigma som alkoholdrickande medför, och all skam som detta kan inbjuda en till att känna, så finns till syvende och sist den egna kroppens skavanker och missförhållanden. De kanske inte syns - ännu - men tro mej, de finns där. Bara en elitidrottare kan vara säker på att hans eller hennes kropp är i fin form, utan droger, gifter, tungmetaller eller skrot som samlas i den. Vi behöver inte göra jobbet lättare för nedbrytande substanser, som miljögifter, slagg, avall och kemiska tillsatser, genom att bidra till att bryta ner våra kroppar , men vi gör det - för att alla andra gör det. Den sociala acceptansen, och i några fall trycket, bidrar till vår alkoholkultur,vår alkoholkonsumtion och vårt bortvändande av blickar, för vi behöver aldrig se en alkoholskadad person - om det inte är vi själva, vill säja. Fyllona som trängs i en skränig hop på bänken utanför Systemet är liksom inte vi, dom är inte som oss , och därför behöver vi aldrig bry oss för DET DÄR kommer aldrig att hända oss. Vi är inte dom.
Så vad vill jag ha sagt med detta?
Att jag har skuldkänslor när jag dricker?
Ja, det har jag.
Att jag har en gnagande känska av att det händer att jag dricker för mycket?
Ja, det stämmer.
Att mina känslor inför vår alkoholkultur är djupt kluvna ,men att jag ibland hänvisar till social praxis för att urskulda mej själv?
Ja,det gör jag.
Men - som sagt - jag har ,ännu aldrig, tagit en återställare.
Det måste räknas, eller hur?
På nåt sätt.
Eller?

Inga kommentarer: