CHANGES


I filmen "Broarna i Madison County" säjer den hemmavarande hemmafrun till sin känslomässiga utlevelse ( i filmen spelad av Meryl Streep och Clintan ) vid ett tillfälle: "Vår uppgift som föräldrar är att stå stilla så att våra barn kan röra sej bort från oss" ( på ett ungefär ).
Jag har stått stilla så länge nu att mina barn, alla 3, har börjat röra sej bort från mej, en del väldigt långt bort. Sonen har visserligen inte kommit längre än till Kortedala, men äldsta dottern har emigrerat till Det Stora Landet i Väster och yngsta Lill-Hönan ska studera i Stockholm till hösten. Är det tack vare mitt stillastående som de kunnat röra sej utåt och bort? Har det blotta faktum att jag hållit mej inom gränserna för deras hemstad, och inte flyttat en ynka meter, aktivt bidragit till deras flyttförmåga, deras förmåga att alstra rörelse?
Nu ska jag flytta på mej.
Egentligen vill jag bli en exentrisk utlandsvenska med ett litet luftkonditionerat pörte i den kretensiska staden Rethymnon , med dagliga promenader längs Medelhavet som själsdos för sinnena.
Men det blir nog inte så. Förmodligen inskränker jag min Greklandsvistelse till charterresor då och då.
Men jag kan röra på mej nu, och den förmågan har gjort att jag vacklar. Jag vet inte vart jag ska ta vägen med min nyfunna frihet, min nyfunna rörelsefrihet, min nyfunna rörelseförmåga. Vart ska jag? Ut på landet? In i stan?
I nuläget har jag en bostadsrätt i Bagaregården och en hyresrätt i Länsmansgården (ja jag vet, Hisingen! ) Jag var och skrev på kontraktet för lägenheten i Länsmansgården igår och trodde att jag skulle känna mer för att fira än jag gjorde. Förmodligen för att det ställer till problem för mej med min katt Spock. Enligt kontraktet får husdjur inte gå lösa i området. Hur löser jag det? Ska jag ta med Spock och låtsas som om det regnar, och om någon kommer på mej lösa problemet när det dyker upp? Ska jag skänka bort honom till någon som han får det bättre hos? (Jag trodde att jag ville ha katt, men en gnagande misstanke inom mej säjer att jag nog inte är ämnad till det , trots allt.) Fast jag älskar honom, så klart. Men men. Alla problem det medför nu när jag är så rörlig. Jag kanske vill göra en 3 - månaders resa nånstans, med ryggsäck. Se platser som jag ännu inte sett. Vara hos dottern i Californien en månad. Till exempel. Hyra ett litet pörte i Rethymnon halva året.
Möjligheterna är oändliga, om det inte hade varit så att jag satt krokben för min nyvunna frihet genom att skaffa en varelse som sätter stopp för allt sådant. Som begränsar min rörelsefrihet, som kringskär min förelseförmåga. Vill jag det?
Dessutom var känslan när jag var uet i Länsmansgården igår inte densamma som när jag tittade på lägenheten för nån månad sen. Jag börjar få second thoughts,kalla fötter , kalla det vad man vill. Eller är det rädslan för förändring som gör mej orolig,vankelmodig, som får mej att vackla? Målar jag in mej i ett hörn om jag flyttar till en hyresrätt? Säljer jag min nuvarande lägenhet har jag ingen väg tillbaka. Jag försöker intala mej själv att jag först och främst behöver TID; tid att hämta mej, tid att bli frisk ordentligt (nu när min glutenintolerans har börjat behandlas och mina infektioner - peppar peppar - har kommit av sej) och komma igång med mitt liv, skapa en ny framtid utan sjukdom, håglöshet, apati och arbetslöshet. Jag vill hitta min rätta plats i tillvaron, jag vill träffa någon att vara med, kanske t o m leva med, jag vill ha tillgång till HELA mej, hela kroppen, alla sinnen och funktioner, alla resurser och förmågor. Jag vill leva FULLT UT, så som jag aldrig gjort förut, på bästa sätt, med ALLT.
Jag väljer därför att lägga över allt ansvar för mitt liv i universums varma välkomnande famn, för vem vet bättre vad som är bäst för mej än den oändliga visdomens naturliga källa?
Ja ja. Tack och lov kan inte mina föräldrar skälla på mej för detta, för de är döda. (Jag "hör" dem klart och tydligt ändå,tack så mycket!) Jag saknar i nuläget tillräckligt med människor i mitt liv för att någon ska komma med förmaningar eller tvivel om vilken väg jag ska ta. Tydligen har jag, under större delen av mitt liv, bjudit in och tillåtit kreti och pleti att ha åsikter om hur jag lever mitt liv och hur jag färdas min väg genom det.Det vill jag inte längre, men hur det nu kommer sej så står folk där i alla fall och skakar på sina huvuden och muttar om felbeslut, som om jag skulle faktiskt bry mej, som om de faktiskt har rätt att tycka om hur jag ska leva mitt liv.
Dags att ändra på det. Ändra inställning. Bygga integriteten högre så att ingen kommer in och rotar runt bland det som är mitt.
För det är ju mitt eget fel. Jag har haft den inställningen tidigare, att folk får gärna tycka om vad som händer i mitt liv, och jag har haft fullt upp med människor omrking mej som känt att de haft rätt att lägga sej i hur jag lever mitt liv, som bedömt det, haft synpunkter och dömt, dömt ut .
De kritiska rösterna bor inne i mej, inne i mitt huvud, och just för att jag är så van vid dem så har jag sett till att skapa samma trygghet utanför mej och omgett mej med kritiska, bedömande människor som jag, omedvetet, gett rätten att tycka om mitt liv. Jag har, någonstans och omedvetet, velat ha deras godkännande, men sällan eller aldrig fått det. Varför ? För att dom inte är JAG. Dom tycker inte SOM JAG. Dom kan inte leva mitt liv åt mej. Är det därför jag är så vacklande när det gäller den trevliga stora tvårummaren i Länsmangården? Med sin trevliga stora uteplats och sitt lugn, utan genomfartstrafik och närheten till Svarte Mossen? Är det status som gnager i mej; att det inte är fint nog att bo på Hisingen , just där på Hisingen? Är jag rädd för vad "folk" ska tycka? Att jag "byter ner mej". Att jag gör ett misstag. Att jag GÖR FEL? Är det en tillbakagång,eller ett steg framåt, att flytta ut på Hisingen? Jag har kontraktet i min hand, lägenheten är min, men är det RÄTT?
Varför är jag så kluven nu? Ända fram till igår kändes det ju rätt. Är det för att jag tror att jag kommer att vada fram bland kamphundar och stökiga "nysvenskar" som ständigt har hela släkten på besök - och att dom -allihopa - bor granne med mej? Är det för att jag är rädd att tappa lite av min (här är det igen) "status". Konstigt det där.
Status.
Det är "status" att bo centralt, och det är "status" att bo tillräckligt långt ifrån stan för att få plats med ett hus och trädgård, men däremellan?
Förorterna. Länsmansgården.Hisingen.
Vad ÄR "status", och varför bekymrar detta mej?
Förlorar jag något i och med att jag flyttar dit? I så fall, VAD förlorar jag? Är det en tillbakagång, eller ett steg åt sidan?
Jag intalar mej att jag behöver pengarna, att jag får lite lugn och ro genom att skaffa kapital när jag säljker min bostadsrätt, att jag inte behöver känna mej stressad och hetsad att skaffa ett jobb just nu, när jag ännu inte återfått jämvikten, inte hittat balansen i tillvaron ännu. Att jag behöver denna tidsfrist. Men samtidigt känner jag mej djupt orolig : sätter jag min sista potatis genom att lämna tryggheten med egen köpt bostad och de trygga lugna kvarteren i Bagaregården? För vart tar jag vägen sen?
Jag låter detta mola inom, jag vet ju att förr eller senare kommer ett svar, det är bara jag som gillar att oroas, att ha detta drama i mitt liv. Inget farligt händer ju, så länge barnen är friska och får leva utan att drabbas av nåt hemskt. Jag menar, jag klarar mej alltid.
Eller hur?
Vare sej jag är HÄR, eller DÄR; Länsmansgården eller Kreta.
Egypten, kanske. Hela världen är mitt hem, min adress är en detalj.
Bara en detalj.


Inga kommentarer: