A FACEBOOK TAKE ON WWII!


Klicka på rubriken så kommer ni direkt till collegehumor, annars kopiera och klistra in länken nedan:

Hittade det här på Fejan,hysteriskt roligt faktiskt. Jo jag vet. Det var krig och allt det där,men detta är faktiskt KUL!
Bifogar länken här:
http://www.collegehumor.com/article:1802364
Läs och....vad vet jag.
Begrunda den amerikanske tonåringens grunda kunskap om sin omvärld-utanför USA that is!
Dessutom får ni njuta av några krigsaffisher som skulle stärka moralen och tjänstvilligheten hos de kvinnor som lämnats att hålla landet igång. Speciellt den översta är gullig i sin världsomspännande omtänksamhet:Like Russia,like here!

NEW FAVOURITE KIND OF MAN-CANDY


Ah, hade det förträffliga nöjet att se "Prince of Persia - The sands of time" igår och jag måste säja att jag hade - kul, jo men faktiskt.
Rescensionerna av filmen har ju sågat den jäms med fotknölarna men jag hade kul. Matiné - kul,förvisso, men ändå. Att se en biffig Jake Gyllenhaal störtdyka ner från höga höjder och svinga sej in genom stängda fönster gör jag gärna i flera timmar!
( Berätta det inte för någon, men tant sitter och smådreglar när tuttenuttkillar som Taylor Lautner och omnämnde Gyllenhaal har biffat upp sej och sällan har skjortan på.)
Jag gillar att de är uppumpade och deffade, jag gillar det.Tycker det är snyggt,sexigt whatever. Förmodligen ligger någon djup homosapiensnedärvd överlevnadsinstinkt till grund för denna förkärlek för män som ser starka ut, typ: Om han är stark och vacker dessutom, så har han bra gener vilket ger stark livsduglig avkomma, och han kan beskydda avkomman och dess moder dessutom, så att den har chans att växa upp och ta över efter honom.
Nåt sånt.
Vad tror ni? Verkar det logiskt?
Det handlar kanske helt enkelt bara om överlevnad. Gott så. Jag tänker inte analysera sönder det. Tänkte bara att det fanns ett skäl till min förkärlek för män som är vackra, ser starka ut, som håller fienden stången med ena armen, medan han har den andra runt kvinnan i nöd.
Nåt sånt.
Whatever.


Läckert att se på var det i alla händelser.
Ska nog köpa filmen på dvd.
Live long and prosper!

CHANGES


I filmen "Broarna i Madison County" säjer den hemmavarande hemmafrun till sin känslomässiga utlevelse ( i filmen spelad av Meryl Streep och Clintan ) vid ett tillfälle: "Vår uppgift som föräldrar är att stå stilla så att våra barn kan röra sej bort från oss" ( på ett ungefär ).
Jag har stått stilla så länge nu att mina barn, alla 3, har börjat röra sej bort från mej, en del väldigt långt bort. Sonen har visserligen inte kommit längre än till Kortedala, men äldsta dottern har emigrerat till Det Stora Landet i Väster och yngsta Lill-Hönan ska studera i Stockholm till hösten. Är det tack vare mitt stillastående som de kunnat röra sej utåt och bort? Har det blotta faktum att jag hållit mej inom gränserna för deras hemstad, och inte flyttat en ynka meter, aktivt bidragit till deras flyttförmåga, deras förmåga att alstra rörelse?
Nu ska jag flytta på mej.
Egentligen vill jag bli en exentrisk utlandsvenska med ett litet luftkonditionerat pörte i den kretensiska staden Rethymnon , med dagliga promenader längs Medelhavet som själsdos för sinnena.
Men det blir nog inte så. Förmodligen inskränker jag min Greklandsvistelse till charterresor då och då.
Men jag kan röra på mej nu, och den förmågan har gjort att jag vacklar. Jag vet inte vart jag ska ta vägen med min nyfunna frihet, min nyfunna rörelsefrihet, min nyfunna rörelseförmåga. Vart ska jag? Ut på landet? In i stan?
I nuläget har jag en bostadsrätt i Bagaregården och en hyresrätt i Länsmansgården (ja jag vet, Hisingen! ) Jag var och skrev på kontraktet för lägenheten i Länsmansgården igår och trodde att jag skulle känna mer för att fira än jag gjorde. Förmodligen för att det ställer till problem för mej med min katt Spock. Enligt kontraktet får husdjur inte gå lösa i området. Hur löser jag det? Ska jag ta med Spock och låtsas som om det regnar, och om någon kommer på mej lösa problemet när det dyker upp? Ska jag skänka bort honom till någon som han får det bättre hos? (Jag trodde att jag ville ha katt, men en gnagande misstanke inom mej säjer att jag nog inte är ämnad till det , trots allt.) Fast jag älskar honom, så klart. Men men. Alla problem det medför nu när jag är så rörlig. Jag kanske vill göra en 3 - månaders resa nånstans, med ryggsäck. Se platser som jag ännu inte sett. Vara hos dottern i Californien en månad. Till exempel. Hyra ett litet pörte i Rethymnon halva året.
Möjligheterna är oändliga, om det inte hade varit så att jag satt krokben för min nyvunna frihet genom att skaffa en varelse som sätter stopp för allt sådant. Som begränsar min rörelsefrihet, som kringskär min förelseförmåga. Vill jag det?
Dessutom var känslan när jag var uet i Länsmansgården igår inte densamma som när jag tittade på lägenheten för nån månad sen. Jag börjar få second thoughts,kalla fötter , kalla det vad man vill. Eller är det rädslan för förändring som gör mej orolig,vankelmodig, som får mej att vackla? Målar jag in mej i ett hörn om jag flyttar till en hyresrätt? Säljer jag min nuvarande lägenhet har jag ingen väg tillbaka. Jag försöker intala mej själv att jag först och främst behöver TID; tid att hämta mej, tid att bli frisk ordentligt (nu när min glutenintolerans har börjat behandlas och mina infektioner - peppar peppar - har kommit av sej) och komma igång med mitt liv, skapa en ny framtid utan sjukdom, håglöshet, apati och arbetslöshet. Jag vill hitta min rätta plats i tillvaron, jag vill träffa någon att vara med, kanske t o m leva med, jag vill ha tillgång till HELA mej, hela kroppen, alla sinnen och funktioner, alla resurser och förmågor. Jag vill leva FULLT UT, så som jag aldrig gjort förut, på bästa sätt, med ALLT.
Jag väljer därför att lägga över allt ansvar för mitt liv i universums varma välkomnande famn, för vem vet bättre vad som är bäst för mej än den oändliga visdomens naturliga källa?
Ja ja. Tack och lov kan inte mina föräldrar skälla på mej för detta, för de är döda. (Jag "hör" dem klart och tydligt ändå,tack så mycket!) Jag saknar i nuläget tillräckligt med människor i mitt liv för att någon ska komma med förmaningar eller tvivel om vilken väg jag ska ta. Tydligen har jag, under större delen av mitt liv, bjudit in och tillåtit kreti och pleti att ha åsikter om hur jag lever mitt liv och hur jag färdas min väg genom det.Det vill jag inte längre, men hur det nu kommer sej så står folk där i alla fall och skakar på sina huvuden och muttar om felbeslut, som om jag skulle faktiskt bry mej, som om de faktiskt har rätt att tycka om hur jag ska leva mitt liv.
Dags att ändra på det. Ändra inställning. Bygga integriteten högre så att ingen kommer in och rotar runt bland det som är mitt.
För det är ju mitt eget fel. Jag har haft den inställningen tidigare, att folk får gärna tycka om vad som händer i mitt liv, och jag har haft fullt upp med människor omrking mej som känt att de haft rätt att lägga sej i hur jag lever mitt liv, som bedömt det, haft synpunkter och dömt, dömt ut .
De kritiska rösterna bor inne i mej, inne i mitt huvud, och just för att jag är så van vid dem så har jag sett till att skapa samma trygghet utanför mej och omgett mej med kritiska, bedömande människor som jag, omedvetet, gett rätten att tycka om mitt liv. Jag har, någonstans och omedvetet, velat ha deras godkännande, men sällan eller aldrig fått det. Varför ? För att dom inte är JAG. Dom tycker inte SOM JAG. Dom kan inte leva mitt liv åt mej. Är det därför jag är så vacklande när det gäller den trevliga stora tvårummaren i Länsmangården? Med sin trevliga stora uteplats och sitt lugn, utan genomfartstrafik och närheten till Svarte Mossen? Är det status som gnager i mej; att det inte är fint nog att bo på Hisingen , just där på Hisingen? Är jag rädd för vad "folk" ska tycka? Att jag "byter ner mej". Att jag gör ett misstag. Att jag GÖR FEL? Är det en tillbakagång,eller ett steg framåt, att flytta ut på Hisingen? Jag har kontraktet i min hand, lägenheten är min, men är det RÄTT?
Varför är jag så kluven nu? Ända fram till igår kändes det ju rätt. Är det för att jag tror att jag kommer att vada fram bland kamphundar och stökiga "nysvenskar" som ständigt har hela släkten på besök - och att dom -allihopa - bor granne med mej? Är det för att jag är rädd att tappa lite av min (här är det igen) "status". Konstigt det där.
Status.
Det är "status" att bo centralt, och det är "status" att bo tillräckligt långt ifrån stan för att få plats med ett hus och trädgård, men däremellan?
Förorterna. Länsmansgården.Hisingen.
Vad ÄR "status", och varför bekymrar detta mej?
Förlorar jag något i och med att jag flyttar dit? I så fall, VAD förlorar jag? Är det en tillbakagång, eller ett steg åt sidan?
Jag intalar mej att jag behöver pengarna, att jag får lite lugn och ro genom att skaffa kapital när jag säljker min bostadsrätt, att jag inte behöver känna mej stressad och hetsad att skaffa ett jobb just nu, när jag ännu inte återfått jämvikten, inte hittat balansen i tillvaron ännu. Att jag behöver denna tidsfrist. Men samtidigt känner jag mej djupt orolig : sätter jag min sista potatis genom att lämna tryggheten med egen köpt bostad och de trygga lugna kvarteren i Bagaregården? För vart tar jag vägen sen?
Jag låter detta mola inom, jag vet ju att förr eller senare kommer ett svar, det är bara jag som gillar att oroas, att ha detta drama i mitt liv. Inget farligt händer ju, så länge barnen är friska och får leva utan att drabbas av nåt hemskt. Jag menar, jag klarar mej alltid.
Eller hur?
Vare sej jag är HÄR, eller DÄR; Länsmansgården eller Kreta.
Egypten, kanske. Hela världen är mitt hem, min adress är en detalj.
Bara en detalj.


DRINKERS ARE THINKERS


sa ett till mej saligen avsomnat x. Med det som förevändning hällde han i sej allt från öl till vodka och tamejtusan om han inte - i desperata stunder - smakat T-röd oxå, men därom vågar jag inte säja säkert.
I vilket fall som helst, det tål att konstateras: nykterhet ser bra ut på papperet. Och allra bäst verkar idén när man är bakis, eller hur? Då känns alkohol som något mer fjärran,men för den som hoppat på nykterhetsvagnen ska vi se att det tar bara några dagar så har det där fasta beslutet, det som man tog sej själv i hand på och heligt svor att efterleva, börjat upplösas , som en hägrings flyktiga konturer när man kommer nära. Då förstår man faktiskt inte det där fasta - bergfasta - beslutet man tog några dagar tidigare, för vad är det som är så farligt med attt dricka ett glas vin? Eller en immande kall öl? Jag menar, herregud, det är ju sommar och allt! Ska man inte då få unna sej....och så vidare och så vidare.
Jag känner mej själv. Jag kan alla mina bästa ursäkter, mina lamaste undanflykter, mina fegaste bortförklaringar och jag måste säja att jag är en usel lögnare. Jag har känt mej själv på pulsen och jag lovar att den slår ojämnt. Jag ljuger för mej själv, utan problem, varenda gång: Bara denna enda gången,och jag LOVAR att inte vakna i morgon med en salivpöl under kinden och munnen torr som fnöske, jag LOVAR!
Men det spelar ingen roll vad jag lovar. Halvvägs ner i flaskan far vettet all världens väg (det är det försämrade omdömet som får en att fatta felaktiga beslut, men det tycker man inte då, då tycker man att man "minsann kan unna sej") och jag vaknar lik förbannat med huvudet i en salivpöl och munnen torr som Sahara.
Jag har mina räddningsplankor , mina livbojar att ta till när det mörknar. Till exempel kan jag stolt säga att jag ALDRIG (det stämmer; ALDRIG) tagit en återställare. Denna obevekliga värdemätare som alla alkoholtester hänger upp sej på. Och jag med. Eftersom jag ALDRIG tagit en återställare är jag inte i farozonen, eller hur?
Men faktiskt, det är inget skenheligt bravo-paraderande från min sida, det finns faktiskt få saker som är så vämjeliga dagen efter som alkohol. Jag vet, mitt gamla x sörplade utan förbehåll i sej både avslagen pilsner och gamla slattar när han var på det humöret, och jobbade på så sätt raskt upp sej till en ny fylla ovanpå den gamla, som kom som ett stinkande varsel ur hans mun.
Nej, det är inte bara av den erfarenheten som jag skippar återställaren. Min kropp VILL HELT ENKELT INTE. Den ulkar sej vid bara tanken. Den kryper ihop av obehag och säjer: BLÄÄ! vid blotta lukten av pilsner eller vin.
Det som var så mysigt kvällen innan; skjortvarmt rödvin, iskall nubbe, immig trögflytande vodka, bärnstensbrun singlemalt ; allt det där känns kräkframkallande dagen efter.
Så - är jag på den säkra sidan? Av vad? Alkoholism? Alkoholberoende? Missbruk? Är jag trygg bara på grund av detta, att jag inte dricker återställare? Plus det faktum att lika lätt som alkohol smyger sej in i min vardag och blir en del av den, lika lätt kan den försvinna ,om jag vill det.
Nej, det är ingenting jag säjer. Jag vet att det ÄR så, eftersom jag har sett att det BLIR så när jag bestämmer mej för att alkohol är en festattribut, när sommarens lata slappa slentriandrickande under parasollet i skuggan får ge vika för höstens kulna kvällar och kyla.
Men ändå, jag kan inte låta bli att undra. Om det nu är så att det krävs ett medvetet beslut från min sida att inte dricka mer än kanske till helgen, jag säjer kanske för det är inget måste, är jag verkligen utanför farozonen? Bara för att jag måste bestämma mej, gör det mej till en potentiell riskdrickare? Ett smygfyllo som i skydd av hemmets trygga vrå gör av med den ena vinpavan efter den andra, eftersom jag vill vara nykter när jag träffar folk?
Hälsan tiger verkligen inte still, och bara för att du inte kan se din lever, betyder inte att den inte finns och kämpar för att överleva i den uppsjö av giftig dynga du häver i dej varje dag, vecka, månad, år.
Bara för att det inte syns att din lever svettas så betyder det inte att problemet inte finns. För bortom alla sociala stigma som alkoholdrickande medför, och all skam som detta kan inbjuda en till att känna, så finns till syvende och sist den egna kroppens skavanker och missförhållanden. De kanske inte syns - ännu - men tro mej, de finns där. Bara en elitidrottare kan vara säker på att hans eller hennes kropp är i fin form, utan droger, gifter, tungmetaller eller skrot som samlas i den. Vi behöver inte göra jobbet lättare för nedbrytande substanser, som miljögifter, slagg, avall och kemiska tillsatser, genom att bidra till att bryta ner våra kroppar , men vi gör det - för att alla andra gör det. Den sociala acceptansen, och i några fall trycket, bidrar till vår alkoholkultur,vår alkoholkonsumtion och vårt bortvändande av blickar, för vi behöver aldrig se en alkoholskadad person - om det inte är vi själva, vill säja. Fyllona som trängs i en skränig hop på bänken utanför Systemet är liksom inte vi, dom är inte som oss , och därför behöver vi aldrig bry oss för DET DÄR kommer aldrig att hända oss. Vi är inte dom.
Så vad vill jag ha sagt med detta?
Att jag har skuldkänslor när jag dricker?
Ja, det har jag.
Att jag har en gnagande känska av att det händer att jag dricker för mycket?
Ja, det stämmer.
Att mina känslor inför vår alkoholkultur är djupt kluvna ,men att jag ibland hänvisar till social praxis för att urskulda mej själv?
Ja,det gör jag.
Men - som sagt - jag har ,ännu aldrig, tagit en återställare.
Det måste räknas, eller hur?
På nåt sätt.
Eller?