A YEAR HAS PASSED


Det var igår natt det hände - för ett år sedan. Min goda vän och själsyster Suzy gav upp andan efter att något gått sönder inom henne. Ingen vet vad som hände,om det var hennes hjärta som gav upp,eller något annat. Det viktiga kvarstår - hon är död. Ännu ett år efteråt är hon fortfarande död,och hon kommer att fortsätta att vara död - så länge jag lever.
Det har hänt att jag känt hennes närvaro, sent på natten, som en mjuk krusning över håret eller bara en känsla av- värme, kanske, vaksamhet - över mej. Men jag vet att hon har annat att göra, andra att vaka över ,som behöver henne bättre : Nora och August. Namn som hämtade ur Hemsöborna.
Men för ett år sedan var hon ännu inte död för mej. Jag fick inte veta det förrän två dagar senare, då en kollega från radion ringde och berättade.
Jag föll ihop på golvet i verandan. Jag trodde att tarmarna skulle hitta sin väg ut ur mej genom munnen. När jag till slut kunde resa på mej var världen förändrad . Jag såg genom en våg av tårar och tackade Gud för att jag hade whisky kvar.
Sen drack jag hela dagen, kvällen och natten. Utan att tvätta mej, eller äta, eller borsta tänderna. Jag hade haft nästan en hel flaska god maltwhisky hemma och den tog slut.När sommarnattens leende svepte in från öster dök jag i säng utmattad och sov tills jag vaknade.
Jag kunde knappt svälja eller andas.
I min hals svällde mandlarna stora som golfbollar. Sen vidtog några sjukdagar, då jag försökte intala mej att det hjälpte att bli frisk bara jag höll mej i stillhet. Men det höll inte. En natt insåg jag att något var allvarligt fel ,detta skulle jag inte klara att reda ut själv, så jag ringde sjukvårdsupplysningen och fick en tid nästa dag på vårdcentralen i Fristad.
Jag talade med vänner på telefon; försökte bearbeta det ofattbara.Vänner som hon kände, som kände henne, som hade vetat vem hon var.
Jag grät mycket och när jag kom till vårdcentralen på morgonen var jag ett vrak, jag kände mej som en spillra och såg ut som drivved i ansiktet.
Doktorn svepte lätt över mina svullna lymfkörtlar med fingertopparna, lutade sej tillbaka och beordrade provtagning. Saker stacks ner i mitt svalg tills jag nästan kräktes, blod togs från min kropp och jag fick vänta. Svaret kom. Jag hade halsfluss,allvarlig sådan och doktorn skrev ut starkaste antibiotikan. Jag åkte hem, tog mina tabletter, och sov i tolv timmar.
På penicillinkurens sista dag stod hennes begravning. På darrande sköra ben stod jag med de andra utanför kyrkan efteråt. Jag var tom. Jag kände mej som om någon lagt mej under en järnvagsräls och sedan kört , fram och tillbaka, över mej.
Jag minns att jag tog min stora härliga gröna SAAB 9000 CSE och körde hem genom skogarna, men sen minns jag inget mer av den dagen.
Hon var borta, för alltid.
Det var det viktigaste. Det enda viktiga.
Det enda, som betydde något.
Dear darling Suzy, till we meet again....my love,always.