MY NEW DIGS

Så var man på plats då....

i det beryktade Länsmansgården i Göteborg, tyvärr mest känt för diverse våldsdåd det senaste året.
I den klara söndagssolen gick jag ut på en rejäl promenad i Svarte Mosse,det fritids- och naturområde som gränsar till dessa blattekvarter. Jättefint var det. Inte mycket folk alls och trevliga lagom prövande gångstigar. Annars är jag rejält förtjust i min nya lägenhet som ligger på nedre botten med uteplats och allt. Katten har väl haft lite si och så med övergången till dessa lite vildare kvarter, och det lilla skogsområdet som gränsar till området Karlaplatsen är mer bestrött med cykelvrak och diverse bohag än vad han varit van vid i det stillsamma Härlanda/Bagaregården.
Naturligtvis blev jag förkyld när allt var över och flyttgubbarna lyft den sista kartongen. Så jag gör mitt bästa för att bringa kaos i röran och staplar flyttlådor lite överallt.
Det är lite som Moment 22: för att kunna tömma något måste man först flytta en massa annat, och sen flytta tillbaka det till samma plats...
Inget jag jublar över direkt.
Snart är det min födelsedag - igen - och jag fyller en herrans massa år. Jag tänker inte get my panties up in a twist over that, utan inriktar mej i första hand på att kanske kanske kanske ,om jag orkar, ha mostrarna här på kaffe och kaka på fredag. Men bara kanske. Avslutar med en egen parafras på den berömda bilden med barnen som hand i hand går in i en skog: quo vadis ?
Vart leder denna tunnel som jag hittade ute i skogen? Verkar som gjord för mord och våldtäkter ,eller hur?
Men jag föredrar att tänka positivt; jag ser den som porten till något okänt, något spännande...


Ha det.

BLESS ME COZ I´M BLOND

Historiskt sett är detta en ödesdag: vi vaknar upp i ett land där ett parti med rötter i nazismen har tagit plats i riksdagen.
Grattis!
Så är det med den härliga demokratin, den gör inte skillnad på kreti och pleti, den är lika för alla. Vilket är en bra sak, på det hela taget. Jag menar,vi kan inte ha en demokrati med speciella regler för partier vi inte gillar, eller som tycker sånt som vi tycker är fel, det motverkar själva tanken med demokratin. Den är lika för alla, och egentligen borde vi vara tacksamma för denna chans att nu visa vilka vi ÄR i förhållande till företeelsen SverigeDemokraterna.
För egentligen är vi alla skyldiga; du och jag. Vi har berett plats för detta främlingsfientliga parti med sina konstiga värderingar så att det kan komma in riksdagen. Vi, inga andra.
Vi har legat på latsidan och inte förstått, att vår flathet och lathet inför en växande rörelse vars fundamnet vilar på ett mörkt kapitel av europeisk historia, bidragit till dess framgångar. Det går inte att bortse från. De etablerade partierna satt och pöste i sin egen självgoda middagslummer medan Sverigedomkraterna växte bland de som kände att de inte fannns någon plats för dem, någonstans. Så uppstod gänggrupperingarna i USA, bland unga män som kände att de saknade inflytande, makt eller röst att göra sej hörda eller spela någon roll. De slog underifrån tillbaka mot den makt som hade satt sej på dem och anklagat dem för att själva ha försatt sej i ett läge där de saknade värde; de la över ansvaret för deras problem på dem själva, utan att ta ansvar för att det var överheten som byggt landet, och ett system som marginaliserade och stötte ut.
I långa tider nu har socialdemokratin,och övriga politiska partier i Sverige suttit vända in mot sej själva, in mot sin egen puttriga "det-är-vi-som-är-makten" lägereld och avstått från att erkänna ,eller vidgå, det krafter som vuxit upp i det tomrum deras bortvändhet öppnade upp för. Partierna har skapat en skugga, ett vacuum, som måste fyllas, för så är lagen när det gäller öveblivet utrymme: när något är tomt drar det obönhörligen till sej något som fyller det. I glappet mellan de etablerade partiernas självnöjdhet,och det växande missnöjet bland människor, som kände att de inte blev lyssnade på, som inte kände igen sej i någon annan politisk agenda; där skapade de något eget, för så fungerar rörelser under tryck: de väljer en annan väg, bort ifrån det gamla. Det är inte nödvändigtvis att betrakta som en protest, mer som ett resultat av att man ansett sej hamna vid vägs ände, utan andra alternativ än att skapa en plattform åt sej själva, en egen grund, ett eget land.
För det är så det blir när grupper, som vill bli hörda, möts av hånfulla avspisanden vid tjänstehjonens dörr.
Detta är långt mer allvarligt än att en grupp arga unga män nu fått in sina politiska representanter i en demokratisk församling. Detta är en svidanda kovändning av människor som tidigare nöjt sej med att vara anhängare av de etablerade partierna. Detta är en markering, och historien visar oss att vi vore dumma om vi blundade för vad dessa - till synes - oförarliga unga män har på sin agenda.
I slutet av 30-talet fanns det i Tyskland en grogrund för de åsikter som senare skulle leda till att när Adolf Hitlers ord öppnade frustrationens fönster, så möttes han av en jämnad väg. Det fanns redan ett klimat av åsikter och strömmningar som, präglat av den upplevda nationalskymfen efter Versaillefreden, banade väg för honom.
Han mottogs av många som uttolkaren av ett behov på upprättelse som vilat inom den tyska nationen i åratal. Att han var ute efter att skapa upprättelse åt ett eget sårat jag på bekostnad av miljontals människoliv var det ingen som varken begrep eller insåg den gången, men det var vad som hände.
Vi kan bara hoppas att Jimmie Åkessons agenda är rent politiskt, för jag vet att han, och de åsikter han framför, talar för många ur det svenska folkdjupet. Jag vet, för hans ord viskar även i mina öron, bedrägligt, förföriskt och hade jag inte haft min bakgrund som kritikst granskande journalist, en högutbildad klassresenär som vet att tyckanden och kategoriska påståenden skapar mer problem än de löser, så vete fan.
Nej, jag menar inte att jag någonsin i detta livet någonsin skulle bli Sverigedemokrat, det är inte det, men som Jimmie Åkesson själv sa: De andra partierna har lånat delar av sin politik av oss.
Vilket i praktiken betyder tvärtom; han och hans kamrater i SD har sett de hål som uppstått i de andra politiska partiernas arbete, de glipor och schakt som uppstått när den "lilla människan" blir offer för ett system som tycks blint och okänsligt.
Han har sett dessa hålor,dessa gropar, och i detta tomrum har han sakta men säkert fyllt på med sina toner, som en främlingsfientlig "Råttfångaren i Hameln" , och lett iväg en ansenlig mängd av väljarkåren.
De andra partierna har bemött honom arrogant, nedlåtande och avspisande, just det beteende som säkrar hans stöd bland männsikor som upplever att ingen lyssnar på dem, ingen tar dem på allvar, och i moderaternas marginaliserade välfärdskoloss växer deras antal.Detta har de etbalerade partierna misslyckats med att ta på allvar, och det är denna skörd som nu landat i alla våras knän, just för att vi inte lyssnade, eller brydde oss.
En företrädare för motsvarande parti i Danmark varnar nu den blivande svenska regeringen för att inte ta Sverigedemokraterna på allvar, det skulle bara leda till att partiet fördubblat sina sympatier bland väljarna till nästa val.
Men så blir det med en politik som säjer : Åt dem som har skall varda givet.
Nej,jag är inte sur, eller bitter, jag är orolig, för med moderaternas framfart i svensk politik ser jag ingen ändring i sikte för den sortens politik som ger grogrund och jämnar vägen för Jimmie Åkesson och hans anhang, förlåt anhängare .
Vi har oss själva att skylla, och nu är det upp till oss att bevisa VILKA VI ÄR i förhållande till företeelsen Sverigedemokraterna, för jag lovar; fortsätter vi att minimera och utesluta dem så har vi inte en företeelse att ta ställning till nästa gång, då har vi ett fullfjädrat politiskt parti som kan sjunga sångerna på ett sätt som förför även den starkaste.
Det har hänt förut.
Det minns ni, eller hur.


" WATCHING THE WHEELS...."


Makin´ money
doin´ nothin´

Satt vid Säveån härom veckan och tjänade en massa pengar.
Det var väldigt behagligt .
Hur tjänar man då dessa pengar utan att göra nåt?
Jo,man säljer sin lägenhet, i mitt fall med vinst. I det här landet är det dyrt att köpa, äga eller sälja sin bostad, så skatter och avgifter kräver en betydande del av kakan. Men även sen kakan blivit sålunda decimerad har jag en rejäl vinst. Lättaste pengar jag tjänat någonsin. Och folk som säjer att jag inte GÖR något med mitt liv!
Anyway, det innebär följdriktigt , att jag nu måste ha nån annanstans att bo.
Var då?
Jo,jag sitter i den guldiga sitsen att jag har lite att välja på: Dels har jag fått en hyresrätt (visserligen ute på Hisingen men ändå) och så har jag ett litet (nåja 120 m2) hus på G ute i skogen. Dom som säljer det huset vill oxå tjäna pengar, men det kommer dom inte att göra, åtminstone inte som jag gjorde, även om jag bättrar på det bud till dom som jag redan gett.
På måndag har dom en sista visning av huset, sen får vi se.
Reaktionerna på detta hus har varit blandade i bekantskapskretsen; en del tycker huset är förfärligt, andra hurrar och står bakom mej.
Kanske det är ett ruckel, kanske det är ett guldägg förklätt till sten, vad vet jag, Det enda jag vet är att det känns bra. Trots alla fel och brister med det huset : ett nytt kök måste byggas, delar av taket läggas om, kanske en balkong behöver byggas om, hela huset är nergånget och fullt av halvdana lösningar och amatörmässigt arbete.Ändå känns det bra.
Mäklaren, som var väldigt ärlig, ryckte i halvmurkna brädor, pekade på bristfälliga yttertak och fuktskador inomhus. Han sa att de var ett "riskhus",något han inte tyckte om att sälja, för han ville inte skapa ett dåligt rykte om sej själv som en säljare av "drömkåkar" (tänk filmen med Björn Skifs från 80-talet..)
I vilket fall som helst - jag går därinne i detta nerslitna bygge och bara ser möjligheter. Jag ser hur vardagsummet i fil ser ut med ny färg, fondvägg och slipat golv.Jag ser hur mysigt köket blir efter att jag rivit ut allt i det. Jag ser hur trevligt badrummet kan bli, bara jag fått måla om allt och riva ut det mesta...Jag ser hur fina golv jag lägger in sedan jag rivit ut de hiskeliga heltäckningmattorna och återskänkt dem till 70-talets sämre designhälft!
Jag njuter i förväg av all den rymd, den plats och den utsikt - bara skog och längst bort vid horisonten Rångedala kyrka som en vit fläck i grönskan - jag kommer att få.
Är jag en drömmare, en orealistisk fåntratt?
Varför är jag en omhändertagare av sådant som blivit försummat?
Jag tog mej an min gröna SAAB 9000 till stor bedrövelse för min plånbok men nu har jag gett upp.Jag ska skicka den vidare ut i omvärlden. Den var som ett stort tomt hål; hur mycket pengar jag än pumpade in i den så dök det hela tiden upp NYA saker som måste fixas, nej nu räcker det. Jag har gjort en enorm (mja nästan, men ändå) förlust på den bilen, men nu tar jag mitt vett tillfånga och låter den försvinna ur mitt liv. Jag är inte HUR dum som helst, och min välvilja och mina samaritdrag har sina gränser. Den går här, nu. I morgon lägger jag ut bilen tillförsäljning, för nu räcker det.
Min goda vän Y förutspådde dystert, att det här huset skulle få likadana följder för min plånbok. Det var ett säkert sätt att bi av med mina pengar, trodde hon.
In the meantime I´m watching the wheels go round and round, och vid Säveäns strandkant överlåter jag med varm hand lösningen till universum, a great procurer indeed!


A FACEBOOK TAKE ON WWII!


Klicka på rubriken så kommer ni direkt till collegehumor, annars kopiera och klistra in länken nedan:

Hittade det här på Fejan,hysteriskt roligt faktiskt. Jo jag vet. Det var krig och allt det där,men detta är faktiskt KUL!
Bifogar länken här:
http://www.collegehumor.com/article:1802364
Läs och....vad vet jag.
Begrunda den amerikanske tonåringens grunda kunskap om sin omvärld-utanför USA that is!
Dessutom får ni njuta av några krigsaffisher som skulle stärka moralen och tjänstvilligheten hos de kvinnor som lämnats att hålla landet igång. Speciellt den översta är gullig i sin världsomspännande omtänksamhet:Like Russia,like here!

NEW FAVOURITE KIND OF MAN-CANDY


Ah, hade det förträffliga nöjet att se "Prince of Persia - The sands of time" igår och jag måste säja att jag hade - kul, jo men faktiskt.
Rescensionerna av filmen har ju sågat den jäms med fotknölarna men jag hade kul. Matiné - kul,förvisso, men ändå. Att se en biffig Jake Gyllenhaal störtdyka ner från höga höjder och svinga sej in genom stängda fönster gör jag gärna i flera timmar!
( Berätta det inte för någon, men tant sitter och smådreglar när tuttenuttkillar som Taylor Lautner och omnämnde Gyllenhaal har biffat upp sej och sällan har skjortan på.)
Jag gillar att de är uppumpade och deffade, jag gillar det.Tycker det är snyggt,sexigt whatever. Förmodligen ligger någon djup homosapiensnedärvd överlevnadsinstinkt till grund för denna förkärlek för män som ser starka ut, typ: Om han är stark och vacker dessutom, så har han bra gener vilket ger stark livsduglig avkomma, och han kan beskydda avkomman och dess moder dessutom, så att den har chans att växa upp och ta över efter honom.
Nåt sånt.
Vad tror ni? Verkar det logiskt?
Det handlar kanske helt enkelt bara om överlevnad. Gott så. Jag tänker inte analysera sönder det. Tänkte bara att det fanns ett skäl till min förkärlek för män som är vackra, ser starka ut, som håller fienden stången med ena armen, medan han har den andra runt kvinnan i nöd.
Nåt sånt.
Whatever.


Läckert att se på var det i alla händelser.
Ska nog köpa filmen på dvd.
Live long and prosper!

CHANGES


I filmen "Broarna i Madison County" säjer den hemmavarande hemmafrun till sin känslomässiga utlevelse ( i filmen spelad av Meryl Streep och Clintan ) vid ett tillfälle: "Vår uppgift som föräldrar är att stå stilla så att våra barn kan röra sej bort från oss" ( på ett ungefär ).
Jag har stått stilla så länge nu att mina barn, alla 3, har börjat röra sej bort från mej, en del väldigt långt bort. Sonen har visserligen inte kommit längre än till Kortedala, men äldsta dottern har emigrerat till Det Stora Landet i Väster och yngsta Lill-Hönan ska studera i Stockholm till hösten. Är det tack vare mitt stillastående som de kunnat röra sej utåt och bort? Har det blotta faktum att jag hållit mej inom gränserna för deras hemstad, och inte flyttat en ynka meter, aktivt bidragit till deras flyttförmåga, deras förmåga att alstra rörelse?
Nu ska jag flytta på mej.
Egentligen vill jag bli en exentrisk utlandsvenska med ett litet luftkonditionerat pörte i den kretensiska staden Rethymnon , med dagliga promenader längs Medelhavet som själsdos för sinnena.
Men det blir nog inte så. Förmodligen inskränker jag min Greklandsvistelse till charterresor då och då.
Men jag kan röra på mej nu, och den förmågan har gjort att jag vacklar. Jag vet inte vart jag ska ta vägen med min nyfunna frihet, min nyfunna rörelsefrihet, min nyfunna rörelseförmåga. Vart ska jag? Ut på landet? In i stan?
I nuläget har jag en bostadsrätt i Bagaregården och en hyresrätt i Länsmansgården (ja jag vet, Hisingen! ) Jag var och skrev på kontraktet för lägenheten i Länsmansgården igår och trodde att jag skulle känna mer för att fira än jag gjorde. Förmodligen för att det ställer till problem för mej med min katt Spock. Enligt kontraktet får husdjur inte gå lösa i området. Hur löser jag det? Ska jag ta med Spock och låtsas som om det regnar, och om någon kommer på mej lösa problemet när det dyker upp? Ska jag skänka bort honom till någon som han får det bättre hos? (Jag trodde att jag ville ha katt, men en gnagande misstanke inom mej säjer att jag nog inte är ämnad till det , trots allt.) Fast jag älskar honom, så klart. Men men. Alla problem det medför nu när jag är så rörlig. Jag kanske vill göra en 3 - månaders resa nånstans, med ryggsäck. Se platser som jag ännu inte sett. Vara hos dottern i Californien en månad. Till exempel. Hyra ett litet pörte i Rethymnon halva året.
Möjligheterna är oändliga, om det inte hade varit så att jag satt krokben för min nyvunna frihet genom att skaffa en varelse som sätter stopp för allt sådant. Som begränsar min rörelsefrihet, som kringskär min förelseförmåga. Vill jag det?
Dessutom var känslan när jag var uet i Länsmansgården igår inte densamma som när jag tittade på lägenheten för nån månad sen. Jag börjar få second thoughts,kalla fötter , kalla det vad man vill. Eller är det rädslan för förändring som gör mej orolig,vankelmodig, som får mej att vackla? Målar jag in mej i ett hörn om jag flyttar till en hyresrätt? Säljer jag min nuvarande lägenhet har jag ingen väg tillbaka. Jag försöker intala mej själv att jag först och främst behöver TID; tid att hämta mej, tid att bli frisk ordentligt (nu när min glutenintolerans har börjat behandlas och mina infektioner - peppar peppar - har kommit av sej) och komma igång med mitt liv, skapa en ny framtid utan sjukdom, håglöshet, apati och arbetslöshet. Jag vill hitta min rätta plats i tillvaron, jag vill träffa någon att vara med, kanske t o m leva med, jag vill ha tillgång till HELA mej, hela kroppen, alla sinnen och funktioner, alla resurser och förmågor. Jag vill leva FULLT UT, så som jag aldrig gjort förut, på bästa sätt, med ALLT.
Jag väljer därför att lägga över allt ansvar för mitt liv i universums varma välkomnande famn, för vem vet bättre vad som är bäst för mej än den oändliga visdomens naturliga källa?
Ja ja. Tack och lov kan inte mina föräldrar skälla på mej för detta, för de är döda. (Jag "hör" dem klart och tydligt ändå,tack så mycket!) Jag saknar i nuläget tillräckligt med människor i mitt liv för att någon ska komma med förmaningar eller tvivel om vilken väg jag ska ta. Tydligen har jag, under större delen av mitt liv, bjudit in och tillåtit kreti och pleti att ha åsikter om hur jag lever mitt liv och hur jag färdas min väg genom det.Det vill jag inte längre, men hur det nu kommer sej så står folk där i alla fall och skakar på sina huvuden och muttar om felbeslut, som om jag skulle faktiskt bry mej, som om de faktiskt har rätt att tycka om hur jag ska leva mitt liv.
Dags att ändra på det. Ändra inställning. Bygga integriteten högre så att ingen kommer in och rotar runt bland det som är mitt.
För det är ju mitt eget fel. Jag har haft den inställningen tidigare, att folk får gärna tycka om vad som händer i mitt liv, och jag har haft fullt upp med människor omrking mej som känt att de haft rätt att lägga sej i hur jag lever mitt liv, som bedömt det, haft synpunkter och dömt, dömt ut .
De kritiska rösterna bor inne i mej, inne i mitt huvud, och just för att jag är så van vid dem så har jag sett till att skapa samma trygghet utanför mej och omgett mej med kritiska, bedömande människor som jag, omedvetet, gett rätten att tycka om mitt liv. Jag har, någonstans och omedvetet, velat ha deras godkännande, men sällan eller aldrig fått det. Varför ? För att dom inte är JAG. Dom tycker inte SOM JAG. Dom kan inte leva mitt liv åt mej. Är det därför jag är så vacklande när det gäller den trevliga stora tvårummaren i Länsmangården? Med sin trevliga stora uteplats och sitt lugn, utan genomfartstrafik och närheten till Svarte Mossen? Är det status som gnager i mej; att det inte är fint nog att bo på Hisingen , just där på Hisingen? Är jag rädd för vad "folk" ska tycka? Att jag "byter ner mej". Att jag gör ett misstag. Att jag GÖR FEL? Är det en tillbakagång,eller ett steg framåt, att flytta ut på Hisingen? Jag har kontraktet i min hand, lägenheten är min, men är det RÄTT?
Varför är jag så kluven nu? Ända fram till igår kändes det ju rätt. Är det för att jag tror att jag kommer att vada fram bland kamphundar och stökiga "nysvenskar" som ständigt har hela släkten på besök - och att dom -allihopa - bor granne med mej? Är det för att jag är rädd att tappa lite av min (här är det igen) "status". Konstigt det där.
Status.
Det är "status" att bo centralt, och det är "status" att bo tillräckligt långt ifrån stan för att få plats med ett hus och trädgård, men däremellan?
Förorterna. Länsmansgården.Hisingen.
Vad ÄR "status", och varför bekymrar detta mej?
Förlorar jag något i och med att jag flyttar dit? I så fall, VAD förlorar jag? Är det en tillbakagång, eller ett steg åt sidan?
Jag intalar mej att jag behöver pengarna, att jag får lite lugn och ro genom att skaffa kapital när jag säljker min bostadsrätt, att jag inte behöver känna mej stressad och hetsad att skaffa ett jobb just nu, när jag ännu inte återfått jämvikten, inte hittat balansen i tillvaron ännu. Att jag behöver denna tidsfrist. Men samtidigt känner jag mej djupt orolig : sätter jag min sista potatis genom att lämna tryggheten med egen köpt bostad och de trygga lugna kvarteren i Bagaregården? För vart tar jag vägen sen?
Jag låter detta mola inom, jag vet ju att förr eller senare kommer ett svar, det är bara jag som gillar att oroas, att ha detta drama i mitt liv. Inget farligt händer ju, så länge barnen är friska och får leva utan att drabbas av nåt hemskt. Jag menar, jag klarar mej alltid.
Eller hur?
Vare sej jag är HÄR, eller DÄR; Länsmansgården eller Kreta.
Egypten, kanske. Hela världen är mitt hem, min adress är en detalj.
Bara en detalj.


DRINKERS ARE THINKERS


sa ett till mej saligen avsomnat x. Med det som förevändning hällde han i sej allt från öl till vodka och tamejtusan om han inte - i desperata stunder - smakat T-röd oxå, men därom vågar jag inte säja säkert.
I vilket fall som helst, det tål att konstateras: nykterhet ser bra ut på papperet. Och allra bäst verkar idén när man är bakis, eller hur? Då känns alkohol som något mer fjärran,men för den som hoppat på nykterhetsvagnen ska vi se att det tar bara några dagar så har det där fasta beslutet, det som man tog sej själv i hand på och heligt svor att efterleva, börjat upplösas , som en hägrings flyktiga konturer när man kommer nära. Då förstår man faktiskt inte det där fasta - bergfasta - beslutet man tog några dagar tidigare, för vad är det som är så farligt med attt dricka ett glas vin? Eller en immande kall öl? Jag menar, herregud, det är ju sommar och allt! Ska man inte då få unna sej....och så vidare och så vidare.
Jag känner mej själv. Jag kan alla mina bästa ursäkter, mina lamaste undanflykter, mina fegaste bortförklaringar och jag måste säja att jag är en usel lögnare. Jag har känt mej själv på pulsen och jag lovar att den slår ojämnt. Jag ljuger för mej själv, utan problem, varenda gång: Bara denna enda gången,och jag LOVAR att inte vakna i morgon med en salivpöl under kinden och munnen torr som fnöske, jag LOVAR!
Men det spelar ingen roll vad jag lovar. Halvvägs ner i flaskan far vettet all världens väg (det är det försämrade omdömet som får en att fatta felaktiga beslut, men det tycker man inte då, då tycker man att man "minsann kan unna sej") och jag vaknar lik förbannat med huvudet i en salivpöl och munnen torr som Sahara.
Jag har mina räddningsplankor , mina livbojar att ta till när det mörknar. Till exempel kan jag stolt säga att jag ALDRIG (det stämmer; ALDRIG) tagit en återställare. Denna obevekliga värdemätare som alla alkoholtester hänger upp sej på. Och jag med. Eftersom jag ALDRIG tagit en återställare är jag inte i farozonen, eller hur?
Men faktiskt, det är inget skenheligt bravo-paraderande från min sida, det finns faktiskt få saker som är så vämjeliga dagen efter som alkohol. Jag vet, mitt gamla x sörplade utan förbehåll i sej både avslagen pilsner och gamla slattar när han var på det humöret, och jobbade på så sätt raskt upp sej till en ny fylla ovanpå den gamla, som kom som ett stinkande varsel ur hans mun.
Nej, det är inte bara av den erfarenheten som jag skippar återställaren. Min kropp VILL HELT ENKELT INTE. Den ulkar sej vid bara tanken. Den kryper ihop av obehag och säjer: BLÄÄ! vid blotta lukten av pilsner eller vin.
Det som var så mysigt kvällen innan; skjortvarmt rödvin, iskall nubbe, immig trögflytande vodka, bärnstensbrun singlemalt ; allt det där känns kräkframkallande dagen efter.
Så - är jag på den säkra sidan? Av vad? Alkoholism? Alkoholberoende? Missbruk? Är jag trygg bara på grund av detta, att jag inte dricker återställare? Plus det faktum att lika lätt som alkohol smyger sej in i min vardag och blir en del av den, lika lätt kan den försvinna ,om jag vill det.
Nej, det är ingenting jag säjer. Jag vet att det ÄR så, eftersom jag har sett att det BLIR så när jag bestämmer mej för att alkohol är en festattribut, när sommarens lata slappa slentriandrickande under parasollet i skuggan får ge vika för höstens kulna kvällar och kyla.
Men ändå, jag kan inte låta bli att undra. Om det nu är så att det krävs ett medvetet beslut från min sida att inte dricka mer än kanske till helgen, jag säjer kanske för det är inget måste, är jag verkligen utanför farozonen? Bara för att jag måste bestämma mej, gör det mej till en potentiell riskdrickare? Ett smygfyllo som i skydd av hemmets trygga vrå gör av med den ena vinpavan efter den andra, eftersom jag vill vara nykter när jag träffar folk?
Hälsan tiger verkligen inte still, och bara för att du inte kan se din lever, betyder inte att den inte finns och kämpar för att överleva i den uppsjö av giftig dynga du häver i dej varje dag, vecka, månad, år.
Bara för att det inte syns att din lever svettas så betyder det inte att problemet inte finns. För bortom alla sociala stigma som alkoholdrickande medför, och all skam som detta kan inbjuda en till att känna, så finns till syvende och sist den egna kroppens skavanker och missförhållanden. De kanske inte syns - ännu - men tro mej, de finns där. Bara en elitidrottare kan vara säker på att hans eller hennes kropp är i fin form, utan droger, gifter, tungmetaller eller skrot som samlas i den. Vi behöver inte göra jobbet lättare för nedbrytande substanser, som miljögifter, slagg, avall och kemiska tillsatser, genom att bidra till att bryta ner våra kroppar , men vi gör det - för att alla andra gör det. Den sociala acceptansen, och i några fall trycket, bidrar till vår alkoholkultur,vår alkoholkonsumtion och vårt bortvändande av blickar, för vi behöver aldrig se en alkoholskadad person - om det inte är vi själva, vill säja. Fyllona som trängs i en skränig hop på bänken utanför Systemet är liksom inte vi, dom är inte som oss , och därför behöver vi aldrig bry oss för DET DÄR kommer aldrig att hända oss. Vi är inte dom.
Så vad vill jag ha sagt med detta?
Att jag har skuldkänslor när jag dricker?
Ja, det har jag.
Att jag har en gnagande känska av att det händer att jag dricker för mycket?
Ja, det stämmer.
Att mina känslor inför vår alkoholkultur är djupt kluvna ,men att jag ibland hänvisar till social praxis för att urskulda mej själv?
Ja,det gör jag.
Men - som sagt - jag har ,ännu aldrig, tagit en återställare.
Det måste räknas, eller hur?
På nåt sätt.
Eller?

A YEAR HAS PASSED


Det var igår natt det hände - för ett år sedan. Min goda vän och själsyster Suzy gav upp andan efter att något gått sönder inom henne. Ingen vet vad som hände,om det var hennes hjärta som gav upp,eller något annat. Det viktiga kvarstår - hon är död. Ännu ett år efteråt är hon fortfarande död,och hon kommer att fortsätta att vara död - så länge jag lever.
Det har hänt att jag känt hennes närvaro, sent på natten, som en mjuk krusning över håret eller bara en känsla av- värme, kanske, vaksamhet - över mej. Men jag vet att hon har annat att göra, andra att vaka över ,som behöver henne bättre : Nora och August. Namn som hämtade ur Hemsöborna.
Men för ett år sedan var hon ännu inte död för mej. Jag fick inte veta det förrän två dagar senare, då en kollega från radion ringde och berättade.
Jag föll ihop på golvet i verandan. Jag trodde att tarmarna skulle hitta sin väg ut ur mej genom munnen. När jag till slut kunde resa på mej var världen förändrad . Jag såg genom en våg av tårar och tackade Gud för att jag hade whisky kvar.
Sen drack jag hela dagen, kvällen och natten. Utan att tvätta mej, eller äta, eller borsta tänderna. Jag hade haft nästan en hel flaska god maltwhisky hemma och den tog slut.När sommarnattens leende svepte in från öster dök jag i säng utmattad och sov tills jag vaknade.
Jag kunde knappt svälja eller andas.
I min hals svällde mandlarna stora som golfbollar. Sen vidtog några sjukdagar, då jag försökte intala mej att det hjälpte att bli frisk bara jag höll mej i stillhet. Men det höll inte. En natt insåg jag att något var allvarligt fel ,detta skulle jag inte klara att reda ut själv, så jag ringde sjukvårdsupplysningen och fick en tid nästa dag på vårdcentralen i Fristad.
Jag talade med vänner på telefon; försökte bearbeta det ofattbara.Vänner som hon kände, som kände henne, som hade vetat vem hon var.
Jag grät mycket och när jag kom till vårdcentralen på morgonen var jag ett vrak, jag kände mej som en spillra och såg ut som drivved i ansiktet.
Doktorn svepte lätt över mina svullna lymfkörtlar med fingertopparna, lutade sej tillbaka och beordrade provtagning. Saker stacks ner i mitt svalg tills jag nästan kräktes, blod togs från min kropp och jag fick vänta. Svaret kom. Jag hade halsfluss,allvarlig sådan och doktorn skrev ut starkaste antibiotikan. Jag åkte hem, tog mina tabletter, och sov i tolv timmar.
På penicillinkurens sista dag stod hennes begravning. På darrande sköra ben stod jag med de andra utanför kyrkan efteråt. Jag var tom. Jag kände mej som om någon lagt mej under en järnvagsräls och sedan kört , fram och tillbaka, över mej.
Jag minns att jag tog min stora härliga gröna SAAB 9000 CSE och körde hem genom skogarna, men sen minns jag inget mer av den dagen.
Hon var borta, för alltid.
Det var det viktigaste. Det enda viktiga.
Det enda, som betydde något.
Dear darling Suzy, till we meet again....my love,always.

INTOLERANCE


Detta är inte vad du tror : Detta är den släta
tarmkanalen hos en glutenintolerant person.
Det säjer ju sej självt att den tarmväggen
är värdelös på att suga upp näring!


Vad glad jag blev! Här har jag trott att jag haft cancer, eller nåt ännu värre - vad det nu kan vara, och så visar det sej att jag är GLUTENINTOLERANT!
Igår kom jag hem från smultronstället i skogen, och fann resultatet av den voluminösa provtagning jag gjorde för några veckor sedan på min vårdcentral. Jag öppnade kuvertet med stadiga fingrar, eftersom jag visste att de hade ringt personligen om analysen visade på tunga saker som cancer, eller nått ännu värre....
Inte oväntat jobbar min lever allt vad den kan för att ge mej ett drägligt, och värdigt, liv, trots att all den alkohol som jag häller i mej borde ge den en rejäl utmaning varje vecka...va vad sa jag? Nej,inte VARJE vecka väl? Jo, kanske. Men....nä? Jag bara frågar: VEM RÄKNAR?
Und so weiter:
Proverna visade att jag utan samvetskval kan hälla upp den kylda rosén till kvällarnas mysstunder på uteplatsen. Heja levern, heja! Kämpa på, du ska hålla ett tag till!
Korrelationen mellan min vikt och min längd stämmer inte heller, jag borde väga WAY LESS! Faktum är att jag borde väga så mycket mindre än jag gör, att jag misstänker att om jag verkligen tappar alla dessa kilon som överflödigt härbärgerar min kropp, så kommer jag att försvinna i en rökpuff - POFF ! Borta.
Men nu kanske det finns en lösning inom räckhåll på hela min hälsoproblematik: Glutenfri mat!
Nej, det var inte det som provsvaren visade. Det fick jag klura ut själv, med lite hjälp från Pappan, Pippin och Timmermannens Son och en ametist som känner mej väl.

Vad provsvaren visade, var att antalet vita blodkroppar är för lågt. Vita blodkroppar slåss mot bakterier och virus och andra -lika oinbjudna som välkomna - kroppsgäster som amöbor(dysenteri)svamp(mag-tarmkanalen) och det kan på sätt och vis förklara den infektionskänslighet som gett mej ett skitliv rent ut sagt, de senaste åren!
70 % sjukfrånvaro på senaste jobbet, och det säjer sej självt att jag fick sparken.
Vintrarna är värst,med den ena förkylningen som hoppar i en obruten kedja till den andra, och gör mej trött, håglös och självmordsbenägen. Men nu kanske det finns bot!
Med hjälp från ovan guidades jag via olika sidor på nätet till en kliniskt torr och redovisande sida som beskrev symptomen vid glutenintolerans.

Jag blev så lättad att jag började gråta.

För där stod det precis hur jag mådde! Hur många års näringsbrist kan ge upphov till extrem trötthet och depressionliknande håglöshet! För att inte TALA om hur väl de beskrev min mage och tarm; jag ska inte gå in på varken konsistens eller periodicitet, eller den oberäknelighet och varitaion som ständigt fått mej att först lokalisera toaletten i en lokal, innan jag kunnat slappna av, och som jag utan framgång behandlat som IBS - Irritable Bowel Syndrom!
Nu vet jag! Det är allt gluten som jag, helt ovetandes om dess katastrofala verkningarna på min organsim, satt i mej under årens lopp! Jag vet, jag kan inte sluta med utropstecknen, men det är för att jag är så GLAD, och känner en sån LÄTTNAD!
Hurra!
Uppkomsten av glutenöverkänslighet kan, som i många andra fall, ha sitt upphov en - i övrigt - harmlös virusinfektion, som fått kroppen att sänka garden och därmed kunnat bana väg för andra - farligare - förövare. Men man vet inte riktigt. Jag skiter i vilket, I am saved! Halleluja! Praise the Lord, and all that jazz.
Varenda gång jag ätit pasta, varenda gång jag ätit müsli, pizza, hälsosamt grovt RÅGbröd eller kexchoklad har jag BIDRAGIT till min egen sjukdom! Det låter som en fantasysaga om en genmanipulerad parasit som väl installerad i kroppen låter dej, omedvetet, göra jobbet som förstör din egen kropp! Ingen kunde kommit på nåt mer utstuderat om de så brainstormat i grupp i veckor!
Så vad gör jag nu?
Jag börjar äta glutenfritt. Så enkelt är det. De dystra prognoser som säjer att komplikationen är ett livslångt handikapp bekymrar mej inte. Jag lider redan av flera livslånga hälsoproblem och har lärt mej att leva med det. Det är, för att tala med mödrarna till de som skjutits ombord på de olika fartygen som ingår i aktionen "Ship to Gaza", en loppspott i Nilen. Det som är så otroligt glädjande är att det faktiskt finns BOT! Det FINNS en lösning. Det VAR inte så att jag överreagade på sockret i vit pasta, jag överreagerade på durumvetet!
VETE RÅG KORN
heter förövarna. Helt oskyldiga livsmedel som dagligen bidrar till miljarders människors primära matintag och överlevnad. Mais pour MOI - la mort. Nej, inte döden ,men i förlängningen en tillvaro utan glädje (p g a depressionen orsakad av näringsbrist) och ork.
Nu ska jag genast, trots min senaste infektion (IGEN!!!) gå ner till den glutenfria avdelningen på min lokala ica, och där skåda mitt nya liv.
Hoppfulla prognoser när man väl börjat äta rätt, är att tarmluddet, detta ludd utan vilket man inte kan leva, börjar återbildas på bara några veckor! Och effekterna låter tydligen inte vänta på sej! Mer ork, större glädje och en tarm som uppför sej normalt :)))
DET ser jag fram emot!

Ett NORMALT tarmludd - kolla skillnaden mot ovan!





MOTHER´S DAY




Å så var det dags att gråta en skvätt.
Precis nu ringde det på dörren och ett blomsterbud överlämnade en UNDERBAR buket från mina barn!
Å kort fanns det med.
Jag är älskad.
Tack, mina underbara barn, jag älskar er!
(Nu måste jag snyta mej,ursäkta)

CAT - CASTRATO



Idag var det adjöss med kattens manhood.På djurkliniken blev de ett minne blott och nu sover han narkosruset av sej. På darriga ben envisas han med att försöka ta sej till sin matskål.
Det känns konstigt att detta är det mest djurvänliga, att nypa ballarna på honom så att han inte ska framleva sitt liv i ett hormonellt rus präglat av parningsdrift allenast. Nu blir han genast en gammal farbror som ,lätt överviktig, åser livets dans dra förbi.
Har jag gjort rätt? Alla säjer det. Hoppas de har rätt.

THE 4TH KIND


Scary movies usually doesn´t scare me.I mean, what can be scary about someone holding a knife behind a door? Or lurking behind a showercurtain? Or riding a bicycle towards doom?
That´s right - nothing. I have stopped watching scary movies for a long time now,since they don´t scare me - at all. Everytime I hear about new scary movie I watch it in the hope of becoming scared. At least a bit. But no. That never happens.
Until now, and it was so unforeseen that I almost fell out of my chair.
I mean, I like sci fi-movies. I really do. Give me anything with aliens, complicated machinery and technononsens-driven spaceships (like in Star Trek: "Blast the nonseptical vertigoblaster NOW Captain, and watch out for semisounding paralell octagonal debrismaking!" ) foreign worlds, outta-there galaxies and I´m all for it. I really liked the movie "The third kind" until the soggy and somewhat pompous ending, when they started playing on the kidpiano and long lost people came stumbling out of the ship in a dazed state. But the collision between ordinary and alien I liked. Spaceships landing on your front lawn, or your backyard, or behind you in car
queue on your way to work in the morning. Give it and I will like it.
But it won´t scare me, no way. I will just let it brighten my day a bit, but naught else.
I yawned my way through "Blair Witch Project". I watched "The silence of the Lambs" wondering what it would be like to sew lampshades out of human skin, I saw "The Ring" in both japanese and american and couldn´t get over how lame it was, though the part where you have to multiply a copy of the VHS in order to stay alive was a touch of genius. But since I am not and never was a "horsegirl" the horses in that film just cast me off track. Though the japanese version was more scary, I think. But hilarious just the same. I mean the distorted faces - COME ON!
Anyway, I saw "Saw" of course, since my youngest daughter promised me that it was really scary and gory. So I did. What a waste of my time! And it didn´t help that Dr Phil later made a alternate fun version of the scene in the bathroom and he sawed his wrong leg off! I mean, can it get any funnier?
And also, a scary movie has to be intelligent, or at least challenge my imagination. But prefferbly smart and witty and intelligent. The only ones that ever match up to that standard are english crimestories. To me nothing seems more scary than an ordinary kitchen with a potatopeeler lying on the counter, winds blowing through checkered curtains and some roundish-looking older female coming in from the barn with turnips in the fold pf her petticoat. Now THAT IS SCARY. Because the ordinary thrown out of whack is scary. Older females with sturdy frames and muddy wellingtons are scary BECAUSE we know them so well! We are brought up learning not to fear them. At all. So when they do something out of the ordinary it´s scary. A villain with a cutup face and madness-ridden eyes, well yawn yawn, yes yes we know. He is scary and will probably kill someone - soon.
Yada yada yada. And so on.
A huge knife is SOOO boring, and you know why? Because we have all been fed the Tjechovian premise that if a gun is showed in the beginning of something, it has to be fired before the end. With a lot of bloodsplatter and huge amount of dead bodies as a result. Well, wake me up when it´s over will you?
The unexpected is usually scary, and the more normal it seems in the beginning, the scarier it will be.
Loud noises and unexpected turns of events can have us perched at the end of our seat, but only if the events prior have been routinely calm and subdued.
So what a surprise to me when I watched an until now - for me at least - totally unheard of movie called "The fourth kind", and it left me so scared that I wouldn´t go to sleep without the lights on and all the blinds pulled up so the light from the streetlamps flooded my room.
And I prayed til I eventually drifted off: Please God, protect me and preserve me, keep me totally and utterly safe!
It was - for me - totally unheard of! I have NEVER been scared before IN MY LIFE by watching anything on a screen, but this really jarred me.
Maybe, if you watch it, it will do nothing to you, you will not get scared at all, and that´s fine. So, what was so scary? I mean, afterward I HAD to convince myself that the "real-life" extracts in the film wasn´t real at all, it was part of the movie and showed nothing authentic at all. I kept repeating this to myself, over and over. For it was the so-called "authentic" material that got me flying out of my chair.
It was so scary an unexpected that the first time it happened I actually gasped out loud and jumped high up in the air! Against my better judgment I finished watching the movie, and afterward I was really shook up. I actually cursed myself for watching it, presuming some scenes from the movie would haunt me for years. Luckily that hasn´t been the case. It was only that first night after watching it, that I was afraid to actually close my eyes. I only did so after reassuring myself that God was on my side, watching over me, letting no harm come to me. But I have not yet been comfortable to sleep with my back to the room.....
What was so scary? I don´t know, honestly. If I were to recount it to you maybe you would only laugh, or deem me potty. But it triggered something inside me, and the possibility of something like this ever happening in real life seemed ....possible, true-worthy, like it could actually happen. Has it ever happened to me? Honestly, I don´t know. My fear was real enough, but was it because I believe in these things ( like abduction by aliens, foreign aircrafts the size of footballfields flying by in the dark skies of night, unexplainable events and memories that you can´t account for how you got them.)
And the actress Milla Jovovich was VERY convincing when she at the start of the movie warned us of some of the disturbing scenes we were about to see. She was right about that. Disturbing, yes. Very.
It was when I thought of the scene when a husband and father of three ,seemingly out of his wits and screaming uncomprehensible stuff to the army of policeofficers outside his house, eventually shot his family, first his kids then his wife and then himself, that I thought I had found a shred of evidence to hold on to. For if this had been " real" footage, no way would the relatives of this man and his family consent to having this - as we were made to believe - actual police-video shown in a movie. They would drag the producers through every court known to man in order to put a stop to this use of film that showed a huge tragedy in their family. No way that would happen. So this I hung on to, persuading myself that if this had been real, it would never have been used at all. The grieving relatives of this family would object to much.
But can I be sure? No, of course not. But I hope I´m right.
Anyway, it was scary to me, and it hit me in places I would never have guessed, and from now on I will rely on God watching over me, for can we be sure, I mean REALLY REALLY SURE, that we are alone in the universe?
Food for thought.
Goodnight children.




EGYPT

Lämnade 38 graders värme i torsdags för att flyga mot norr.Landade i 6 graders kyla och snöstorm på kvällen. Skottade fram den lilla svarta ur snön och krypkörde på snorhala vägar mot hemmet.
Egypten. Ett land av skämtare. Av sol och ljud och lukter.
Vem hade väl trott att jag skulle tycka så mycket om detta land?
Jag. Den sista att tro det.
Mer kommer. Om resan till Egypten. Med bilder därtill. Håll ut.

ROBBING HOOD

Hur 17 har jag kunnat missa detta?


Gick och såg "Robin Hood- Prince of thieves" på bio 5 ggr när det begav sej,och trots att den filmen fått så mycket skit för att den innehöll en Kevin Costner som "bräkte på amerikanska" så gillade jag den - punkt!
Jag gillar den fortfarande,även om jag kan tycka att den är lite barnslig numera, lite för rund om kanterna.
En film som jag däremot älskar,trots att jag aldrig fick masat mej iväg till en biograf för att se den,vilket jag ångrat djup flera gånger sen dess, är Gladiator,med Russel Crowe.
Men den har gått varm på min DVD-spelare här hemma flera gånger om!
Ridley Scott kan,enligt min mening, i sina bästa stunder ge sina filmer en sån must och en sån märg att man känner lukten av svett,av blod,av damm och man kan nästan beröra stämningen med händerna.
Nu har han - tydligen - tagit sej an en annan av mina favoritteman - Robin Hood!
( Han och Russel hade en djup svacka med filmen "Ett år i Provence",som bara var uthärdlig att se tack vare Albert Finneys närvaro i den! )
Men nu har han och Russel slagit sina påsar ihop för att ta sej an Robin Hood,och jag kan bara säja:Woaw!
Att jag inte hört talas om detta tidigare? Vad är det med mej? Har jag huvudet i en spann eller nåt?
Ser grymt mycket fram emot denna film måste jag säja.Är den ens i NÄRHETEN av vad "Gladiator" kunde åstadkomma i sina mest briljanta stunder så är jag nöjd.
Hittade en trailer så klart:
Titta å njut - i väntan på premiären. Denna gången ska jag INTE missa att se den på bio!