QUO VADIS?


Så är det.
Jag har insett en massa saker om mej själv på sistone: att jag för det mesta pratar en massa strunt,att jag har låtit mej förfalla fysiskt på ett oförlåtligt sätt,att min kärlek till kolhydrater i både fast och flytande form klänger sej fast runt min midja som en gigantisk badring,att jag inte längre kan gå i trappor,inte ens några ynka steg,utan att börja flämtandas.
Att jag ser mej i spegeln och gillar det jag ser,men det jag ser kunde trots allt se MYCKET BÄTTRE ut!
Att jag inte gillar mina vänner särskilt mycket längre.Dom flesta verkar småtråkiga och pratiga och på väg mot ingenstans.
(Är det för att dom liknar mej själv för mycket?)
Att jag skapar min verklighet men GUUUUD vilken skitdålig fantasi JAG HAR!
Jag menar,hur har jag tänkt när det gäller min hälsa?Jag bara frågar!
Och hur tänkte jag när jag - tydligen - beslöt mej för att eleminera alla smaskiga MÄN ur mitt liv? Jag menar, vad var TANKEN med det?
Och inte bara dom smaskiga männen,ALLA män är puts väck.Jag är inte ens ett dugg intresserad längre,kanske det ändrar sej till våren,men just nu kan jag bara känna ett stråk av leda vid tanken på att börja träffa män igen, dejta igen,fika igen,bli bjuden på middagar igen osv osv.
Jag trodde länge att jag var rätt kul faktiskt.Att det jag sa var rätt intressant,att mina tankar om tingen,om tillvaron,om ditt och datt var värt att skriva hem om men nej, tydligen inte.
Jag är precis lika småtråkig och intetsägande som många av mina vänner.
Jag trodde länge att jag såg bra ut, men nej, tydligen inte.Jag menar visst,jag har passerat 55 på ålderstrappan men ändå,visst borde jag fortfarande dra till mej ett vissst intresse från manligt håll? Jag gillar fortfarande det jag ser i min spegel men jag är väl part i målet? Hör det inte till att gilla sej själv,no matter what?
Det är,får man väl ändå säja,ett positivt drag,att man gillar sej själv trots jordens oavlåtliga dragningskraft,ålderns ohejdade framfart på hud och mage och årens ärr och fläckar?
Men det man sänder ut får man tillbaka,och skit samma om jag bara sett charmigt tilldragande ut i alla år,i min lilla hjärna har funnits den bergsfasta övertygelsens att jag ser bra ut,att jag varit attraktiv och då BLIR det så oxå.
Därför har jag kunnat lulla runt i min egen lilla värld av blommor och trott på sagor.
Jag borde anat oråd när jag aldrig lyckades bli bra på bild.Hur snygg jag än tyckte att jag var så blev det bara skit när det kom till fotografering.
Jag trodde länge att jag kunde dansa.Då menar jag inte schottis och polka och sånt; jag menar RÖRA sej till musik med hela kroppen - DET trodde jag var min grej, men nej, inte det heller.
Jag råkade fånga mej själv i en spegel en gång och efter det måste jag tillstå:jag kan inte dansa. Jag kan visserligen röra mej till musik men inte alls på det rytmiska gungande hon-har-dansen-i-blodet-sätt som jag trodde.
Det hämmade mej ett tag,men eftersom det var ett bra tag sen jag var ute och svängde mina lurviga (fast mina inte är lurviga alls) så beslöt jag mej för att inte låta det tynga ner mej, ta ifrån mej en bit av min självkänsla eller rubba min jämvikt. Jag duger. Jag må sakna allt som för tankarna till en bongotrumsdansande negress ,men det är såna smällar man får ta.
När det gäller det här med utseendet så har jag varit van vid att tänka på mej själv som snygg så länge,att det är svårt att vänja sej av med det.
Jag märker att jag går ut i världen och möter den med min sedvanliga kaxiga inställning och efteråt,när jag kommit hem,inser jag att ingen annan märkt att jag egentligen inte är snygg,bara habil. So it goes.
När det gäller mitt pratande - som jag länge trodde stod för några exceptionellt banbrytande tankar - ger jag mina barn skulden för att jag inte längre är intressant.
Jag menar,jag kan inte längre RÄKNA alla gånger som de sagt:
- Ja,du har sagt det.
- Du sa det igår.
- Detta är femte ången du berättar det.
- Vi har hört det.
- Hur många gånger ska vi behöva höra det?
Och så vidare.
Är jag verkligen så trist? Så tråkig? Så förutsägbar? Så okul? Så mossig?
Så gammelmorsaktigt malande? Så OINTRESSANT?
Har jag verkligen INGENTING att säja som är värt att lyssna på?
Ju mer jag lyssnar på mej själv när jag pratar,desto mer benägen blir jag att hålla med mina barn.
Jag börjar låta som min mamma,och gudarna ska veta att hon kunde prata hur länge som helst om ingenting,åtminstone kändes det så.Tillvarons mest obetydliga beståndsdelar blåstes upp till gigantiska proportioner för att kunna ta plats i samtalet,och jag fick veta mer än jag nånsin haft lust till om grannarna,om utbudet på Konsum,om köksgardinerna,om ett nyinköpt diskmedel och så vidare.
Det var inte förrän hon fick diagnosen cancer som hon började föra vettiga samtal med innehåll i.Som handlade om människor,om livet,om kärleken,om ånger,om tvivel,om lust och längtan.
Är det vad som håller på att hända mej?Är jag så uppfylld av min egen betydelse,av mitt eget prat,av min egen fluffiga ego-ballong,att jag inte längre "hör" hur jag låter? Håller jag på att tappa bort mej i intighetens och nonsenspratets korridorer,så till den milda grad att även jag - nu - upphöjer det triviala,det meningslösa,det oberörande till nya höjder där det blåses fulla av en betydelse som de egentligen helt saknar?
Står jag helt enkelt "i vägen" för mej själv,kommer jag inte längre "fram" bakom min egen stelnade form? Har jag fastnat i mej själv,i mitt eget sätt att vara så länge att jag inte längre känner igen mej själv?
Vem är jag? Är jag en gammal tant som bara ser träden i min egen skog numera?Är jag bara intresserad av att inte se längre än min egen nästipp?När slutade jag insupa vida horisonter,när slutade jag längta ut,när slutade jag fullfölja min egen längtan efter "något mer"?
Har jag kastrerat mej själv? Är det ÅLDERN? Denna ÅLDER som vi skyller på så fort det är nånting som inte längre passar in i det mönster vi har vant oss vid att kalla oss själva.
Denna ÅLDER som inte gjort en människa förnär,som inte förtjänat all den skit som kastas på den bara för att den ÄR.
Jag konstaterar att många har gått vidare.Med sitt.Med livet.Men var är jag?Sitter jag fortfarande fast - och herregud vad detta börjar låta tjatigt nu då,men okej jag låter det passera FÖR DENNA GÅNGEN! - eller har jag helt enkelt saktat ner farten såpass att jag numera står helt stilla? Vill jag egentligen röra mej,eller gillar jag helt enkelt stillaståendets estetik? Håller jag på att tappa bort mej själv,eller är jag på väg att äntligen upptäcka vem jag är? I farten upplevs omgivningen som suddiga streck utmed sidorna,och jag rörde mej länge med hög hastighet genom livet,rädd som jag var för att stanna upp för då - vad?
Nu har jag stannat upp - för vad? Om jag skapar min egen verklighet,vad är det då jag vill med detta? Eller driver jag bara planlöst; ett offer för mina osorterade tankar som tutar runt i huvudet utan konkreta mål,utan mening eller medveten substans?
Är det det nya året som väntar om några dagar,so får mej att fundera?
Jag har aldrig tidigare skrivit en text med så många frågetecken i.
Frågor och svar.Det är knepigt.Frågorna är ju i sej själva svaren.Svaren är- vad?
Om jag skapar min egen verklighet,vad är då detta?
Vad VILL jag med detta?
Vad är min AVSIKT?
Nu ska jag gå på dass.

1 kommentar:

Iréne sa...

Jag är nästan glad över att läsa att jag inte är den enda med en massa frågor, och svaren gör mig inte klokare.

Vi kan nog bara satsa på att vara lyckliga och möta framtiden med en positiv inställning. Det spelar ingen roll hur gammal man är, allt är möjligt.