THE ART OF B´DAYING WITHOUT TOO MUCH ANGST


Skumpa å tårta - helst på morgonen
hör till födelsedagsfirandet i Ryssland!
Något jag fick uppleva när jag fyllde 50
och vaknade upp i ett avskavt slitet rum i St.Petersburg

55 är stort.
Riktigt HUR stort förstod jag först när nedre norrlandsboende väninnan ringde på förmiddagen - från mobilen! - och önskade mej grattis på födelsedagen!
-Ja,det är ju trots allt 55 du fyller, sa hon, som det förklarade allt.
Sen, när mostrarna dök upp med blomster som jag ska anstränga mej för att inte ha ihjäl,var det samma visa igen:
-Ja du fyller ju ändå 55,sa dom.
Detta 55 igen. Som om jag passerat en magisk gräns av nåt slag,en utpost i åldrandets kronologiordning, en hole-in-one för alla som passerat bäst-före-datum.
En eloge till min segslitna tvist med livet som insats. En runda för sparsmakade långlevare, en första försmak på åldrandets lalligheter, en käftsmäll i ungdomens finniga ansikte, en någorlunda rondör på ett i övrigt taggigt och tilltrasslat liv.
En utpost, en framkomst - hemkomst?
Är jag "hemma" nu? Har jag "anlänt" ? Är detta slutet, eller bara en ny början? En sen start i livet? En startgrop, eller en fallgrop?
Vad gör man med alla samlade dagar som man samlat på sej under ett långt liv? Minns dem? Försöker minnas? Glömmer av? Eller satsar man på att återanvända så mycket som möjligt av det levda?
Vem vet. Ingen vet.
Jag satsar framåt,och ser med viss sorgsen förvirring att årens gång samlar sej över mina ögonlock,och att åldrandets matadorer spelar för fulla hus på min kropp.
Det var inte såhär jag tänkte mej döden, och inte livet heller; att bara leva på som om ingenting ännu har hänt, eller löper risk att hända.
Jag lägger mina händer till vila under huvudkudden och funderar på mitt nästa liv - redan. Ja,det gör jag faktiskt,och med tanke på att jag faktiskt inte kommer att minnas något av detta i mitt nästa liv, så försöker jag suga åt mej så mycket minneskraft jag bara kan, för att åtminstone ha FÖRSÖKT rädda något av detta mitt nuvarande liv till eftervärlden.
Vem vet vad som händer sen?
Har någon återvänt för att berätta?
Inte jag i alla fall.
Jag fyllde 55 år igår ,och jag känner redan hur det förflutna är på väg att lösas upp, gå i bitar, bli trasigt.
Det är inte dagarna i våra liv vi minns, det är livet i våra dagar, som en klok person sa en gång - kanske var det jag själv? - och vad återstår när nattvinden smyger runt trädets fot? Inget mer.
Det är vad som återstår.
Inget mer, varken eller.
Så kan det gå.