LAZY DAYS HAVE PASSED - DARKER DAYS AHEAD

In memoriam of summer 2009
Lazy days indeed!



Min blogg har tyvärr kommit i kläm mellan hösttröttheten (det var ju höstdagjämning igår och min kropp har redan svarat högljutt på den minskade mängden dagsljus!)och det slappa laissé-faire-beteende som Facebook uppmuntrar till!
Där kan man gå in och bli sittande i timmar medan man skriver mer eller mindre meningslösa kommentarer om tillvarons ditt och datt,och läser andras precis lika meningslösa inlägg om tillvarons mindre brännbara områden.
Det känns ändå som om man är delaktig i nån slags gemensam pöl av något slag,även om känslan av att ha koll på vad andra gör är bedräglig.Det riktigt viktiga håller vi utanför Facebook och för oss själva,det som kunde vara en gnutta intressant att få inblick i.Som det nu är känns det som att vara medlem i en lätt skrattande klubb där allt och inget inte är för oviktigt för att vara värdig en kommentar.Lite blinkningar åt varandra,lite hej å hå vad ska du göra åka till landet plocka svamp vara hos svärmor åka till landet tvätta bilen and so oooooon! Jätteintressant verkligen,men jag antar att Facebooks dragningskraft baseras just på detta,att det är så lättvindigt,så kravlöst,så ofarligt.Som ett kafferep där vi alla döljer våra skavanker,vår smärta och tillkortakommanden bakom idel käcka tillrop,eftersom vi nånstan vet,på ett djupare plan,att det är ingen som - egentligen - vill lyssna på vad vi - egentligen - har att säja.
Men hellre än att helt stå utanför så är det bättre att vara med,om än på ett litet småflabbigt kravlöst hörn av mediasfären.Och eftersom vi löper liten risk att träffas öga mot öga kan vi dölja våra mest koppärriga ansikten i våra mantelveck,och istället låtsas att livet,åtminstone på Facebook, är som en lallig somrig allsångskväll med Egon Kjerrman.
Och det duger.Åtminstone för mej.Ett litet tag under dagen kan jag känna mej käck och glad och hejdu hejdu,och det gör underverk med min självbild.
Det finns alltså en sida av mej som inte är enbart mörk,självföraktande och luguber,utan jag kan se mej sjäv,och andra,i ljuset av en trallvänlig,någorlunda ljus, gemenskap!
För övrigt möter jag det annalkande höstmörkret med olika ljusbärande substanser.Jag har lärt min läxa från förr om åren,när jag vadat fram i ett dunkelt töcken av trötthet,håglöshet och nedstämdhet från september till mars.
Inte så denna gången. Hoppas jag. Rosenrot,ginseng och en - här - icke namngiven ljusbärande medicin har redan börjat intagas.
Jag vill inte möta ännu en mörk vinter på knä.
Om det går att undvika.
Detta är ett nytt experiment för mej.Jag har aldrig förr försökt häva mörkret med orala tillskott av något slag,eftersom jag varit naiv nog att tro att jag klarar det själv.
Som Lotta på Bråkmakargatan.
Kan själv.
Denna gången sträcker jag ut handen och erkänner att jag behöver hjälp att ta mej igenom den mörka snårskog av vinter,väta,fukt och kyla som stundar.
Melatonin.
Ett hormon som utsöndras i kroppen när det blir mörkt.Normalt är det jättebra,för det lugnar ner kroppen och hjälper oss att komma tll ro och somna inför natten.
Men här uppe i norr ställer det till problem för oss människor,eftersom melatoninhalten i hjärnan minskar i takt med att dagsljuset avtar,och det kan göra oss både trötta och nedstämda.En del drabbas värre än andra.Jag tillhör den värre kategorin.
Ljusterapi,godis,choklad och starkt ljus - minst 2000 lux (hur många lampor krävs för det undrar man?) rakt in i plytet direkt som man stiger upp på morgonen,och helst så mycket tid som möjligt utomhus i dagsljus.Det kan hjälpa.Eller avhjälpa.Några få av oss behöver ytterligare stöd i form av ljusbärande tabletter,och inget ont i det.Jag har insett att jag måste göra det som krävs för såhär vill jag inte leva,som om jag knappt får näsan över vattenytan, i flera månader.
Utan ork,utan lust, utan glädje.
Och säj inte att jag inbillar mej.Välkommen till min värld att testa. Du kommer INTE att gilla det!
Jag önskar att jag var som en del andra, som betraktar hösten som "den vår som andra kallar höst".
Men allt som händer i mej är att i mitt bröst griper en hand av starkt vemod och sorg om både hjärta och andra organ och kramar HÅRT, så hårt att jag ibland inte för luft att andas.Eller tvingar fram tårar i ögonen.
Jag önskar så att även jag kunde glädjas åt denna tid av förändring,för både mej själv och naturen, men så länge signalsubstanserna i min kropp styr min hjärna vilken i sin tur påverkar hur jag känner mej,så får jag acceptera min lott i livet som benägen för årstidsdepressioner.
Mycket blir sen lättare när snön faller,men här i vårt hörn av världen faller ju snön så sällan och ligger så kort tid,att det knappt får tid att lyfta humöret.
För det har man oxå sett,att i höjd med Örnsköldsvik så avtar årstidsnedstämdheten hos folk,vilket man förklarar med att längre norrut är det snö och det lyser upp.
Därför är det betydligt lättare att delta i lallandet på Facebook än att skriva så här långa inlägg som ändå bara handlar om det man vill undvika - nämligen ens skavanker,brister och mörka hörn.
Men nu är det ändå gjort.

Utsikt över Marsjön i november
solen går ner i väst och belyser träden på andra sidans sjön
klockan är nästan 4 - på em!
Sen blir det MÖRKT.
Nu går jag för att möta mörkret.
Vi ses.

Inga kommentarer: