REST

Konsekvenserna av att ha streptokocker i halsen och sen hälla i sej mögelsvamp för att bekämpa dom resulterar i att kroppen signalerar:
- Okej, nu taggar vi ner här.The Penicillin Bootboys have to do THEIR THING och under tiden ligger du bara JÄVLIGT stilla,hör du det! Annars kan dom inte gå in och sparka herr Streptokock i arslet.För det behöver dom tid,tid och tid. Under tiden du rör du dej minimalt! Uppfattat?
Och jag har vekt kväkande svarat:
- Ja,okej då,om det ska vara så nödvändigt....
Sen läste jag på bipacksedeln att alkohol inte alls har en nedsättande verkan på penicillinets effekt,vilket vi alla har trott sen 60-talet.
Så,en glad liten svans att vifta med i flunsaträsket är att vackra begåvade Rysslandsboende dotterns medhavda singlemalt från taxfreeshopen på flygplatsen i Moskva inte behöver stå orörd.
Det där med att sitta stilla är egentligen inget större problem.
Jag ORKAR helt enkelt inte så mycket längre.Lyfta tekoppen till munnen under frukosten,från min vilstol i trädgården ge diffusa order och ansvisningar till dottern om hur stugan ska skötas och sen vanmäktigt se på hur allting bara rullar förbi utan att jag kan göra nånting åt det.
Jag läser just nu Annika Dahlqvists bok och börjar begripa en del om margarintillverkning och animaliskt fett.
Under tiden plockar jag med ett litet projekt som kommit till mej.Jo,så är det. Det handlar om en man som är med som gäst på bröllopet i Kana,ni vet det där där Jesus ordnade fram en massa vin out of the blue.
So in the meantime - enjoy!

Bröllopsgästen

Jag hade gått hela natten.Det var inte mitt eget val.Mina fötter lyssnade till en annan kraft,en annan röst, och jag valde att tro den .
Och jag gick. Tills soluppgången färglade landskapet omkring mej och målade svarta, tvära skuggor runt klippor och stenar. Dagen hade redan börjat långt innan jag var framme, och jag oroade mej för att festligheterna skulle vara i full gång innan jag hann fram till bostaden för det unga par som haft vänlighet nog att invitera mej till sitt storslagna bröllop. Minst 300 gäster var väntade och de skulle anlända från stora delar av landet.
Jag vaknade av att jag dröp av svett. Utmattad efter den långa vandringen natten igenom hade jag fallit i sömn under en klippas utskjutande värn. Nu ,sedan solen breddat sin bana och flyttat sitt strålfält.sköt den undan den svalkande skugga jag lagt mej i, och istället för att vara sval, var jag nu svettig och halvblind, efter att ha vaknat upp oskyddad i solens strålar.
Jag låg i ett fält av brännande, hett ljus och inget fanns som kunde skydda mej. Förargad reste jag mej upp och kom på fötter. Nu var festen sedan länge i full gång och jag var sen, senare än jag nånsin kunnat tänka mej, och jag svor tyst i mitt inre: " Må Gud och Hans anhang ha förbarmande med en fattig köpman som sökte skydd och vila! Ge mej inte ett straff för detta nu! Ge mej istället Din välsignelse, så att min väg är rak och lätt, och mina fötter utan sår eller skador. Jag är snart framme Herre, och då kan väl Du visa mej lite misskund?
Men Han hörde mej inte, det visste jag sen länge. Och min grälsjuka fru, som skickat iväg mej i gryningen på den första dagen av min vandring, hon visste inget om den Gud jag tillbad. Hon trodde att jag fortfarande bekände min tro till belätena i vår kryddträdgård på baksidan av vårt hus, och hade ingen aning om min egentliga tro, min tros sanna hemvist.
Men det hjälpte mej föga, för Gud hade slutat lyssna till mej för länge länge sedan. Jag kände inte längre Hans pulsslag i min kropp, hans andedräkt i mitt öra eller Hans lätta handlag när min hand blev tung av trötthet eller kroppen led av sjukdom. Jag kände mej övergiven av Honom, och därför trodde jag inte längre på mina böners kraft; att de hade något att göra med min väg till fräslning överhuvudtaget.
Jag trodde inte längre. Punkt. Det var så det var och med den bistra, men med sorgsen vetskap iklädda, sanning, banade jag mej väg genom snåren och stenarna. Snart stod solen högt på himlen och dagen var i full gång: måtte jag bara hinna fram innan kvällen la sej mjuk över fält och ängar.
Så jag gick, igen.

Inga kommentarer: