QUO VADIS?


Så är det.
Jag har insett en massa saker om mej själv på sistone: att jag för det mesta pratar en massa strunt,att jag har låtit mej förfalla fysiskt på ett oförlåtligt sätt,att min kärlek till kolhydrater i både fast och flytande form klänger sej fast runt min midja som en gigantisk badring,att jag inte längre kan gå i trappor,inte ens några ynka steg,utan att börja flämtandas.
Att jag ser mej i spegeln och gillar det jag ser,men det jag ser kunde trots allt se MYCKET BÄTTRE ut!
Att jag inte gillar mina vänner särskilt mycket längre.Dom flesta verkar småtråkiga och pratiga och på väg mot ingenstans.
(Är det för att dom liknar mej själv för mycket?)
Att jag skapar min verklighet men GUUUUD vilken skitdålig fantasi JAG HAR!
Jag menar,hur har jag tänkt när det gäller min hälsa?Jag bara frågar!
Och hur tänkte jag när jag - tydligen - beslöt mej för att eleminera alla smaskiga MÄN ur mitt liv? Jag menar, vad var TANKEN med det?
Och inte bara dom smaskiga männen,ALLA män är puts väck.Jag är inte ens ett dugg intresserad längre,kanske det ändrar sej till våren,men just nu kan jag bara känna ett stråk av leda vid tanken på att börja träffa män igen, dejta igen,fika igen,bli bjuden på middagar igen osv osv.
Jag trodde länge att jag var rätt kul faktiskt.Att det jag sa var rätt intressant,att mina tankar om tingen,om tillvaron,om ditt och datt var värt att skriva hem om men nej, tydligen inte.
Jag är precis lika småtråkig och intetsägande som många av mina vänner.
Jag trodde länge att jag såg bra ut, men nej, tydligen inte.Jag menar visst,jag har passerat 55 på ålderstrappan men ändå,visst borde jag fortfarande dra till mej ett vissst intresse från manligt håll? Jag gillar fortfarande det jag ser i min spegel men jag är väl part i målet? Hör det inte till att gilla sej själv,no matter what?
Det är,får man väl ändå säja,ett positivt drag,att man gillar sej själv trots jordens oavlåtliga dragningskraft,ålderns ohejdade framfart på hud och mage och årens ärr och fläckar?
Men det man sänder ut får man tillbaka,och skit samma om jag bara sett charmigt tilldragande ut i alla år,i min lilla hjärna har funnits den bergsfasta övertygelsens att jag ser bra ut,att jag varit attraktiv och då BLIR det så oxå.
Därför har jag kunnat lulla runt i min egen lilla värld av blommor och trott på sagor.
Jag borde anat oråd när jag aldrig lyckades bli bra på bild.Hur snygg jag än tyckte att jag var så blev det bara skit när det kom till fotografering.
Jag trodde länge att jag kunde dansa.Då menar jag inte schottis och polka och sånt; jag menar RÖRA sej till musik med hela kroppen - DET trodde jag var min grej, men nej, inte det heller.
Jag råkade fånga mej själv i en spegel en gång och efter det måste jag tillstå:jag kan inte dansa. Jag kan visserligen röra mej till musik men inte alls på det rytmiska gungande hon-har-dansen-i-blodet-sätt som jag trodde.
Det hämmade mej ett tag,men eftersom det var ett bra tag sen jag var ute och svängde mina lurviga (fast mina inte är lurviga alls) så beslöt jag mej för att inte låta det tynga ner mej, ta ifrån mej en bit av min självkänsla eller rubba min jämvikt. Jag duger. Jag må sakna allt som för tankarna till en bongotrumsdansande negress ,men det är såna smällar man får ta.
När det gäller det här med utseendet så har jag varit van vid att tänka på mej själv som snygg så länge,att det är svårt att vänja sej av med det.
Jag märker att jag går ut i världen och möter den med min sedvanliga kaxiga inställning och efteråt,när jag kommit hem,inser jag att ingen annan märkt att jag egentligen inte är snygg,bara habil. So it goes.
När det gäller mitt pratande - som jag länge trodde stod för några exceptionellt banbrytande tankar - ger jag mina barn skulden för att jag inte längre är intressant.
Jag menar,jag kan inte längre RÄKNA alla gånger som de sagt:
- Ja,du har sagt det.
- Du sa det igår.
- Detta är femte ången du berättar det.
- Vi har hört det.
- Hur många gånger ska vi behöva höra det?
Och så vidare.
Är jag verkligen så trist? Så tråkig? Så förutsägbar? Så okul? Så mossig?
Så gammelmorsaktigt malande? Så OINTRESSANT?
Har jag verkligen INGENTING att säja som är värt att lyssna på?
Ju mer jag lyssnar på mej själv när jag pratar,desto mer benägen blir jag att hålla med mina barn.
Jag börjar låta som min mamma,och gudarna ska veta att hon kunde prata hur länge som helst om ingenting,åtminstone kändes det så.Tillvarons mest obetydliga beståndsdelar blåstes upp till gigantiska proportioner för att kunna ta plats i samtalet,och jag fick veta mer än jag nånsin haft lust till om grannarna,om utbudet på Konsum,om köksgardinerna,om ett nyinköpt diskmedel och så vidare.
Det var inte förrän hon fick diagnosen cancer som hon började föra vettiga samtal med innehåll i.Som handlade om människor,om livet,om kärleken,om ånger,om tvivel,om lust och längtan.
Är det vad som håller på att hända mej?Är jag så uppfylld av min egen betydelse,av mitt eget prat,av min egen fluffiga ego-ballong,att jag inte längre "hör" hur jag låter? Håller jag på att tappa bort mej i intighetens och nonsenspratets korridorer,så till den milda grad att även jag - nu - upphöjer det triviala,det meningslösa,det oberörande till nya höjder där det blåses fulla av en betydelse som de egentligen helt saknar?
Står jag helt enkelt "i vägen" för mej själv,kommer jag inte längre "fram" bakom min egen stelnade form? Har jag fastnat i mej själv,i mitt eget sätt att vara så länge att jag inte längre känner igen mej själv?
Vem är jag? Är jag en gammal tant som bara ser träden i min egen skog numera?Är jag bara intresserad av att inte se längre än min egen nästipp?När slutade jag insupa vida horisonter,när slutade jag längta ut,när slutade jag fullfölja min egen längtan efter "något mer"?
Har jag kastrerat mej själv? Är det ÅLDERN? Denna ÅLDER som vi skyller på så fort det är nånting som inte längre passar in i det mönster vi har vant oss vid att kalla oss själva.
Denna ÅLDER som inte gjort en människa förnär,som inte förtjänat all den skit som kastas på den bara för att den ÄR.
Jag konstaterar att många har gått vidare.Med sitt.Med livet.Men var är jag?Sitter jag fortfarande fast - och herregud vad detta börjar låta tjatigt nu då,men okej jag låter det passera FÖR DENNA GÅNGEN! - eller har jag helt enkelt saktat ner farten såpass att jag numera står helt stilla? Vill jag egentligen röra mej,eller gillar jag helt enkelt stillaståendets estetik? Håller jag på att tappa bort mej själv,eller är jag på väg att äntligen upptäcka vem jag är? I farten upplevs omgivningen som suddiga streck utmed sidorna,och jag rörde mej länge med hög hastighet genom livet,rädd som jag var för att stanna upp för då - vad?
Nu har jag stannat upp - för vad? Om jag skapar min egen verklighet,vad är det då jag vill med detta? Eller driver jag bara planlöst; ett offer för mina osorterade tankar som tutar runt i huvudet utan konkreta mål,utan mening eller medveten substans?
Är det det nya året som väntar om några dagar,so får mej att fundera?
Jag har aldrig tidigare skrivit en text med så många frågetecken i.
Frågor och svar.Det är knepigt.Frågorna är ju i sej själva svaren.Svaren är- vad?
Om jag skapar min egen verklighet,vad är då detta?
Vad VILL jag med detta?
Vad är min AVSIKT?
Nu ska jag gå på dass.

DICKENSIAN CHRISTMAS FOR SAAB-BUILDERS


Dickens kunde inte gjort det bättre.
Lagom till jul,när glädjens högtid närmar sej,när alla borde glädjas åt Frälsarens födelse och alt det där, DÅ slår den till med storsläggan : varselvärstingen,och i sina spår lämnar den ödeläggelse och och ovissa framtidsutsikter för 1000-tals människor,100-tals familjer som borde kunna känna sej trygga i detta av välfärd så begåvade land.
I Trollhättan är det svårt att hitta julstämningen i dessa dagar.
Mitt hjärta sträcker sej mot dessa människor,dessa hus med sina amorteringslån,sina dyra energiräkningar och ovissa boendeformer.
Alla som sitter där med sina obetalade fönsterkuvert,med sina nedslagna mungipor, sina tårar i ögonen och barnen fattar, som vanligt, ingenting.
Vad håller vuxna på med?
Och i Stockholm,snart Älvsbyn,sitter näringsministern och känner sorg.
Så dags det.
Sorg.
En stor stark känsla som kräver sin tribut,sin man,sin kvinna,sin påve,sin präst,sin rabbin,sin specerihandlare,sin hotellmanager,sin blomsterodlare osv osv osv....
Sorg. Tacka fan för det.
En jul utan slut är en tråkig jul.En framtid utan framtid är värre.Mycket värre.
Pengar väger lätt i plånboken men ett anställningskontrakt väger tyngre.
Jag känner djupt med alla dessa människor som drabbas/kommer att drabbas av nedläggningen av SAABs fabriken i Trollhättan.
Slutet är nära,men detta är inte slutet,för att citera en en gång så berömd brittisk premierminister:Det är slutet på början.
Bara Gud vet hur det slutar.

Gud rår och människan lägger ned fabriker,stoppar bandet,stänger alla stämpelklockor,släcker alla lysrör över produktionslinjen.
Så kan det gå.
Uppenbarligen.

BRUISED


(Klicka på titelordet så hamnar ni mitt i en rescension av boken)

Så kan det gå.
Så stod det med jämna mellanrum i den eminenta samtidsromanen Slakthus 5 av Kurt Vonnegut.
Fast på engelska blev det mer diffust: So it goes.
Det låter framförallt bättre.
Säjer mer.
So it goes.
Romanen börjar med att den överlevande soldaten Billy Pilgrim har lossnat från tiden : "has become unstuck in time" som Vonnegut så mästerligt uttrycker det!
Detta leder till en rad spännande förvecklingar,som att han hamnar på den fantastiska planeten Tralfamadore där han likt en cirkusapa paras ihop med en snygg blondin med stora bröst i en bur till massornas förtjusning.
Det visar sej nämligen att Billy Pilgrim har en enorm kuk.
Inte alla har en sån,men Billy Pilgrim har en.Som Vonnegut skriver: Man vet aldrig vem som får en.
Men mest handlar romanen om vår handfallenhet inför vårt livsöde; vi blir fösta hit och dit,utan att veta riktigt varför och ibland gör vi konstiga val, val som påverkar hela jordklotet. Vi sitter i baksätet på vår bil,när vi trodde att det var vi som styrde.
Så kan det gå.
Billy Pilgrim återvänder hem till slut,märkt av det krig han gått igenom och de syner det gett honom; brandbombningen av Dresden är en sådan upplevelse.
Han skäller på beslutsfattarna; Ni skickar iväg POJKAR! POJKAR i ert förbannande krig!

Krig luktar. En distinkt doft. Vonnegut vet.

Senapsgas och rosor.
Så kan det gå.

Min underbara dotter L räckte ut sin hand och fick en hundlort i den. Hon ville inte ha hundbajs,inte alls,inte på något vis,ändå hände det.Hur kunde det bli så?
Hon trodde helt ärligt att hon grep efter kärlek och värme,jag menar VEM - in their right mind - greppar efter bajs?
Nevertheless var det vad hon fick i sin lilla utsträckta vackra hand; laddad som den var med så mycket kärlek att den ensam kunnat smälta en del av polarisarna; hundbajs.




Så kan det gå.

THE ART OF B´DAYING WITHOUT TOO MUCH ANGST


Skumpa å tårta - helst på morgonen
hör till födelsedagsfirandet i Ryssland!
Något jag fick uppleva när jag fyllde 50
och vaknade upp i ett avskavt slitet rum i St.Petersburg

55 är stort.
Riktigt HUR stort förstod jag först när nedre norrlandsboende väninnan ringde på förmiddagen - från mobilen! - och önskade mej grattis på födelsedagen!
-Ja,det är ju trots allt 55 du fyller, sa hon, som det förklarade allt.
Sen, när mostrarna dök upp med blomster som jag ska anstränga mej för att inte ha ihjäl,var det samma visa igen:
-Ja du fyller ju ändå 55,sa dom.
Detta 55 igen. Som om jag passerat en magisk gräns av nåt slag,en utpost i åldrandets kronologiordning, en hole-in-one för alla som passerat bäst-före-datum.
En eloge till min segslitna tvist med livet som insats. En runda för sparsmakade långlevare, en första försmak på åldrandets lalligheter, en käftsmäll i ungdomens finniga ansikte, en någorlunda rondör på ett i övrigt taggigt och tilltrasslat liv.
En utpost, en framkomst - hemkomst?
Är jag "hemma" nu? Har jag "anlänt" ? Är detta slutet, eller bara en ny början? En sen start i livet? En startgrop, eller en fallgrop?
Vad gör man med alla samlade dagar som man samlat på sej under ett långt liv? Minns dem? Försöker minnas? Glömmer av? Eller satsar man på att återanvända så mycket som möjligt av det levda?
Vem vet. Ingen vet.
Jag satsar framåt,och ser med viss sorgsen förvirring att årens gång samlar sej över mina ögonlock,och att åldrandets matadorer spelar för fulla hus på min kropp.
Det var inte såhär jag tänkte mej döden, och inte livet heller; att bara leva på som om ingenting ännu har hänt, eller löper risk att hända.
Jag lägger mina händer till vila under huvudkudden och funderar på mitt nästa liv - redan. Ja,det gör jag faktiskt,och med tanke på att jag faktiskt inte kommer att minnas något av detta i mitt nästa liv, så försöker jag suga åt mej så mycket minneskraft jag bara kan, för att åtminstone ha FÖRSÖKT rädda något av detta mitt nuvarande liv till eftervärlden.
Vem vet vad som händer sen?
Har någon återvänt för att berätta?
Inte jag i alla fall.
Jag fyllde 55 år igår ,och jag känner redan hur det förflutna är på väg att lösas upp, gå i bitar, bli trasigt.
Det är inte dagarna i våra liv vi minns, det är livet i våra dagar, som en klok person sa en gång - kanske var det jag själv? - och vad återstår när nattvinden smyger runt trädets fot? Inget mer.
Det är vad som återstår.
Inget mer, varken eller.
Så kan det gå.

DEAD. NOT GONE

Minneslunden i Kviberg 2009

Var på kyrkogårdssafari denna allhelgonadag.

Först stod turen till Stora Lundby i Gråbo och min goda vän Suzys grav där. Så ny att hon inte hade fått en riktig sten än, utan bara en namnskylt med ett kors.
En namnskylt i papper.

Det var lugnt,det var stilla,inte en vindpust bland träden störde min tändsticka när jag tände hennes ljus och ställde vid korsets stam.
Jag la en liten blå sten i glas vid korsets fot.Jag hade skrivit "I MISS YOU" på den med permanent bläck.Hoppas den får vara kvar till våren när kyrkogårdsförvaltningen ger henne en riktig grav med sten.Hoppas den får följa med och att den blir placerad någonstans.
Hos henne.

Goodbye Suzy.

"To sleep
to die
to sleep
no more"

For now.

Sen åkte jag till Kvibergs kyrkogård, där askan av mina förfäder ligger nedgrävda nånstans i Minneslunden.
Min farmor Linnéa, min farfar Oskar, min mamma Aina och min pappa Kurt.
Uppe från kullen vid minneslunden kan man se ut över en ocean av gravfält,och längst där borta,i utkanten,kan man se en skymt av St.Olofs kapell.Där begravdes båda mina föräldrar, och dit kom min goda vän Suzy en vårdag i maj för alls inte länge sedan, för att närvara vid min mors begravning. När nån frågade vem hon var sa hon:
- Jag heter Susanne. Aina tyckte om mej!
Så typiskt Susanne. Att kasta frågan tillbaka i ansiktet på den frågande.
Sen dog hon själv,bara några år senare.Alltför snart.Vem hade kunnat tro det. Inte hon,och inte jag.
I närheten av livet
vandrar jag
bland ljusen
i dödens närhet
blir allt till liv
vi vandrar
blott en dag
på denna jorden
ett ögonblick i sänder
blir vi till
(skrivet av Marie Clancy
31 oktober 2009)





TURN YOUR CLOCKS BACK TO WINTER


Utsikt från stugan i November när solen går ner

Nu känns det som om lägenheten börjar ta form.Yngsta dottern
och jag bar ner de sista
flyttlådorna i källaren igår(å man får tacka Pippin Pappan
och Timmermannens Son fördet stora förrådet!!) och
jag har nu en dröjande känsla av tomhet inom mej.Men den
undanröjs raskt när jag blickar ut i hallen och ser att
diskmaskinen fortfarandestår där,ouppackad
-jag har mejlat en rörfirma för att få hjälp
att byta ut min blandare i köket,jag har nämligen
köpt en ny tjusig med anslutningsslangtill diskmaskinen,
men dom har inte svarat :(
Usch,jag hatar verkligen att behöva ta kontakt med hantverkare!
Jag borde inte hata det.
Enligt karma så kommer det tillbaka och biter mej i arslet,men
jag har verkligen svårt fördet.Vips är jag tillbaka i min barndomsbygd
och de grottmänliknande värderingar somjag växte upp med där,
och jag HAR så svårt att hålla mej neutral och se på dom objektivt!
Det är kanske därför jag har så svårt att få tag på en
hantverkare,mitt inre motstånd liksom.
Anyway, yngsta dottern och jag är numera ett sammansvetsat
hantverkarteam of our own.
Efter ha först byggt en soffa - tack IKEA för att ni var
goda nog att limma ihop en del av
spånplattorna åt oss, det gjorde allt SÅ mycket enklare! -
och sen en bokhylla modell tyngreoch större som rumsavdelare,
var det sen en smal sakatt sätta upp nyinköpta, egenhändigt
vitlaserade, trähyllor i badrummet och en hörnhylla
i köket.Om det inte vore så att jag har
stor respekt för vatten så skulle vi nog kunna ge oss
på att byta blandare oxå,men det vågarjag helt enkelt inte.
På jobbfronten rör det sej långsamt framåt.Den 4
november ska vi ha ett möte,VD ,coachen
och jag om min eventuella framtid på H. Men
Försäkringskassan har ännu inte omprövat
klart min överklagan av deras beslut att neka mej
ersättning de senaste 2 månaderna,så jag
lever på sparade medel just nu.Nu när jag ser bakåt
så tycks det mej vara en välsignelse
trots allt,att det har gått så långsamt.Det har givit
mej tid att hinna ifatt känslomässigt.
Dessutom har det gett mej tid att landa i lägenheten
och - nästan - komma i ordning.
Men jag lägger allt i knät på Universum och litar på
att den Ofantliga Intelligensen
(eller va di kallart) vet bäst.I vilket fall som helst går
det ingen nöd på mej och kommer
så inte att göra - någonsin!
Jag har aldrig förstått det där att man inte kan både
ha kakan och äta den - jag menar VAD
är själva vitsen med att HA en kaka om man inte
kan äta den? Det ingår liksom i själva
överenskommelsen med livet, det liv som vi har
bestämt oss för att leva här - och nu -
att äta de kakor som lockar oss, att gå ut och SKAFFA
oss de kakor vi vill ha, och sen NJUTA
av hur dom smakar! Glufsa i oss dom tills vi storknar,
för hur annars är det tänkt att vi ska
veta hur dom smakar? Vilka kakor vi gillar och
vilka kakor vi inte gillar. Det finns en kaka
för all, det är jag övertygad om.
Enough of the bakery-talk!
Nästa vecka är det höstlov,och min planering har
sen tidigare varit att åka ut till stugan
och greja där,vilket behövs! Men nu börjar jag få
second thoughts. Jag menar, slutet av
oktober- mörkret lägger sej redan på eftermiddagen
och jag är rädd för att stämningen
ute på stugan där i skogen ska bli alltför luguber och
tungsint, men yngsta dottern, som
sett fram emot att få ha några dagar ensam i lägenheten,
gick i taket när jag verbaliserade
mina tvivel om jag skulle åka och sa att hon
VERKLIGEN sett fram emot att vara ENSAM
några dagar.För sen ska hon till Fader Sin och
och fira allhelgona.
Jag har oxå funderat på om jag ska åka till kyrkogården,
och i så fall om jag ska besöka
Suzys grav, men jag vet inte om jag orkar. Jag kanske
avstår från alla kyrkogårdsbesök
den här gången. Det känns tungt att tänka sej att hon
är borta, det känns fortfarande i
högsta grad overkligt och konstigt, och jag orkar inte
ringa varken hennes mamma, eller
M, för att få reda på var hon ligger. Jag trodde att jag
skulle orka, men det gör jag inte.
Min födelsedag närmar sej med stormsteg,shit vad fort
tiden går! Har funderat på om jag
ska ha en liten housewarming för mina vänner i samband
med den, men jag vet inte ännu.
I morgon går vi över till vintertid.
Och jag har redan köpt 2 julklappar till äldsta dottern!
Mitt beniga tantarsle ömmar,dags att sluta.
Vi ses på andra sidan mörkret.

MOTHER (in Sweden) - DAUGHTER (in Russia) CHAT ON SKYPE ABOUT WHAT MATTERS

[14:36:52] Linnéa : Mr. B uppfattar dina kommentar på Facebook som om han har gjort något dumt
[15:00:15] Mor: åhh guuud nej,han har inte gjort något dumt,as a matter of fact jag gillar honom det var bara ett utslag av min brutala humor och en referens till hur jag var in his face på bröllopet shit he is touchy!!
[15:08:37] Linnéa: jag kopierade och klistrade in det du svarade i mitt samtal med Mr B nu
[15:08:44] Linnéa : han skrattade och förstår nu lite mer
[15:09:50] Mor: tack å lov för det! men han måste chill out och jag ska försöka chilla ner okej?
[15:10:10] Linnéa: jag ska rapportera detta vidare till Mr B
[15:10:17] Linnéa: har du läst mitt mejl förresten??
[15:10:32] Mor: oh ja tack och jag har svarat så det så
[15:10:43] Linnéa: då ska jag läsa det nu då
[15:11:01] Linnéa: jag är lite tokig nu på sistone
[15:11:02] Mor: inget långt men ändå
[15:11:06] Linnéa: *läser ditt mejl*
[15:11:11] Mor: ok
[15:11:21] Linnéa: jag förstår
[15:11:22] Mor: tokig is good
[15:11:22] Linnéa: kort men koncist
[15:11:34] Linnéa: Mr. B är centrum i mitt liv lite grann
[15:11:45] Mor: i see
[15:12:06] Mor: bara han har vett att uppskatta dej och det intresse du visar honom!
[15:12:18] Linnéa: det tror jag verkligen
[15:12:24] Linnéa: vi pratar ju hela tiden
[15:12:31] Linnéa: och när vi inte pratar skickar han sms
[15:12:43] Mor: jättebra
[15:13:42] Linnéa: vi har övat på att kalla varandra flickvän och pojkvän i dag
[15:13:46] Linnéa: :)
[15:14:26] Mor: vad är det för fel med mi amor?
[15:14:33] Linnéa: jag fattade beslutet i dag - och köpte biljetterna
[15:14:41] Mor: jag vet
[15:14:43] Linnéa: men vi bidde ju ihop på Facebook i dag
[15:14:48] Mor: jag vet
[15:14:51] Linnéa: sedan skickade Mr B ett sms
[15:15:03] Linnéa: i vilket han övade på att kalla mig för sin flickvän
[15:15:09] Mor: och?'
[15:15:34] Linnéa: men det blir lätt ganska fånigt
[15:15:47] Linnéa: när man inte kan få utlopp för sina känslor in real life
[15:15:58] Mor: det kan jag förstå
[15:16:11] Linnéa: då blir det att man sitter framför webcammen och klappar på sin ungrares håriga kind via datorskärmen
[15:16:34] Linnéa: men det är liksom inte alls samma sak som om man hade klappat på honom i verkligheten
[15:16:43] Mor: har han en hårig kind?jag tyckte den såg ut att vara slät som en bebisröv!
[15:16:57] Linnéa: när såg du honom sist?
[15:17:00] Mor: på bussen
[15:17:09] Linnéa: men det var ju längesedan
[15:17:19] Linnéa: och då var han ju nästan nyrakad
[15:17:27] Mor: har han fått det transsylvanska håret nu då??
[15:17:50] Linnéa: han har alltid haft det transsylvanska håret
[15:18:03] Mor: lite varulv sådär chic
[15:18:04] Linnéa: som en filt
[15:18:10] Mor: en brasmatta
[15:18:13] Linnéa: det är jättemysigt
[15:18:19] Mor: yeah right
[15:18:21] Linnéa: ska bli varmt och gott i december
[15:18:31] Linnéa: jag tycker om hans hårighet
[15:18:33] Mor: själv föredrar jag nakna apor
[15:18:40] Linnéa: usch!
[15:18:41] Linnéa: så omanligt
[15:19:03] Mor: så män och hår hänger ihop i din lilla värld av blommor?
[15:19:18] Mor: det blir så luddigt när man ska slicka dom
[15:19:22] Linnéa: duh
[15:19:35] Mor: man får en massa hår i munnen
[15:19:37] Linnéa: jag har aldrig haft det problemet med Mr B
[15:19:38] Linnéa: ännu
[15:19:41] Mor: grattis
[15:19:47] Linnéa: jag vet att jag har haft tur
[15:20:03] Mor: hoppas han vet om det
[15:20:09] Linnéa: jag tror han anar det
[15:20:20] Mor: och uppskattar det
[15:20:45] Linnéa:han verkar inte ha något emot det
[15:21:29] Mor: män med bara en hjärncell är kapabla att uppskatta kvinnlig uppmärksamhet så ja jag skulle tro det
[15:21:41] Linnéa Josefina: ;)
[15:21:49] Mor: work your magic
[15:22:00] Linnéa: fast synd att jag är så långt borta bara
[15:22:07] Mor: självklart
[15:22:45] Linnéa: men jag ska skaffa eget internet denna veckan tillsammans med en ny granne från Taiwan så att jag kan ringa på Skype och få höra Mr Bs vackra röst
[15:23:05] Linnéa: för min granne från Taiwan är trött på att inte kunna höra sin egen pojkväns vackra röst
[15:23:11] Linnéa: så vi ska dela på internet
[15:23:23] Mor: då kan han sjunga sina serenader
[15:23:27] Linnéa: precis!
[15:23:47] Linnéa: för varför har man en ungersk musiker i sitt liv om denne inte sjunger serenader åt en?
[15:23:59] Linnéa: han ska förresten spela in "Aurora" aukustiskt nu
[15:24:15] Mor: just vad jag tänkte fråga om ser fram emot att höra den versionen
[15:24:38] Mor: hade faktiskt tänkt spela den själv
[15:24:46] Linnéa: jaså!
[15:24:47] Mor: på min egen gitarr
[15:24:59] Mor: ja den är ganska fin och inte så svår
[15:25:20] Linnéa: ska hälsa Mr B detta
[15:25:24] Linnéa: han blir nog glad
[15:25:32] Mor: bara han inte vill ha STIM-pengar
[15:25:41] Mor: ännu
[15:26:19] Mor: men tills dess ser jag fram emot att höra honom framföra den,den SKA ju sjungas av en man
[15:26:32] Linnéa: så klart
[15:26:37] Linnéa: av honom till mig
[15:26:46] Linnéa: fast han borde skriva mer musik till mig tycker jag
[15:27:00] Mor: vad har han annars för sej? ett liv?
[15:27:15] Linnéa: det är ju det som är lite problemet
[15:27:28] Mor: att han har ett liv?
[15:27:35] Linnéa: ja
[15:28:37] Mor: men du har ju deklarerat på din blogg att du gillar självständiga män som har ett eget liv och markerar sin egen space
[15:28:55] Linnéa: ja
[15:29:09] Marie Clancy: inte några mesiga alexander skarsgård-hunkar som lipar och vill ha en mamma
[15:29:15] Linnéa: nej
[15:29:36] Linnéa: det är väldigt bra att allmänheten har förstått vad det är jag vill och inte vill ha
[15:29:45] Linnéa: Mr B tyckte det var gulligt
[15:30:09] Mor: och kände sej säkert smickrad
[15:30:36] Linnéa: jag hoppas han känner sig som världens bäste man
[15:30:43] Linnéa: för han får mig att känna mig som världens vackraste kvinna
[15:30:53] Mor: härligt
[15:31:07] Linnéa: :)
[15:31:47] Mor: men huruvida han känner sej som världens bäste man är ju faktiskt hans ansvar du är ju volangen på tröjan,the icing on the cake osv inte förutsättningen för hans känsloläge
[15:31:57] Mor: eller hur?
[15:32:12] Linnéa: jo
[15:32:13] Mor: och du borde känna dej som världens vackraste kvinna ALLTID!!
[15:32:18] Linnéa: ja!!
[15:32:34] Mor: men det är härligt att känna sej sån med en man
[15:32:45] Linnéa: nu ska jag återgå till att njuta av Mr B på msn
[15:32:51] Linnéa: han har precis rakat sig
[15:32:55] Mor: woaw
[15:32:55] Linnéa: och jag vill ju se resultatet
[15:33:00] Mor: rakpuss?
[15:33:07] Linnéa: jaaa
[15:33:47] Mor: härligt hälsa honom att jag är som jag är vacker underbar och kärleksfull innerst inne men en vaktande varg för mina barn
[15:34:02] Linnéa: jag ska klippa och klistra in det nu
[15:34:09] Mor: do that
[15:34:23] Linnéa: puss och kram mor!
[15:34:31] Mor: detsamma älskling!

LAZY DAYS HAVE PASSED - DARKER DAYS AHEAD

In memoriam of summer 2009
Lazy days indeed!



Min blogg har tyvärr kommit i kläm mellan hösttröttheten (det var ju höstdagjämning igår och min kropp har redan svarat högljutt på den minskade mängden dagsljus!)och det slappa laissé-faire-beteende som Facebook uppmuntrar till!
Där kan man gå in och bli sittande i timmar medan man skriver mer eller mindre meningslösa kommentarer om tillvarons ditt och datt,och läser andras precis lika meningslösa inlägg om tillvarons mindre brännbara områden.
Det känns ändå som om man är delaktig i nån slags gemensam pöl av något slag,även om känslan av att ha koll på vad andra gör är bedräglig.Det riktigt viktiga håller vi utanför Facebook och för oss själva,det som kunde vara en gnutta intressant att få inblick i.Som det nu är känns det som att vara medlem i en lätt skrattande klubb där allt och inget inte är för oviktigt för att vara värdig en kommentar.Lite blinkningar åt varandra,lite hej å hå vad ska du göra åka till landet plocka svamp vara hos svärmor åka till landet tvätta bilen and so oooooon! Jätteintressant verkligen,men jag antar att Facebooks dragningskraft baseras just på detta,att det är så lättvindigt,så kravlöst,så ofarligt.Som ett kafferep där vi alla döljer våra skavanker,vår smärta och tillkortakommanden bakom idel käcka tillrop,eftersom vi nånstan vet,på ett djupare plan,att det är ingen som - egentligen - vill lyssna på vad vi - egentligen - har att säja.
Men hellre än att helt stå utanför så är det bättre att vara med,om än på ett litet småflabbigt kravlöst hörn av mediasfären.Och eftersom vi löper liten risk att träffas öga mot öga kan vi dölja våra mest koppärriga ansikten i våra mantelveck,och istället låtsas att livet,åtminstone på Facebook, är som en lallig somrig allsångskväll med Egon Kjerrman.
Och det duger.Åtminstone för mej.Ett litet tag under dagen kan jag känna mej käck och glad och hejdu hejdu,och det gör underverk med min självbild.
Det finns alltså en sida av mej som inte är enbart mörk,självföraktande och luguber,utan jag kan se mej sjäv,och andra,i ljuset av en trallvänlig,någorlunda ljus, gemenskap!
För övrigt möter jag det annalkande höstmörkret med olika ljusbärande substanser.Jag har lärt min läxa från förr om åren,när jag vadat fram i ett dunkelt töcken av trötthet,håglöshet och nedstämdhet från september till mars.
Inte så denna gången. Hoppas jag. Rosenrot,ginseng och en - här - icke namngiven ljusbärande medicin har redan börjat intagas.
Jag vill inte möta ännu en mörk vinter på knä.
Om det går att undvika.
Detta är ett nytt experiment för mej.Jag har aldrig förr försökt häva mörkret med orala tillskott av något slag,eftersom jag varit naiv nog att tro att jag klarar det själv.
Som Lotta på Bråkmakargatan.
Kan själv.
Denna gången sträcker jag ut handen och erkänner att jag behöver hjälp att ta mej igenom den mörka snårskog av vinter,väta,fukt och kyla som stundar.
Melatonin.
Ett hormon som utsöndras i kroppen när det blir mörkt.Normalt är det jättebra,för det lugnar ner kroppen och hjälper oss att komma tll ro och somna inför natten.
Men här uppe i norr ställer det till problem för oss människor,eftersom melatoninhalten i hjärnan minskar i takt med att dagsljuset avtar,och det kan göra oss både trötta och nedstämda.En del drabbas värre än andra.Jag tillhör den värre kategorin.
Ljusterapi,godis,choklad och starkt ljus - minst 2000 lux (hur många lampor krävs för det undrar man?) rakt in i plytet direkt som man stiger upp på morgonen,och helst så mycket tid som möjligt utomhus i dagsljus.Det kan hjälpa.Eller avhjälpa.Några få av oss behöver ytterligare stöd i form av ljusbärande tabletter,och inget ont i det.Jag har insett att jag måste göra det som krävs för såhär vill jag inte leva,som om jag knappt får näsan över vattenytan, i flera månader.
Utan ork,utan lust, utan glädje.
Och säj inte att jag inbillar mej.Välkommen till min värld att testa. Du kommer INTE att gilla det!
Jag önskar att jag var som en del andra, som betraktar hösten som "den vår som andra kallar höst".
Men allt som händer i mej är att i mitt bröst griper en hand av starkt vemod och sorg om både hjärta och andra organ och kramar HÅRT, så hårt att jag ibland inte för luft att andas.Eller tvingar fram tårar i ögonen.
Jag önskar så att även jag kunde glädjas åt denna tid av förändring,för både mej själv och naturen, men så länge signalsubstanserna i min kropp styr min hjärna vilken i sin tur påverkar hur jag känner mej,så får jag acceptera min lott i livet som benägen för årstidsdepressioner.
Mycket blir sen lättare när snön faller,men här i vårt hörn av världen faller ju snön så sällan och ligger så kort tid,att det knappt får tid att lyfta humöret.
För det har man oxå sett,att i höjd med Örnsköldsvik så avtar årstidsnedstämdheten hos folk,vilket man förklarar med att längre norrut är det snö och det lyser upp.
Därför är det betydligt lättare att delta i lallandet på Facebook än att skriva så här långa inlägg som ändå bara handlar om det man vill undvika - nämligen ens skavanker,brister och mörka hörn.
Men nu är det ändå gjort.

Utsikt över Marsjön i november
solen går ner i väst och belyser träden på andra sidans sjön
klockan är nästan 4 - på em!
Sen blir det MÖRKT.
Nu går jag för att möta mörkret.
Vi ses.

IS IT THE END OF CIVILIZATION AS WE KNOW IT?

Ibland blir man förvånad,som Torbjörn Fälldin sa en gång.
Snacka om ett brännande i-landsproblem....
Kolla in länken i rubriken...ja jag säjer då det...
vojne vojne

TOO BUSY FACEBOOKIN´

Jag snubblade in som medlem på Facebook,och det blev lite av en drog,att sitta där och ha koll på folk,kommentera nonsens och i största allmänhet delta i ett överflödigt mediebrus.
Det är kul,det är roligt och det känns som om man är part of something bigger !
Men nu ska jag skärpa till mej.
Bloggen har legat orörd för länge nu,
Jag lovar att strama upp,styra upp och annat upp,och ge den det utrymme och den uppmärksamhet den förtjänar.
Jag väntar ännu på kraften att berätta om den värdiga,fina och trots allt ljusa begravningen av min kära vän Suzy.
Men det kommer.
In the meantime tittar jag på True Blood, har galet nog börjat go off Stephen Moyer och istället mer och mer - OCH med dräglande förväntning I might add! - se fram emot nakenscenerna mellan Eric och Sookie, dvs Alexanders Skarsgård.Hade ingen aaaaaning om att han var en sån karamell!

Mer sånt!
Nu ska jag röja i lägenheten.
Igen.
It never ends,tydligen,

TOAST SKAGEN

Skagen över dagen - en tur i sand

Sympatiska stränder på Danmarks nordspets för där kan man
ta med sej bilen ner till vattnet!


Torsdagen gick i resans tecken.Skagen-över-dagen började i arla morgonväkten med uppstigning i Finnekumlasjöns utmarker halv sex,tvagning av diverse ansikten - en del av dom ryska! - i sjöns vatten och avfärd mot den Stora Staden och färjan mot väst vid pass halv sju.
Lite senare än beräknat varför bilens farthållare naglades fast vid 140 km/tim,och ledde till att vi var framme vid incheckningen på minuten halv åtta!
Sen färd över djupa vatten,frukost bland skrikande småbarn och stressade föräldrar och STORA inköp i fartygets bod.Bland annat inhandlades krämer för pengar ur den STORA plånboken ,krämer som lovade lyft,uppstramning och enorm fuktning!
Vi lär få se det på ett ansikte nära mej!
För övrigt uneventful och vi nådde Danmarks östra strand utan tillbud eller tillmälen.
Trafiken norrut mot Skagen var sightseeing-vänlig nog för vår ryska gäst som tagit sej hit till välfärdsproblemens förlovade land för att studera en termin.
Detta möjliggjort tack vare dotterns begåvade sätt att lära ryssar prata svenska där borta i Ural :D
Även om vår medföljande ryska var av den tysta, lite grubblande typen, kunde jag av hennes plötsliga utbristande i diverse gapskratt förstå, att HON förstod OSS!
Ytterligare ett sympatiskt attribut för denna vår utländska gäst var hennes faiblesse för True Blood,och då förstår varje läsare med minst en hjärncell,att hos mej var hon hemma i alla fall!
Rakt upp i Grenen ställdes färden och medan döttrarna vallade den medhavda gästen längs Grenens strand satt mor på Skagenmuseets terass och blickade ut mot de två haven och sippade kallt vitt vatten med is och en apelsinskiva i.

Passande nog hette restaurangen DE2HAVE och hade ett mycket sympatiskt sätt att leverera notan på,även om notan i sej själv saknade alla sympatiska drag.....
Rundtur i Skagen vidtog med sedvanligt betittande av etablerade sevärdheter såsom gågatan kantad av de typiskt gula husen,och de internationellt kända sjöbodarna i hamnen.
Wienerbröd inköptes och sen åkte vi till en vacker,men blåsig strand, så det blev till att retirera till p-platsen och koka kaffe och äta medhavt kaffebröd.
Den igensandade kyrkan som är ett måste vid varje Skagenbesök,valdes bort till förmån för en timmes vandring på de mäktiga sanddynerna vi Råbjerg Mile.
Då passade yngsta dottern och jag på att sova stundis i bilen medan den ryska gästen vallades av äldsta dottern över den av FN k-märkta sandhögen.
Besöket avslutades med en roadtrip ner till stranden och havet där bilen fick lufta sina vingar och köra slingerkrokigt på stranden.Som kan ses på bilden ovan.
3 vackra flickor på stranden
Därefter vidtog hemresan.Bilens nos inställdes mot Fredrikshavn och färjeläget där och med god marginal kunde vi checka in och köra ombord.
Sen inställde sej den STORA TRÖTTHETEN och vi hängde håglöst över ett bord och försökte hålla oss vakna genom att mor berättade alltför mycket om saker som döttrarna inte ville att NÅGON utanför familjen skulle känna till om henne.
Tough shit.
Göteborg nåddes utan incidenter och de tre vackra - men TRÖTTA - flickorna avbördades till döttrarnas fader som anlöpt Saltholmen med sin lilla - men DYRA - båt för vidare transport till Fadershuset på Brännö.
Sen bad jag Gud ta över.
Jag ställde farthållaren på 140 km/tim och litade på min Högre Kraft när jag och min bil dånade fram genom natten mot Finnekumlasjöns utmarker.
Som ni ser kom jag fram välbehållen.
Jag hällde i mej lite legaliserade droger och sen var nattlampan släckt för denna gången.
Och jag behövde all sömn jag kunde få.
Dagen efter skulle gå i avskedets tecken.



REST

Konsekvenserna av att ha streptokocker i halsen och sen hälla i sej mögelsvamp för att bekämpa dom resulterar i att kroppen signalerar:
- Okej, nu taggar vi ner här.The Penicillin Bootboys have to do THEIR THING och under tiden ligger du bara JÄVLIGT stilla,hör du det! Annars kan dom inte gå in och sparka herr Streptokock i arslet.För det behöver dom tid,tid och tid. Under tiden du rör du dej minimalt! Uppfattat?
Och jag har vekt kväkande svarat:
- Ja,okej då,om det ska vara så nödvändigt....
Sen läste jag på bipacksedeln att alkohol inte alls har en nedsättande verkan på penicillinets effekt,vilket vi alla har trott sen 60-talet.
Så,en glad liten svans att vifta med i flunsaträsket är att vackra begåvade Rysslandsboende dotterns medhavda singlemalt från taxfreeshopen på flygplatsen i Moskva inte behöver stå orörd.
Det där med att sitta stilla är egentligen inget större problem.
Jag ORKAR helt enkelt inte så mycket längre.Lyfta tekoppen till munnen under frukosten,från min vilstol i trädgården ge diffusa order och ansvisningar till dottern om hur stugan ska skötas och sen vanmäktigt se på hur allting bara rullar förbi utan att jag kan göra nånting åt det.
Jag läser just nu Annika Dahlqvists bok och börjar begripa en del om margarintillverkning och animaliskt fett.
Under tiden plockar jag med ett litet projekt som kommit till mej.Jo,så är det. Det handlar om en man som är med som gäst på bröllopet i Kana,ni vet det där där Jesus ordnade fram en massa vin out of the blue.
So in the meantime - enjoy!

Bröllopsgästen

Jag hade gått hela natten.Det var inte mitt eget val.Mina fötter lyssnade till en annan kraft,en annan röst, och jag valde att tro den .
Och jag gick. Tills soluppgången färglade landskapet omkring mej och målade svarta, tvära skuggor runt klippor och stenar. Dagen hade redan börjat långt innan jag var framme, och jag oroade mej för att festligheterna skulle vara i full gång innan jag hann fram till bostaden för det unga par som haft vänlighet nog att invitera mej till sitt storslagna bröllop. Minst 300 gäster var väntade och de skulle anlända från stora delar av landet.
Jag vaknade av att jag dröp av svett. Utmattad efter den långa vandringen natten igenom hade jag fallit i sömn under en klippas utskjutande värn. Nu ,sedan solen breddat sin bana och flyttat sitt strålfält.sköt den undan den svalkande skugga jag lagt mej i, och istället för att vara sval, var jag nu svettig och halvblind, efter att ha vaknat upp oskyddad i solens strålar.
Jag låg i ett fält av brännande, hett ljus och inget fanns som kunde skydda mej. Förargad reste jag mej upp och kom på fötter. Nu var festen sedan länge i full gång och jag var sen, senare än jag nånsin kunnat tänka mej, och jag svor tyst i mitt inre: " Må Gud och Hans anhang ha förbarmande med en fattig köpman som sökte skydd och vila! Ge mej inte ett straff för detta nu! Ge mej istället Din välsignelse, så att min väg är rak och lätt, och mina fötter utan sår eller skador. Jag är snart framme Herre, och då kan väl Du visa mej lite misskund?
Men Han hörde mej inte, det visste jag sen länge. Och min grälsjuka fru, som skickat iväg mej i gryningen på den första dagen av min vandring, hon visste inget om den Gud jag tillbad. Hon trodde att jag fortfarande bekände min tro till belätena i vår kryddträdgård på baksidan av vårt hus, och hade ingen aning om min egentliga tro, min tros sanna hemvist.
Men det hjälpte mej föga, för Gud hade slutat lyssna till mej för länge länge sedan. Jag kände inte längre Hans pulsslag i min kropp, hans andedräkt i mitt öra eller Hans lätta handlag när min hand blev tung av trötthet eller kroppen led av sjukdom. Jag kände mej övergiven av Honom, och därför trodde jag inte längre på mina böners kraft; att de hade något att göra med min väg till fräslning överhuvudtaget.
Jag trodde inte längre. Punkt. Det var så det var och med den bistra, men med sorgsen vetskap iklädda, sanning, banade jag mej väg genom snåren och stenarna. Snart stod solen högt på himlen och dagen var i full gång: måtte jag bara hinna fram innan kvällen la sej mjuk över fält och ängar.
Så jag gick, igen.

NOT PIG - NOT BIRD - JUST FLU


Streptokocker - inget du vill ha i en hals nära dej!

Såhär ser dom ut,raringarna som bosatt sej i mina halsmandlar och som bäst höll på att skapa ett eget litet Bullerbyn ,nämligen det här:

"Halsfluss, benämns även tonsillit/faryngotonsillit. Virus är den vanligaste orsaken, särskilt hos små barn. Symtomen är lika som vid GAS (betahemolytiska streptokocker grupp A, dvs bakterier), men oftast också rinnsnuva, hosta, heshet och/eller diarré. Halsfluss orsakad av virus behandlas inte med antibiotika. Halsfluss kan även orsakas av bakterier. Undersökning och provtagning kan visa om och hur behandling ska ske."(Ur Vårdguiden.se)

,när jag gick till doktor Doktorn igår och fick:


Mögelsvamp
Bring it on!

Nu har det snart gått 24 timmar sen doktor Doktorn såg på mej allvarligt och sa att jag var mycket sjuk och att han förstod att jag mådde skit - vilket var ett understatement av rang! - och att om jag inte mådde bättre efter några dagar på mögelsvamp,så skulle jag höra av mej igen. Tyngre artilleri skulle då behövas sättas in,och jag var inte ens i närheten av det skicket att fråga varför (var jag dödssjuk?) och vad det i så fall skulle vara (amputation av huvudet?) .
Jag konstaterade bara nyktert att jag fått hjälp och att Apoteket låg i nästa korridor (eftersom Fristad är en sån liten ort och allt sitter i knät på vartannat) och att mina krafter bara skulle räcka
preciiiiis till att ta mej hem med min lilla Batmobil



Sen regnade det och jag har kalkonhals,eftersom mandlarna är så svullna.

Men jag har tur.
Jag är välsignad.
Jag har all anledning att känna glädje.
För jag ligger inte i ett kylfack nånstans i ett bårhus på ett av landets större sjukhus.
Mina barn kan - när som helst - plocka upp telefonen och ringa mej.
Dom kan - när dom vill - träffa mej ,live,in person.
Jag lever.
Nästa fredag kommer vi att samlas i Lundby G:a Kyrka för att ta farväl av min goda vän Suzy.
Det var inte så jag hade tänk mej vårt nästa möte.
Vad är några halsbakterier mot detta?
En spik i foten.

WHISKY AND TEARS

Gårdagen blev en enda röra av tårar,whiskydrickande och ändlösa timmar framför tvskärmen där jag satt och försökte göra annat än att tänka på Suzy,och börja gråta - igen.
Så jag tittade på film.Och grät.Och drack whisky.Och grät.
Jag pendlade mellan glasklar medvetenhet, hulkande sorg och en dimmig,disig yrselkänsla av overklighet:Nej,det kan inte vara sant!
När whiskyn tog slut var jag inte på långa vägar bedövad nog.
Jag vaknade i morse,stel och öm i hela kroppen och med ett ansikte som bar tydliga spår av hur jag tillbringat gårdagen.
Upplysta,plötsliga ögonblicksbilder av Suzy kom för mej och jag insåg att det är så vi sörjer,eller åtminstone jag.
Likadant hände efter att min pappa dog.
Jag såg bilder,skarpa klart upplysta minnen som jag inte visste att jag glömt,av honom och mej i situationer jag inte visste fanns inbäddade inom mej så långt tillbaka.
Jag ser Suzy i skarpa klart upplysta återblickar från vårt liv tillsammans,och jag inser att jag har haft henne inom mej, hela tiden, trots att jag trott motsatsen.
Hon fanns där redan,klar och tydlig, vid liv och med full kraft:ung, äldre, nygift, gravid, förbannad, glad,strålande och ibland pinsam,arg och bitter.
Men alltid vid liv.
Fullt liv - inom mej.
För alltid.

MY SISTER IS GONE - MY HEART IS BROKEN

Dear darling Suzy!


I will love you
forever

I will miss you
till we meet again!


Jag fick beskedet idag på förmiddagen.
Länken där det står att läsa det ofattbara finns under rubriken.
Bilden är tagen i september förra året,på en uteservering i Göteborg.
Jag kan inte sluta gråta.
RIP
kära vän
älskade syster!

NOT SINGING IN THE RAIN!


Klicka på rubriken så hamnar ni på en vädersida om Marsjön!!!
Idag handlar det om skitväder.
Men det kan ju komma soliga dagar......NOT!


Jag visste det redan i går kväll -att det skulle komma in ett sjuhelsikes regnoväder från Danmark - enda trösten är att dom OXÅ blev blöta,mitt i alla pillede rejer,smörrebröd och röd pölse med flöte och allt vad dom äter i det där hedniska landet djupt söder om oss.

Jag visste att SMHI hade utfärdat en klass 1-varning för södra Götaland,i synnerhet Göteborg och Bohuskusten, där det talades om stora regnmängder -mellan 20 till 35 millimeter - och åska.
Med min tur och stugans placering mitt i sjuhäradsbygdens mustiga natur och med sitt långdragna rykte om sej att vara ett regnställe på jorden så tänkte jag: No such luck, att det skulle missa ett av världens blötaste platser,och mycket riktigt,när jag vaknade i morse till en ridå av vatten utanför fönstren,så hade SMHI utökat varningen till att även gälla - ja just det - sjuhäradsbygden!
As if I didn´t know!


Utsikt från mitt verandafönster idag den 23 juli 2009.
Det är svårt att fånga regn på bild men jag hoppas man får en aning...

Översvämningar är vanliga i det här området och flera gånger har jag varit nere vid min strand- det ni! - och kollat läget.Det är inte första gången i så fall som jag måste flytta bilen,eller som i nuläget - bilarna.
Annars går det ingen nöd på mej.Baren är i stånd att öppna när som helst,frysen är well stocked och strömmen till datorn fungerar.Internet segar sej lite i de atmosfäriska störningarna men annars är allt väl,som sagt.

"Regntunga skyar
så långt jag ser
nån sol finns ej mer
utan dej"

Så här sitter jag nu,i min lilla stuga,och ser tiden an.Tusen saker skulle behöva göras,men vem bryr sej?
Istället chattar jag - någorlunda sedesamt - med yngre mörkhyade brandmän på nätet - eller ja - en åtminstone.
Vad är annat att göra när regnet står som en vägg utanför?Och då menar jag vägg!
Det enda positiva - åtminstone såhär långt - är att den utlovade åskan dröjer med sin närvaro.
Men med min vanliga tur och stugans läge mitt i Sveriges regnbälte så håller jag osvuret för att vara bäst!
Snart är det mat,eller nåt.

OFFICIAL MEMBER OF THE CLUB!

...as of today
(Klicka på rubriken så hamnar ni i Fristad - sort of...)

Jag har tänkt på det säkert 100 gånger.
Varenda gång jag åkt förbi,as a matter of fact,men inte förrän idag tog jag tag i saker och ting och masade mej upp till biblioteket i min sommarhemstörre ort.
Nämligen Fristad.
Där blev jag glatt insläppt i klubben och stoltserar numera med ett lånekort som ger mej access till ALLA bibliotek i Borås kommun.
Det ni!
I know - it kinda rocks, right?
Däremot gick jag därifrån tomhänt.
En snabb sökning på bibliotekets dator gav vid handen att de böcker jag velat låna redan var utlånade.Till personer med synnerligen gott omdöme,kan man tänka,eftersom de böcker jag velat låna innehåller banbrytande stuff om kroppsmedvetenhet, kroppskännedom, kroppsklämmighet och allmänt kropps - sådär.
Näringslärateorier som spränger sönder gamla dogmer till grus.
Överhuvudtaget - now when I come to think of it - gillar jag att läsa nya saker som demolerar gamla fort och kaserner,vore det alltifrån politiska dogmer via monetära uppbyggelsesystem till populära sätt att behandla sin kropp - väl eller illa skit samma.
Bara nåt gammalt sprängs sönder.
För övrigt är nu andra säsongen av True Blood inne på sitt femte avsnitt,och jag vet inte vad jag ska säja, förutom att abstinensen är total så fort senaste avsnittet betittats (vanligtvis sent på måndag kväll när avsnittet hamnar på en torrentfil nära dej) och tiden är ökenlång till nästan måndag,då ytterligare ett avsnitt finns ute.

Jag vill oxå ha en vampyr.
Som Sookie.
I´m bitten - so bite me!

PINCHING PHOTOS OF THE KIDS!

Mina 3 fantastiska barn fångade på en och samma bild.
I en hiss någonstans i Rom 2006

Smarta begåvade vackra dottern någonstans i Ryssland.

Vackra begåvade äldsta dottern och smarta
knivskarpt empatiska och modellsnygga yngsta dottern!

THE TOWN I LOVED SO WELL



"In my memory I will always see, the town that I have loved so well
Where our school played ball, by the gas yard wall,
And we laughed through smoked and the smell
Going home in the rain, running up the dark lane
Past the Jail and down behind the fountain
Those were happy days in so many, many ways
In the town I loved so well"



I sang "The town I loved so well" for breakfast.
I cried the entire time.
Words got stuck in my throat.

"But when I returned, how my eyes were burned
To see how a town could be brought to its knees
By the armored cars and the bombed out bars
And the gas that hangs on to every breeze
Now an army's installed by old gas yard wall
And the damned barbed wire gets higher and higher
With their tanks and guns, oh, my God what have they done
To the town I loved so well"

I will never forget.

(Click on the title,you will see all the lyrics to this song)

DAYS OF THUNDER


Igår den 3 juli drog ett sjuhelvetes oväder in över sjuhäradstrakten.
SMHI hade utfärdat en klass 1 varning - såg jag SEN på deras hemsida -
men det var så dags då.
Det var först efteråt som jag förstod vad jag varit med om.
För jag var DÄR - fattar ni !
Jag var MITT I DET.

Det varade i två långa timmar. Nedan kan ni läsa hur radio 7härad och Borås Tidning rapporterade om det.
Fristad ligger ett lappkast bort.Hade ingen AAAANING om att det var sä jävligt där.Att det faktiskt var jävligare där än där jag befann mej, dvs i Finnekumla, i min lilla stuga.
Och det vill inte säja lite.
Det var helt enkelt inte klokt hur lång tid det varade.Åskovädret rullade runt runt och en gång small det till utav bara helvete rakt över huset när en blixt kom.Håren på mina armar stod rakt upp av laddningen under den kompakta matta av blåsvullna moln som vältrades runt runt över landskapet, men som aldrig försvann längre bort än 4 kilometer.
Jag räknade mellan blixtarna och efterföljande dunder.
Vilket var svårt,för det dånade precis hela tiden! Ett sjuhelvetes oväsen med knallar som var så höga och långdragna att stugan skakade på sina grundpelare.För att inte tala om fönsterrutorna! Hädanefter vet jag precis hur det låter när dom skallrar.....mycket.
För att inte TALA om skyfallet.
Nej,det regnade inte,det föll en vägg av vatten från skyn och det tog bara några minuter,så började taket läcka in och skvätta vatten precis överallt.
Och detta höll bara på. Det slutade inte.
Två timmar.
Det är lång tid om man är ensam i skogen med bara sin lilla tunna sommarstuga till skydd,och himlens alla makter som vrålar och dånar precis rakt ovanför.
Hur det var?
Såhär var det:
Jag satt ihopkrupen på golvet i det mittersta rummet med händerna över ögonen och bad.
var det.

Såhär rapporterade radio 7härad:
"Ett åskoväder med mycket starka vindar och häftigt regn drog på fredagseftermiddagen in över de centrala och östra delarna av Sjuhärad med en rad översvämningar och blixtnedslag som följd. Bland annat klövs en 20 meter hög ek i Fristad."
Och såhär stod det i BT:

"Tromb och översvämningar

i Sjuhärad"

Borås i går 14:23 | Uppdaterad i går 19:13

"Regnovädret har bland annat orsakat många översvämningar i Boråstrakten och i Fristad har en tromb dragit fram. "

Och så här såg det ut i Knalleland...


"Översvämning på parkeringen
mellan Willys och Elgiganten."

"Tromben drog förbi strax utanför bebyggelsen i närheten av Fristads skola och under en stund i eftermiddags var riksväg 42 i samhället avspärrad på grund av översvämning. Senare fortsatte ovädret in över Borås.Tromben drog fram i närheten av skolan och vräkte omkull flera träd i skogen.Under cirka en timmas tid var riksväg 42 under järnvägsviadukten i Fristad oframkomliga på grund av översvämning.Det var det kraftiga regnet som ställde till det och räddningstjänsten spärrade av vägen tills Vägverkets personal kom fram och kunde rensa ledningarna."

Jag äger inte rätten till ovan publicerade bilder och citerad text!

Tack till respektive reportar och fotografer på svergies radio p4 sjuhärad och Borås Tidning!

Två långa timmar senare drog åskovädret motvilligt vidare ,som ett blåsvart morrande monster rullade det vältrande långsamt bort åt väster.

För en stund hade jag varit väldigt väldigt liten.

CABLE GUY

Lägg till bild
Här är han,mannen som satte fart på mina ledningar : )
Igår,svensk tid,slogs strömmen på till min lilla stuga ute i sjuhäradskogarna!
Leve han - hurra!

Så var det då äntligen dags:strömmen har kommit till Finnekumla!

I flera dagar har skogen vimlat av unga spänstiga män som grävt,kablat och dragit ledningar till just mej.Själv fick jag rycka ut som kabeldragare när grävaren kom ensam med sitt vidunder och skulle lägga ner kabeln i den djupa fåra han tidigare plöjt upp i marken.Lars hette han ,och vi gjorde ett joint venture.Han satt i sin stora traktorgrävare och backade,och jag gick vid skopan och matade ner kabeln i en löpskopa som i sin tur plöjde ner den i marken.
Detta skedde till på köpet den morgon när jag lovat mej själv att dämpa den rustibussige hamnsjåaren inom mej,till förmån för en mjukare,mer kvinnlig sida.
Universum vet verkligen hur man ställer till med ett ordentligt test.
Så,det var bara att vara mjuk och kvinnlig ,men med bibehållen power så klart,och iklädd mina svarta avklippta målarbyxor (som inte heter målarbyxor för inte!) en urtvättad sporttopp med inlagd likaledes urtvättad och säckig behå,vilket innebar att Lars hade mycket god sikt över mitt dekolletage där han satt högt ovanför mej i sin styrhytt plus skyddsglasögon (självklart - jag har bara 2 stycken ögon!) och blaffestora arbetshandskar.Till detta serverades arméns svarta grova regnstövlar - mmmmmmumma!
Men efteråt var han nog impad tror jag.Han berömde mej i alla fall och jag tänkte att han fick på tutt och kabel på en och samma gång.
Nej,nu får jag ta och skärpa mej!
Anyway.
Så,på fredag var det sagt att strömmen äntligen skulle kopplas på,för då skulle the meterman - mannen med mätaren - komma, för såhär ligger det till:strömmen slås inte på förrän mätaren är uppsatt,men mätaren sätts inte upp förrän strömmen kan slås på....ja ni fattar själva,glasklart eller hur?
I alla fall,min cableguy kom redan igår och strömmen slogs på mitt på dan svensk tid,av mitt lilla finger,och sen var det in i huset å kolla att de två uttag som min elektriker André från Hökerum satt upp,spydde ut kräm.
Vilket dom gjorde.Närmare bestämt 3400 watt per uttag.
Så nu är jag självförsörjande på el - äntligen!

Vattenfall, ett elföretag alldeles för nära dej.

För övrigt infaller sommarens absoluta höjdpunkt på måndag förmiddag - varje vecka i 12 veckor totalt. Vad händer då? Jo,senaste avsnittet av säsong 2 av True Blood finns tillgängligt för nedladdning. Mumma!
Hittills har den överträffat mina vildaste förväntningar,och det vill inte säja lite.
Jag trodde ärligt talat,att dom inte kunde toppa det som hände under första säsongen MEN,men så jag bedrog mej!
Redan i första avsnittet slog dom till med dunder och brak och efter att jag sett första avsnittet till slut satt jag med öppen mun så länge att saliven började droppa ner på mina byxor!
Woaw. Liksom. Jag säjer det igen.

Woaw.