MIDSUMMERS EVE GONE AWRY


Min midsommarafton blev långt ifrån som jag hade tänkt mej,och jag hänger lite med huvudet.
När jag skulle åka till stugan i torsdags,efter att ha packat bilen full med packning,sill,nubbe,färskpotatis,öl,jordgubbar och annat godis så fick jag motorstopp på motorvägen.
Det var inte alls kul.Midsommartrafiken hade så smått börjat komma igång,vilket innebär att folk kör som galningar för dom tror att dom har bråttom,och där ligger jag-i ytterfilen,för jag ska precis kicka igång de tunga turbokrafter som jag har under huven och köra om alla mesar som ligger och trycker i innerfilen.Jo,jag vet,bensinen är skitdyr men do I care?Nej,inte.Dumt?Vi överlåter den bedömningen till Sankte Per,när den dagen kommer.Nej,jag hade inte bråttom,inte som dom andra dårarna.Jag GILLAR att köra fort,så enkelt är det bara.
Det räcker med att säja att jag älskar att känna turbokrafterna dra igång i motorn,och hur accelerationen trycker min ryggrad mot det läderklädda sätet och visa dom bakhjulen.Smart?Nej men snälla nån-vad ÄR smart egentligen?Att jaga en läderboll runt en gräsmatta?
Precis då,i det ögonblicket händer två saker:jag ser batterisymbolen tändas på instrumentbrädan OCH jag känner hur motorn dör,den säjer liksom fläääääärrrrrp på ett hest onaturligt sätt,och jag inser genast en sak:Detta kommer bara att bli sämre och jag måste komma av motorvägen.Jag har redan flera frustande omkörare som flåsar mej i baken.
Just på det partiet på motorvägen hade jag universum med mej.Eftersom jag låg i ytterfilen och var tvungen att köra av-snabbt-så var det naturligaste att köra av till vänster.Att med döende motor kryssa genom den vansinneshektiska helgtrafiken för att kunna komma av på så att säja "rätt" sida var inte att tänka på.
Tur i oturen fanns det en rejält tilltagen vägren mitt emellan vägbanorna,och där föll jag till vila.Molnen över mej blev allt svartare-SMHI hade lovat regnskurar under dagen-och på båda sidor om mej dånade trafiken fram som forsande plåtfloder.
Var det nån som stannade?
Gissa igen.
Däremot var det flera som tutade och vinkade.Jag var helt enkelt inte mitt forna jag,så jag visade dom inte fingret.Nu i efterhand kanske jag skulle ha gjort det,kanske dom hade stannat i vredesmod.
Ryggmärgsreaktionen manade mej att ringa till lillebror.Lillebror befann sej i bil på väg söderut i höjd med Fjärås.Jag tror han blev lite lättad över det.Därmed slapp han komma till min räddning.
Min hjärna fungerade bara med reptilhjärnan,såklart,jag var ju faktiskt lite i chock som man blir när helt oväntade helvetiska skeenden ställer sej i vägen för ens planer,Därför ringde jag min nästa livlina,min goda vän Y som har en pålitlig man som kan rycka ut.
A-som han heter-var ute med den där pudeln dom har som dom envist hävdar passerar för en riktig hund,och Y visste inte när A var på hemgång.
I min lilla begränsade värld av chock och grusade helgplaner kunde jag bara fokusera på en sak:batterlampan.Betydde det att batteriet plötsligt bestämt sej för att det var tomt?Hade mina lyssningar till Akon och Kardinall Offishall på CD-spelaren i kön till bensinstationen (JET sålde bensin som var billigast och hade därför dragit till sej halva Göteborgs fordonspark) utmanat gränserna för mitt bilbatteri?
Vem vet sånt där?
Bilar är nyckfulla ting.I min värld borde dom fungera tills dom inte fungerar längre,som en helhet liksom,men nej då.I det verkliga livet dör dom lite i taget;en kopplingsvajer här,en fördelardosa där,en oljepump senare och nu,ett batteri som tydligen inte ville lova nånting.Trodde jag.
Min envishet har inte alltid varit en välsignelse,eftersom jag har en benägenhet att forcera fram saker när jag istället borde inse kalla fakta och gilla läget.
Det här var ett sånt tillfälle.Jag borde lagt mej ner och låtit världen trampa all over me,men nejdå,jag skapade ett halmstrå:det tomma bilbatteriet,och i det högg jag tag med kraften hos en drunkande från Titanic.
Under tiden ringer telefonen.Det är min goda vän M.Hon har,på väg från Landvetter,sett mej stå mitt i vägen med min nya bil och huven uppfälld mot himmelen.Hon ringer för att höra om hon kan göra något.Ja tack snälla,svarar jag.Köp ett bilbatteri och kör hit det till mej.
Men M är alltid på språng,avlägsna möten,dåd och ärenden manar henne ständigt framåt framåt,och just den här gången hade hon oavklarade affärer i centrum före ett visst klockslag,och hennes vana trogen hade hon bara några minuter till deadline.Alltså-tji tid för mej och mitt lilla motorvägsdebacle.Men efteråt,jo,då skulle hon återkomma,men nu bara måste hon...
Jag tänkte på A och den där konstiga pudeln,medan jag håglöst stirrade ner i den blottade motorn.Då ringer A.Han är på väg,med siktet inställt på första bästa ställe som säljer bilbatterier.
Snabbt ringer jag M för att blåsa av operation bilbatteri för hennes del.Hon står i kassan,har precis hunnit med några sekunder till godo.
Det börjar dugga.Himlen skruvas allt mörkare och mörkare och jag har ännu inte mentalt tagit in vad detta avbräck betyder för mej.Det kommer sen,hemma,vid köksbordet med levande ljus och sill och nubbe.
DÅ sjunker det in mej;midsommar i stan-ensam.
Yippi.
Men än så länge är det ett tag tills dess.
A anländer lagom till att regnet börjar hamra mot biltaket och det tar bara några minuter så är vi genomsura på de ryggar som vi vänder upp mot himlen i våra försök att få loss det bilbaterri som sitter i bilen.Många blöta minuter senare är batteriet loss,och vi sätter i det nya,det som A hade med sej,som var insvept i plast och luktade nytt.
The big moment:Jag sätter mej i bilen för att starta.Jodå,visserligen visar bildatorn att jag har ett fulladdat batteri,men vad händer?Jo,bara samma hesa gurgliga fläääääärrrrrp som förut.
Jag är äldre nu.I min unga ungdom hade jag vägrat ge upp,jag hade KRÄVT av makterna att FÖR FAN fixa så att det blev liv i min bil!Till ingen nytta visserligen,men jag hade inte gett upp utan att slåss.
Men jag visste vad klockan var slagen och erkände mej besegrad.Med tungt hjärta visserligen,men med mitt samlade förnuft i behåll.Jomenvisst, såhär ÄR det,inget att slåss mot eller bråka om.Ge dej Marie,ge dej.
Och jag gav mej.
I hällande regn hjälptes vi åt att tömma min bil på allt helggodis,och dröp våta ner i A:s varma ombonade fungerande SAAB kombi destination hemgång.
A var en ängel,hjälpte mej bära allt till hissen trots att han var dyblöt och hade offrat en massa tid på mej när han kunde gjort nåt MYCKET roligare,som att sitta vid middagsbordet i sitt hem med ett glas vin,och långt om länge stod jag med alla kassar i min hall och hörde ytterdörren slås igen bakom mej.
Hemma.
Inte alls som jag hade tänkt.
Nu vidtog nästa handlingsplan:att få bort bilen från vägrenen.
Jag var tvungen att ringa efter en bärgare.Jag började plocka tillbaka allt jag haft med mej i kylskåpet och i gardrober och lådor,och sen avvaktadejag besked från bärgaren.
I had a BAD feeling about this.
Till slut ringde han och sa att min kamrem gått av (jag vet,I won´t get technical men låt mej säja såhär:det stavas DYRT) och med motormännens olycksbådande mörka lugubra inställning till världen och alltings jävlighet,sa han med gravlik stämma,att vi ska hålla tummarna för att inte några ventiler tagit skada.Det håller jag med om.Alla tummar hållna,eftersom jag då inte kommer ha råd att betala för reparationen,utan måste skänka bort bilen till en gör-det-självare!
Jag var faktiskt väldigt ledsen ett tag,men så kokade jag min färskpotatis,tog fram min sill och nubbe och iskall öl och åt vid tända ljus i köket.

Inte den utsikt jag hade planerat,med Marsjön i tankarna.
Nu avvaktar jag besked från den bilmek som bärgaren placerat min baby hos,enligt uppgift skulle han försöka laga bilen åt mej under midsommarafton men det där tror jag naturligtvis inte på!
Hey-vem tar ni mej för?
Hello Kitty?
Glöm det,jag har varit med FÖRR,så många gånger att förr inte längre är ett adekvat tidsbegrepp,men så mycket vet jag:lita aldrig på en bilmek som säjer att det går i ett nafs:han ljuger, eller oxå är han nyss utskriven för bilmekarnas egen rehab,där alla tränas i att säja:Ring maj sen.
Men en midsommar blev det,vid köksbordet med levande ljus och det nyckfulla vädret som vräkte regnskurar och stormbyar mot köksfönstret.
Alla fester jag nobbat för att åka till stugan,nåja en i alla fall.
Men mat är mat,alldeles oavsett var den intas,och jag kan lova,när matjesillen,färskpotatisen,gräddfilen med gräslök,och Hallands fläder krockade i gommen på mej,då var exstasen nära.
Trots allt.
Glad midsommar!

1 kommentar:

Martin sa...

Ja, herregud i himmelens höjd, som någon sa en gång, dessa kamremmar ligger och lurar. Slår som alltid till när man minst anar det :-(

Men tänk ändå vad kombinationen matjessill och Hallands fläder kan bota. Bättre plåster finns inte!

puss & kram
Martin (med ännu obytt kamrem)