GOOD FRIENDS


Midsommardagen förflöt på ett mycket behagligare sätt än midsommarafton.Jag tog all min goda mat(eller den goa maden)som min goda vän T,som är från Skåne, skulle ha sagt,och cyklade ner till hennes lilla penthouse med åtföljande terass i Linnéstaden.Där dukade vi upp ett härligt sillbord med nubbe,öl och smakrik ost och inte att förglömma,den härliga svenska färskpotatisen,med smält smör och salt till.
Visserligen blåste det småsnålt,men solen sken och vi lät oss inte avskräckas.
Så förflöt en trevlig eftermiddag i gott och trevligt sällskap.

Min bil?
Den står med blottad motor någonstans ute på Hising Island,och väntar sin dom,och min lilla tummade plånbok inköpt på Indiska en varm sommardag för länge sen,väntar sin.
Tallyho!

MIDSUMMERS EVE GONE AWRY


Min midsommarafton blev långt ifrån som jag hade tänkt mej,och jag hänger lite med huvudet.
När jag skulle åka till stugan i torsdags,efter att ha packat bilen full med packning,sill,nubbe,färskpotatis,öl,jordgubbar och annat godis så fick jag motorstopp på motorvägen.
Det var inte alls kul.Midsommartrafiken hade så smått börjat komma igång,vilket innebär att folk kör som galningar för dom tror att dom har bråttom,och där ligger jag-i ytterfilen,för jag ska precis kicka igång de tunga turbokrafter som jag har under huven och köra om alla mesar som ligger och trycker i innerfilen.Jo,jag vet,bensinen är skitdyr men do I care?Nej,inte.Dumt?Vi överlåter den bedömningen till Sankte Per,när den dagen kommer.Nej,jag hade inte bråttom,inte som dom andra dårarna.Jag GILLAR att köra fort,så enkelt är det bara.
Det räcker med att säja att jag älskar att känna turbokrafterna dra igång i motorn,och hur accelerationen trycker min ryggrad mot det läderklädda sätet och visa dom bakhjulen.Smart?Nej men snälla nån-vad ÄR smart egentligen?Att jaga en läderboll runt en gräsmatta?
Precis då,i det ögonblicket händer två saker:jag ser batterisymbolen tändas på instrumentbrädan OCH jag känner hur motorn dör,den säjer liksom fläääääärrrrrp på ett hest onaturligt sätt,och jag inser genast en sak:Detta kommer bara att bli sämre och jag måste komma av motorvägen.Jag har redan flera frustande omkörare som flåsar mej i baken.
Just på det partiet på motorvägen hade jag universum med mej.Eftersom jag låg i ytterfilen och var tvungen att köra av-snabbt-så var det naturligaste att köra av till vänster.Att med döende motor kryssa genom den vansinneshektiska helgtrafiken för att kunna komma av på så att säja "rätt" sida var inte att tänka på.
Tur i oturen fanns det en rejält tilltagen vägren mitt emellan vägbanorna,och där föll jag till vila.Molnen över mej blev allt svartare-SMHI hade lovat regnskurar under dagen-och på båda sidor om mej dånade trafiken fram som forsande plåtfloder.
Var det nån som stannade?
Gissa igen.
Däremot var det flera som tutade och vinkade.Jag var helt enkelt inte mitt forna jag,så jag visade dom inte fingret.Nu i efterhand kanske jag skulle ha gjort det,kanske dom hade stannat i vredesmod.
Ryggmärgsreaktionen manade mej att ringa till lillebror.Lillebror befann sej i bil på väg söderut i höjd med Fjärås.Jag tror han blev lite lättad över det.Därmed slapp han komma till min räddning.
Min hjärna fungerade bara med reptilhjärnan,såklart,jag var ju faktiskt lite i chock som man blir när helt oväntade helvetiska skeenden ställer sej i vägen för ens planer,Därför ringde jag min nästa livlina,min goda vän Y som har en pålitlig man som kan rycka ut.
A-som han heter-var ute med den där pudeln dom har som dom envist hävdar passerar för en riktig hund,och Y visste inte när A var på hemgång.
I min lilla begränsade värld av chock och grusade helgplaner kunde jag bara fokusera på en sak:batterlampan.Betydde det att batteriet plötsligt bestämt sej för att det var tomt?Hade mina lyssningar till Akon och Kardinall Offishall på CD-spelaren i kön till bensinstationen (JET sålde bensin som var billigast och hade därför dragit till sej halva Göteborgs fordonspark) utmanat gränserna för mitt bilbatteri?
Vem vet sånt där?
Bilar är nyckfulla ting.I min värld borde dom fungera tills dom inte fungerar längre,som en helhet liksom,men nej då.I det verkliga livet dör dom lite i taget;en kopplingsvajer här,en fördelardosa där,en oljepump senare och nu,ett batteri som tydligen inte ville lova nånting.Trodde jag.
Min envishet har inte alltid varit en välsignelse,eftersom jag har en benägenhet att forcera fram saker när jag istället borde inse kalla fakta och gilla läget.
Det här var ett sånt tillfälle.Jag borde lagt mej ner och låtit världen trampa all over me,men nejdå,jag skapade ett halmstrå:det tomma bilbatteriet,och i det högg jag tag med kraften hos en drunkande från Titanic.
Under tiden ringer telefonen.Det är min goda vän M.Hon har,på väg från Landvetter,sett mej stå mitt i vägen med min nya bil och huven uppfälld mot himmelen.Hon ringer för att höra om hon kan göra något.Ja tack snälla,svarar jag.Köp ett bilbatteri och kör hit det till mej.
Men M är alltid på språng,avlägsna möten,dåd och ärenden manar henne ständigt framåt framåt,och just den här gången hade hon oavklarade affärer i centrum före ett visst klockslag,och hennes vana trogen hade hon bara några minuter till deadline.Alltså-tji tid för mej och mitt lilla motorvägsdebacle.Men efteråt,jo,då skulle hon återkomma,men nu bara måste hon...
Jag tänkte på A och den där konstiga pudeln,medan jag håglöst stirrade ner i den blottade motorn.Då ringer A.Han är på väg,med siktet inställt på första bästa ställe som säljer bilbatterier.
Snabbt ringer jag M för att blåsa av operation bilbatteri för hennes del.Hon står i kassan,har precis hunnit med några sekunder till godo.
Det börjar dugga.Himlen skruvas allt mörkare och mörkare och jag har ännu inte mentalt tagit in vad detta avbräck betyder för mej.Det kommer sen,hemma,vid köksbordet med levande ljus och sill och nubbe.
DÅ sjunker det in mej;midsommar i stan-ensam.
Yippi.
Men än så länge är det ett tag tills dess.
A anländer lagom till att regnet börjar hamra mot biltaket och det tar bara några minuter så är vi genomsura på de ryggar som vi vänder upp mot himlen i våra försök att få loss det bilbaterri som sitter i bilen.Många blöta minuter senare är batteriet loss,och vi sätter i det nya,det som A hade med sej,som var insvept i plast och luktade nytt.
The big moment:Jag sätter mej i bilen för att starta.Jodå,visserligen visar bildatorn att jag har ett fulladdat batteri,men vad händer?Jo,bara samma hesa gurgliga fläääääärrrrrp som förut.
Jag är äldre nu.I min unga ungdom hade jag vägrat ge upp,jag hade KRÄVT av makterna att FÖR FAN fixa så att det blev liv i min bil!Till ingen nytta visserligen,men jag hade inte gett upp utan att slåss.
Men jag visste vad klockan var slagen och erkände mej besegrad.Med tungt hjärta visserligen,men med mitt samlade förnuft i behåll.Jomenvisst, såhär ÄR det,inget att slåss mot eller bråka om.Ge dej Marie,ge dej.
Och jag gav mej.
I hällande regn hjälptes vi åt att tömma min bil på allt helggodis,och dröp våta ner i A:s varma ombonade fungerande SAAB kombi destination hemgång.
A var en ängel,hjälpte mej bära allt till hissen trots att han var dyblöt och hade offrat en massa tid på mej när han kunde gjort nåt MYCKET roligare,som att sitta vid middagsbordet i sitt hem med ett glas vin,och långt om länge stod jag med alla kassar i min hall och hörde ytterdörren slås igen bakom mej.
Hemma.
Inte alls som jag hade tänkt.
Nu vidtog nästa handlingsplan:att få bort bilen från vägrenen.
Jag var tvungen att ringa efter en bärgare.Jag började plocka tillbaka allt jag haft med mej i kylskåpet och i gardrober och lådor,och sen avvaktadejag besked från bärgaren.
I had a BAD feeling about this.
Till slut ringde han och sa att min kamrem gått av (jag vet,I won´t get technical men låt mej säja såhär:det stavas DYRT) och med motormännens olycksbådande mörka lugubra inställning till världen och alltings jävlighet,sa han med gravlik stämma,att vi ska hålla tummarna för att inte några ventiler tagit skada.Det håller jag med om.Alla tummar hållna,eftersom jag då inte kommer ha råd att betala för reparationen,utan måste skänka bort bilen till en gör-det-självare!
Jag var faktiskt väldigt ledsen ett tag,men så kokade jag min färskpotatis,tog fram min sill och nubbe och iskall öl och åt vid tända ljus i köket.

Inte den utsikt jag hade planerat,med Marsjön i tankarna.
Nu avvaktar jag besked från den bilmek som bärgaren placerat min baby hos,enligt uppgift skulle han försöka laga bilen åt mej under midsommarafton men det där tror jag naturligtvis inte på!
Hey-vem tar ni mej för?
Hello Kitty?
Glöm det,jag har varit med FÖRR,så många gånger att förr inte längre är ett adekvat tidsbegrepp,men så mycket vet jag:lita aldrig på en bilmek som säjer att det går i ett nafs:han ljuger, eller oxå är han nyss utskriven för bilmekarnas egen rehab,där alla tränas i att säja:Ring maj sen.
Men en midsommar blev det,vid köksbordet med levande ljus och det nyckfulla vädret som vräkte regnskurar och stormbyar mot köksfönstret.
Alla fester jag nobbat för att åka till stugan,nåja en i alla fall.
Men mat är mat,alldeles oavsett var den intas,och jag kan lova,när matjesillen,färskpotatisen,gräddfilen med gräslök,och Hallands fläder krockade i gommen på mej,då var exstasen nära.
Trots allt.
Glad midsommar!

MOAN AND GROAN....


Lämnar er,kära läsare (dvs min dotter och ev min son!)med en liten goawaypresent inför helgen,något att suga på när tungan blir torr...måhända.
I alla fall,för er alla,till er alla,från mej alla,en total ut-ur-gardroben-naveen-groupie!
Trevlig helg!

SWEET MORNING MIST


Långhelgen förlöpte indränkt i tropisk hetta.Jag packade bilen och ställde in min kylare mot Borås and beyond,och drog iväg i onsdags.Med i bagaget fanns min splitternya röda gräsklippare,som skulle provas mot den knähöga vegetationen på tomten,som fått vara ifred alldeles för länge.Plus rosévin,sallad och starkt kryddad kycklingchorizo.
Dagarna förflöt i ett utmärkt tempo;vaknade tidigt på grund av hettan under taket på sovloftet TROTS att fläkten stått på högsta hela natten,åt frukost i ett så betagande landskap så att man nästan inte hade lust att göra nånting annat än att titta

med utsikt mot Marsjön och med landskapets hela galna fågelskock som rörde upp luften med sina uppjagade kvitter-dom är ju föräldrar nu,uppvaktningens brunstiga tid är förbi och nu gäller det att vårda frukterna av senvårens tête-à-tête i snåren,så ila ila ila mellan insektsskafferiet och de ylande småpippi som bor i boet;anyway.
Sen en timmas läsning av Mons Kallentofts Midvinterblod(den är sådär,men deckare i sommargrönskan får lov att ha en väldigt låg lägsta nivå såhär års) och sen:
ATTACK.
På med höga stövlar(mot fästingar och annat otyg som döljer sej i gräset),heltäckande byxor(av liknande skäl)långärmad tröja(som skydd mot insekter och solen)hatt(ja jag vet,jag är ingen hattant,men ibland hjälper det inte att bara vara kaxig,flera timmars svettigt arbete i solen är inget att leka med)skyddsglasögon(ja,Borås lasarett ligger långt bort och hur ska jag kunna köra dit om jag fått flis och sten i ögonen?)och handskar(vill inte att mina mjuka fina frökenhänder ska se ut som på en hamnsjåare)plus öronproppar(mot ojludet från gräsklippparn och trimmern-ni ANAR iinte hur trött man kan bli i huvudet av det!)
Ready steady GO!
Ni ser det framför er,va?
Yummy.
Sen blev det till att attackera naturen-naturen vinner ALLLTID,hur mycket man än jobbar,men några timmar ser det i alla fall ut som om den låter sej tuktas,men det är en bedräglig lögn,låt er inte luras!-med avbrott för kolhydratstinn mat med iskall öl till.
Sen mot eftermiddagen-slut för dan,hela kroppen värker och redskapen läggs undan ,sladdar ringlas ihop och kläder hängs upp på tork inför nästa dags svettiga arbete,och därefter-tur mot badplatsen och jag skvalpar runt i det perfekt tempererade vattnet länge och bara njuter.
Som avslut middag med kylt rosévin under parasollen i trädgården,och fortsatt läsning av Mons Kallentoft ,och där sitter jag och läser tills ljuset viker,och det dröjer länge länge så här års,framemot tio på kvällen är det dags att packa ihop dagen,och klättra upp på sovloftet och somna till fläktens sövande surr.
Och varje morgon:minst 20 grader på termometern,som senare klättrar upp mot 30 för att kulminera mot 40 när eftermiddagsolens samlade dagshetta hamrar rakt på västväggen.
Såna dagar är dom bästa.
Såna dagar vill man stanna för evigt.
Såna dagar vilar i minnet.
För alltid.

DUCKS IN THE POND

fast ändå inte.Ejdrarna,dessa västkustens kaxiga stolta fågelart,har precis häckat och vistas nu i havet med sina små svarta dunbollar till ungar.Dags för årets första dag vid havet!Över trettio grader varmt har SMHI lovat,och jag och vänninan åker till havet strax utanför stan.Fantastiskt att bo så-Göteborg har sina poänger,även om dom inte är många,men sommartid kommer stan till sin rätt,knäpper upp skjortan och blottar bröstet.Och inte bara stan.Dags att slänga gamla vinterpaltor för att utsätta sej för UV-strålning.En mycket mild bris slickar ryggen och havet häver sej mot berget.

Och inte nog med det.Dags även för årets första dopp.Och på köpet fick jag en fin motivationsbild att sätta upp på kylskåpsdörren,när jag funderar på att ta en bit pizza till!En bild som milt men uppfodrande ger luft åt både tvivel och undran:Nja,tycker du verkligen det?Vad säjs om en morot istället?Eller en gurkstav?
Hur som helst,den sista maj 2008 går till min historia som en av de finaste hittills.

Simma lugnt!