Soft ass tissue

Det går så lätt.Att vänja sej.Kanske beror det på mina förutsättningar;efter att ha vuxit upp med papper där trämassan fortfarande stack fram som gryniga prickar så är jag lättförförd.
Men det dröjde.
Jag var tvungen att leva mer än ett halvt sekel innan jag förstod,och lät mej förföras:
mjukt toapapper.
Smaka på orden.Mjukt.Toapapper.
Det ligger som en smekning mot min hud.Det låter sej inte läggas hur som helst,utan måste vikas och duttas med ett tag för att passa in där det ska in,men in ska det och det glider så mjukt,så mjukt.
Ahh.
Att vakna på morgonen med den hägringen i sinnet;snart å mycket snart är det dags,och jag river försiktigt små bitar av det fluffiga vita papperet,nästan som det lammet som springer i reklamen( har inte det tvättats i klorin förresten?)och torkar mej och låter min kropp förtjust jubla av överraskning,förläget fnitter och dämpad eufori:så det kan vara,att gå på dass.
Så enkelt.
Så skönt.
Så befriat.
Jag måste göra det igen.
Snart.

1 kommentar:

Josefina sa...

Nej! Jag står för miljvänligt brunt och strävt toapapper tills det sista trädet är nerhuggt!!

Jag plågar arslena (!) ur Jennifer och våra två små koreanskor till grannar med att envisas att hela tiden köpa nytt sådant innan någon annan ens hinner tänka tanken...

Eh ;)