Fat girls friend

Vi har alla varit där-den feta flickans väninna,eller oxå har vi varit den feta flickan med en smal väninna.
Det är aldrig lätt att ha den vänskapskonstellationen.
Förr eller senare kommer något att brista,att gå sönder,om inte väninnans kläder så vänskapens sömmar...
Ännu mer intressant blir det om rollerna skiftar,om den smala väninnan blir den feta och den feta väninnan helt plötsligt dyker upp smal.Spännande.
Jag hade en tjock väninna.Hon är fortfarande min väninna,bara det att nu är hon smal.Men då var hon tjock.Jag var ganska trygg i balansen i vår relation.När vi gick ut fokuserade hon på mej,struntade i alla killar runtomkring oss,slängde med sitt långa svarta krusiga hår som hon fått i arv av en italiensk pappa och sa:Nejdå,ikväll är jag baaaara med dej.
Det kändes rätt bra,att vara liten,smal och trygg i att hon aldrig skulle hota mej.
Men så en dag.
Det var EM i stan,hela innerstan sjöd av folk som ville festa.Vi skulle träffas och röja,bara sådär i största allmänhet.
Jag väntar vid statyn i centrum,rätt glad och okej,känner mej bra.Då dyker hon upp i nån slags grön slinkig historia som var en dålig ursäkt för en tröja och som bara pliktskydligt svepte runt hennes överkropp.Nertill hade hon hällt sej i ett par åtsmitande svarta nånting,byxor tror jag det var.Hursomhelst.Längst ner röda dojor med kilklack och upptill hade hon fångat in det bångstyriga italienska håret i en orolig fluffs som hotade lösgöra sej ur hårkammens grepp vilket ögonblick som helst ,och runt halsen ett halsband som drog blickarna mot skrevet,för att först passera klyftan mellan brösten.
Woaw.
Min haka landade på kullerstenarna nånstans och jag kände hur något skiftade plats,som om jorden flyttats nån millimeter på sin axel.
-Woaw!sa jag.Till henne.
För jag kunde inte låta bli.Att inte låtsas om denna huvudstupa förvandling hade kostat för mycket och förmodligen skickat mej rakt mot knäpphuskorridorerna-jag menar,det gick ju inte bara att undvika,hur gärna jag än hade velat.
Hon var smal.
Hon var lång redan innan,nu-i de höga kilklackade röda skorna,tornade hon upp sej mot himlen och fick mej att känna mej som en hob,det var bara de håriga bara fötterna som saknades.
Hon log ett leende som räckte ända till Alingsås och sa:
-Tycker du?
Jag kände mej sjuk,som om jag helt plötsligt fått maginfluensa och måste hasta mot närmaste dass för att spy.
Lite senare på kvällen, sedan hon fått hålla en stol mellan sej och alla anfallande killar,som ville ha en liten bit av henne-eller en större-sa hon:
-Undrar vem som får ligga med benen i vädret i kväll.
Med ett stort leende,oemotståndligt-jag menar JAG hade inte sagt nej.
Hon var hungrig och hannarna i baren kunde känna hennes lukt på mils avstånd.
Så mycket märkligare då,att jag, som bara tänkt vara med en liten stund eftersom jag var sönderfestad sen kvällen före,nån timma senare gick hem med en liten karamell och sen utsatte mej själv för gudomligt hångel (med tillhörande utomjordiskt sköna följdverkningar) i tolv timmar framåt.
Och jag lärde mej att det inte handlar om hur du ser ut,utan hur du känner dej.
För inte var jag särskilt smal,eller ung eller nånting av allt det som populärpressen pumpar ut mot oss i högljudda blanka blaskor,skönhet har inte ett skit med vikt att göra.
Skönhet finns inte.Den är ungefär som tiden,den fiinns inte heller,vi har bara hört att den finns.Men egentligen finns inte tiden.Vi färdas i ett stort och ständigt nu,och det är bara tack vare våra dna som vi åldras,inskrivet i arvsmassans stege finns vår livslängd,vårt utseende mm.
Skönhet är bara skit om man på alllvar tror att den är på allvar.
Men hon var snygg,min väninna.
Den kvällen.
Och nästa.
I evighet.Amen

Inga kommentarer: